Dags för den årliga filmfestivalen och för första året sammanföll detta med bra vindar. Camilla P som var en av de långväga gästerna hade annonserat sitt intresse för att paddla så då fick det bli så. Det såg ut att bli ungefär samma förhållanden som vi hade under King&Queen of the Fjord, VSV 10 m/s. Vinden skulle vrida över till nordväst men jag trodde inte det skulle hinna påverka oss och sträckan till Gårda Brygga kändes rätt. Dessutom är turen kortare än om man drar rätt över till Rågelund.
Även Trent kom med på turen och fler skulle ha hängt på men av olika anledningar stod de över. Fick mecka en del med logistiken, flytta över Trents höglastare till Camillas bil eftersom Camilla köpt en fin blå bil fast med värdelöst tak för surfski :-). Hade nog tänkt att paddla dubbel med Camilla men på grund av det korta biltaket fick jag skippa det. Det var mer drag i vinden än jag trott och det såg faktiskt ganska häftigt ut på havet med sol, blått hav och vita vågtoppar. Lovande!
Lite halvstressad (vi skulle ju till filmfestivalen sen och hade en bastutid att passa) pushade jag på vår lilla grupp vid starten och stackars Camilla som kanske inte hunnit jobba upp så mycket downwindrutiner som Trent och jag fick kämpa för att få ordning på prylar och komma iväg.
Vi fick egentligen ingen bra surf förrän efter Malö. Som vanligt kom vågorna från två håll utanför fjorden och det var inte helt enkelt. Det är det aldrig här. Vågorna var ganska stora, minst 1,5m och det var svårt att hålla ihop. Vinden hade vridit över på NV tidigare än jag trott och för en gång skull var det svårare att hålla ner mot fjorden. Vågorna ville gärna ta oss mot Rågelund istället, oftast är det tvärt om när man paddlar utanför fjorden.
Image may be NSFW. Clik here to view.En inte allt för lång dw bana som funkar på väst sydväst. Funkar även på väst nordväst men räkna med mer tekniska förhållanden och skråsurf.Jag blev ganska kall då jag inte gick för fullt och jag hade ju inte klätt mig ordentligt. Borde haft en neoprentröja på mig under paddeljackan. Började nog bli hungrig också och tappade väl tålamodet lite att leta efter Trent och vänta på Camilla. Vanligtvis brukar jag vända runt och paddla tillbaka för att möta upp men av någon anledning orkade jag inte/hade inte lust. När vi kommit en bra bit in i fjorden ansåg jag att Camilla (som fixat vågorna bra hela vägen) nog kunde klara sig sista biten utan min tillsyn och jag satte fart mot stranden för att få upp värmen. Mina förhoppningar var att Trent skulle vara där. När jag en stund senare kom i land och kämpat upp skin till parkeringen insåg jag att Trent inte var där. Och därmed inga bilnycklar. Burr! Spanade ut mot havet och så INGA paddlare. Orolig! Vart tusan var Camilla? Det var bara att sätta i skin igen (efter att ha stretat med den i sidvind) och börja paddla utåt. Bannade mig själv och min egoism att jag lämnat Camilla. Trent…han borde ju hitta. Efter en stund såg jag till min stora glädje två paddlare komma mot mig. Obeskrivlig glädje!
Det visade sig att Camilla gått runt då hon skulle sträcka sig efter vattenflaskan. Och tydligen hade hon glömt sin legleash på land och skin var plötsligt en bra bit bort rullandes över vågorna. Omöjligt att simma ikapp. Just då dök Trent upp som gubben i lådan och kunde fånga in Camillas ski och återföra den till henne. Camilla hade bra med neopren på sig och hade egentligen inte blivit speciellt kall trots lång tid i vattnet.
Det blev ett antal lessons learned och note to self för mig och kanske någon för Trent och 1 stycken för Camilla (typ aldrig ta ur leashen ur skin). Blev faktiskt ganska irriterad på mig själv för att jag varit en så dålig guide över fjorden och dessutom stressat på så att stackars Camilla glömde leashen. Men så här i efterhand var jag glad att det som hände hände (med bra utgång) för det är ju när saker händer som man lär sig extra mycket. Som att småkrocka med bilen som jag sa till Camilla.
Bastun på NPK var obeskrivligt skön. Åter igen var det kallt och jävligt att dra av sig ALLA kläderna vid Gårda Brygga. Jag hoppas inte att Camilla och jag chockade några villaägare Image may be NSFW. Clik here to view.
Filmfestivalen var hellyckas. Orka inte berätta allt kul, ni får komma med 2018 och se själva. Skrattade massor! Kris och Trent stod för lekarna/quiz mm och jag skulle vilja ta med en av frågorna på quizet, som jag vet att författaren inte tagit ur luften. Klura på den!
För er som vill kolla in filmbidragen från filmfestivalen kolla här!
Höstsäsongens första nordliga vindar och redan 2016 lärde vi oss att fjorden funkar fint på nordligt så länge det blåser > 10m/s. Det snöade rejält ute och Pedro hamnade i kö, blev sen och fick åka direkt till starten (Jonttis). Hm, vänta nu, jag känner igen det här från någonstans (quizet?! :-D). Tack vare Lillian fick vi ihop logistiken och fick både fika och torra kläder till målet vid Näsbokrok.
Image may be NSFW. Clik here to view.Bytte om på NPK (där vi sov) för att åka ut till fjorden. Kul med snö! Image may be NSFW. Clik here to view.Johan- och Jennys surfskiflotta vid Näsbokrok. Tyvärr blev allt lite försenat och de vände hem efter diverse nya tidsberäkningar. De hade en tågtid att passa. Foto: Jenny EltesImage may be NSFW. Clik here to view.Göran värmer upp vid starten vid JonttisPå nordliga vindar i fjorden, vilket är frånlandsvind, blir det väldigt korta och branta vågor som går långsamt. De blir lätta att fånga och paddlingen blir extremt lekfull. Perfekt för nybörjare skulle jag vilja säga. Camilla och jag körde övningen komma-längst-på-80-drag flera gånger, riktigt kul övning idag och jag tror aldrig jag kommit så långt som idag på mina 80 paddeldrag. Satt i CS Vaulten, som var perfekt i den krabba sjön. Den väger som ett frimärke, är inte riktigt fullängd och har lagom med rocker och ett rejält roder. Shit vad kul jag hade i den idag Image may be NSFW. Clik here to view. Camilla kan intyga! Hon hade det också kul, varje gång jag tittade på henne såg jag ett leende. Göran och Pedro paddlade dubbel, kanske inte perfekta dubbelförhållanden idag i den krabba sjön men det är la bra med lite extra utmaning ? Image may be NSFW. Clik here to view.Image may be NSFW. Clik here to view.
Vi hade redan lite surf innan Kalvö och efter det blev vågorna bara större och större. Någonstans mitt för Gottskär var det ganska stora, de största upp emot 1m, och nu var det riktigt kul. Sträckan var 13 kilometer och avslutades med massor med sidvind. Landningen vid Näsbokroks naturreservat är inte den enklaste och sen att bära skisen över berghällar, små kärr och stenig strand var inte alls kul i de blöta och öppna neoprenvantarna. Kom bara halvvägs sen fick vi lägga ner skisen och springa sista biten till bilarna för att byta om. Fy fan vad kallt det var nu. Av med alla kläder (kaaaaaaaallt) och på med torra kläder, en skoteroverall (sköööönt) och sen springa och veva ner blod i händerna. Sedan gick det fint att stå kvar ute i kylan och fika med varmt kaffe och resterna från Lillians bakverk från filmfestivalen. Halleluja!
Vind: ca 10-11 m/s nord Sträcka: Jonttis-> Näsbokrok: 13km Temperatur: 0C Note to self: Dags att ta fram torrdräkten nu
Den där skåningen från Malmö gav sig inte, hon verkade inte fått nog av det lite saltare vattnet norrut. Camilla P hörde av sig och kollade om vi kunde paddla på lördag. Hon var på någon jordbrukskurs på slätta och hade ändå vägarna förbi. Och jag, jag skulle ju ändå paddla på något vis, sjö eller hav beroende på väder så ja varför inte köra något ihop? Nu visade det sig bli lite vind från syd och vi sydde ihop en downwind. Den här gången valde jag att ta ut min Epicdubbel (medel i stabilitet) och sätta Camilla i baksätet. På så vis hoppades jag att turen skulle bli aningen mer händelselös (i positiv bemärkelse) än förra lördagen. Trent kom också med på turen liksom Martin R. Trent , Camilla och jag blev utskjutande till Röda Holme av Kris, som sedan skulle ner till Torkelstorp (aka TT) för att kita och det var där jag och Camilla skulle avsluta vår tur. Dessa turer är de bästa, när Kris är med på ett eller annat sätt.
Det var inga rejäla vindar att tala om men vi hade i alla fall 7 m/s och sol så vem kan klaga på det en vinterdag? Det var otroligt skönt att paddla ut mot Hållsunds udde med solen i ögonen – ljusterapi! Skin kändes fin med Camilla där bak och vi tuffade på i skönt tempo. Fick dessutom de senaste ‘nyheterna’ från Trent och livet kändes bara så där skönt, underbart och komplett.
Förra lördagen lärde vi oss att det är lika viktigt att ha något färglatt på huvudet som på överkroppen. Det var tack vare Camillas lysande gul mössa som Trent sett henne där i vattnet simmandes efter sin ski. Så idag drog jag fram min mest lysande mössa, ett gammalt utlottningspris från en tävling för länge sedan. Den får hänga med på turerna fram över. Undrar förresten om Knåda Sport idrottsförening fortfarande finns kvar?
Rundade udden efter ca 4km och vi började surfa på vågorna. De var hyfsat jämna för att vara där ute vid udden men gick ganska fort. Men det gick riktigt bra för oss, lyckades hitta ett jämnt arbetstempo och kunde växla till snabbare när det var dags att fånga nästa våg. Vågorna blev sen mindre och mindre men det fanns helt klart rullande små vågor att fånga hela vägen in. Typisk fjordsurf fast i mindre format. Lite efter Gottskär anslöt Martin R (som ännu inte har sträckan och erfarenheten i kroppen för att paddla runt udden) och nu blev vågorna långsammare men lite brantare och ännu surfigare. Vi behövde inte paddla lika mycket för att fånga vågorna och blev inte riktigt lika trötta.
Låg emellanåt jämsides med Trent och surfade på samma våg och då och då kunde jag spana in Martin R i sin fina Revo 3 fånga surfar. Och Camilla gjorde ett bra jobb i baksätet genom att vara synkroniserad och orkade hänga på bra i växlingarna. Enormt trevlig tur det blev och ett bra och rejält träningspass med 20km (varav 14 dw) där jag fick gå för fullt och fick träna på att läsa vågor och tima vår gemensamma kraft. Just nu tycker jag det är så enormt kul att paddla dubbel och det är en utmaning att hitta den gemensamma kraften och disponera den på rätt sätt till de rådande vågorna/förhållanden. SKITKUL!
Paddlade med min nya paddel för tredje gången. Det är en Gara Odin small som har i princip samma form som en Jantex Gamma och Braca XI. Anledningen att jag bytt från min Jantex Gamma till den här är för att den är en hel del lättare och för att skaftet är ännu mjukare. Jag har en del problem med mina armbågar och ena axel och har redan känt skillnad i positiv bemärkelse. Och så har ju Hank McGregor en Garapaddel. Blir jag lika snabb och bra som han med en Gara i mina händer? Man kan ju alltid hoppas :-D. Paddeln känns i alla fall riktigt sjysst – riktigt delux!
Lämnade Trent och Martin och vek av till TT där vi hittade Kris vankandes på stranden. Hon hade fått 20 minuter bra kitesurfing innan vinden droppat. Nu låg kiten där på land retfullt vajandes i vinden. Bytte om snabbt som tusan i kylan och jag tackade mig själv att jag idag valt torrdräkt (torrdräktspremiär!) och slapp därmed byta/klä av mig på underkroppen. Älskar verkligen min torris – en Ursuit MPS. Smidig som en pyjamas. Har haft den sedan 2013 (tror jag) och den håller än. Har kört otaliga pass i den, både på havet och på sjön.
Camillas bullar och mitt finkaffe bryggt på privatimporterade kaffebönor från Colombia var bara så rätt. 2h intervallpaddling ger en bra hunger och kanel- och lussebullarna åkte raskt ner i magen. Mmmmmm!
Som sista ord vill jag åter igen säga hur bra och kul det är med dubbel, speciellt i de lägen då det skiljer en del mellan paddlarna. Med dubbel kan den mindre erfarne lära sig av den mer erfarne, båda får ett bra träningspass där ingen behöver vänta på den andra och ingen behöver känna sig stressad och på efterkälken.
Sugen på att skaffa dubbel? Kolla i så fall in följande märken som jag vet går att få tag på i Sverige:
Stabilast: Nelo dubbel (plast)
CS Boost (ny för 2017!)
Mellanstabila CS Zest
Epic V10 dubbel
Rankast/Elit Fenn Elite S dubbel
CS Blast
Vilken dubbel ska man ha? Du ska välja en dubbel som motsvarar den ski du sitter i idag eller helst lite stabilare beroende på vem du planerar att ha där bak.
Jag tror många av oss i Sverige varit på Nya Zeeland och det kanske inte är lika exotiskt och annorlunda som Cooköarna. Men jag skulle ändå vilja skriva lite om våra åtta daga där. Nya Zeeland är till viss del likt Sverige när det kommer till hur vi kan nyttja naturen och hur vi ser efter och värnar om naturen. Det finns även stora likheter i samhället som till exempel skattesubventionerad sjukvård. Varken i Sverige eller Nya Zeeland finns något som heter ‘private beaches’ och man kan i båda länderna få vara mer eller mindre för sig själv vid havet. Men när vi kommer till maten så avstannar likheterna mellan länderna. Nya Zeeland är från början engelskt och polynesiskt men tyvärr verkar de engelska matvanorna tagit över helt, åtminstone på de flesta restauranger och i mataffärerna. Det är vitt bröd och ost i blocks med standardsmaker – färdigskivade. Förutom smör, ost och jordnötssmör har man det vidriga ‘Marmite’ på toasten. Ja här äter man knappast inget annat bröd än toast. Marmite är salt, smakar jäst och är bara vidrigt.Men kanske det nyttigaste de har här? Man måste nog växa upp med det, ungefär som vi växer upp med sill och kaviar. Det finns otroligt många snabbmatskedjor, det mesta från USA och så deras fish’n’chips med ett exotiskt inslag av sötpotatispommes. Desto trevligare är att det bor många asiater på Nya Zeeland och därav ett bra utbud at asiatisk mat – gott och lite nyttigare kanske.
Största sporten på Nya Zealand är Rugby och ‘All Blacks’ har väl de flesta hört talas om. Att se dem spela någon gång finns på min bucketlist. Men en annan ganska stor sport i det här landet är faktiskt paddling. Kajakpaddling (sprint) är ganska stort och ni kanske känner igen namnet Lisa Carrington? Tjejen som tagit OS Guld i 200m och säkert andra distanser också? Men den bredaste paddelsporten här är dock ‘Waka’, kanot alltså. Polynesisk kanot. De ser ut som surfskis/kajaker med en ponton fäst vid ena sidan. Lite retsamt kan man skoja och säga att de har kajaker med stödhjul. Kanoterna paddlas med enkelbladspaddlar och de finns en- och tvåmannakanoter med och utan roder. De med roder kallas outrigger och är oftast lite mer sjödugliga sit on top med läns medan de utan roder är något smäckrare och liknar mer en racingkajak med sittbrunn. Och så har vi de coola men tunga asen sexmanna-wakas. Alla dessa kanoter finns överallt i söderhavet, från Hawaii ner till Nya Zealand. Det är en folksport och det finns många olika slags tävlingar, mästerskap och festivaler som samlar folk från olika delar av Söderhavet. På Nya Zeeland paddlas också en hel del surfski fast då mer i lifesaving sammanhang och de surfskina ser något annorlunda ut än dem jag paddlar. Och de används oftast vid stränderna snarare än på downwninds. Hur stor surfskisporten är på Nya Zeeland kan jag inte riktigt svara på men den lär vara bra mycket mindre än de andra kanotgrenarna jag nämnde precis.
Ja det var lite kort om Nya Zeeland. Ett trevligt land att resa i, speciellt om du gillar naturen, havet och äventyr. Resten av resan får berättas med bilder.
December var en månad utan paddling, träning och cykling till jobbet. Det var en månad full med snytpapper, nässpray, ingefärsté, hosta, feber och nysningar. Usch och blä och jag var inte ensam, verkar som de flesta åkte på minst en omgång. Jag genomled fyra omgångar men så lagom till jul blev jag frisk på riktigt även om det inte lät som om lungorna var fit for fight riktigt ännu. Och så kom vinden till allas lycka och planer började smidas. Det utlovades kuling från syd och då är det liksom fest på fjorden.
Det kom att bli Markus Gripen Grip, Patrik ‘Sjörövarfabbe’ Stenberg, Maria (har ännu inte kommit på något bra smeknamn på henne) och jag som träffades på Jonttis och började lasta. Alla mycket förväntansfulla, speciellt Maria tror jag som skötte lastningen av skis på sitt biltak med en frenetisk energi och hon behandlade bilen som om det vore en Landrover (enligt Grips mening). Gött med brett, långt tak- med höglastare dessutom, inga problem att få dit tre skis.
Vart ska vi köra undrade Maria när vi satte oss i bilen. Klurade lite och klämde till med Lilla Jägaren vid Draget. Varför då tyckte någon, det är enklare med sandstranden innan. Vi måste utmana oss lite tyckte jag och bestämde helt sonika att det var Lilla Jägaren som gällde. Ingen vågade väl säga emot. Eller rättare sagt, varken Maria eller Patrik visste vad som väntade.
När vi kommit fram, packat av och bar ner mot stranden möttes vi av en ganska liten strandremsa. Vattnet var högt som tusan och det skummade och slog frenetiskt mot stranden. Det såg ändå görbart ut och jag visade Patrik vad han skulle sikta mot, och att han måste paddla som tusan. Killen satte av i bra fart på mitt kommando och fixade det jättefint utan några läskiga brytvågor över sig. Så var det Marias och min tur, vi som skulle paddla dubbeln idag (min Fenn Elite S). Kom upp fint men vinden tog snabbt tag i vår långa ski och tryckte oss ner mot piren. Hade inte full kraft i paddeldraget då jag inte fått in händerna i poogisarna. Dessutom hade jag knäna uppe vid hakan kändes det som då fotrem och leash låg vägen för fotplattan. Alltid stressigt med strandstart i hård vind. Men skyll mig själv, det var ju min önskan om att få utmaning och det fick vi. I sista sekund fick vi runt vårt långa skrälle och började tuffa utåt. Fick kämpa på en stund till mot vågorna innan vi kunde stanna och koppla in oss och fixa paddel mm. Phu, adrenalinpåslag JA!
Image may be NSFW. Clik here to view.Fyra enormt paddelsugga människor vid Lilla Jägaren/Draget. Foto: Marias finger som trycker på Markus mobilkamera
Grundplanen var att gå upwind som uppvärmning men när vi väl kom ut från stranden var vi redan varma (no shit!) och så märkte vi hur mycket det verkligen blåste, måste ha varit 14-15 m/s för det var riktigt tufft att gå mot vinden och vågorna. Jag såg att både Markus och Patrik badade så ja nä det var väl lika bra att börja surfa in i fjorden istället. Åka med vågorna liksom. Det blev givetvis berg-och-dalbana, riktigt sköna surfar och vi behövde inte paddla andan ur oss för att fånga vågorna. Några av vågorna vi fångade var riktigt stora och långa och hela skin fick plats på vågen. Bitvis var det rejält stökigt och vi var ganska nära att gå runt kanske två gånger. Eller var det tre? Någon gång minns jag hur vi välte åt vänster och Maria var så pass på väg ur skin att hon hunnit lägga paddeln i ett överge-skeppet läge innan jag lyckades häva kantringen. Vid ett annat tillfälle föll hon åt höger och låg med axeln ner i någon våg innan vi kom på rätt köl igen. Jag minns också en kul händelse då jag satt och skrek och förtjusning i någon surf. Nosen på skin dök så ner i vågen framför och det sprutade vatten ner i min hals och mitt skrik övergick till ett gurglande. Vad kan man säga, det var otroligt kul, blött, stökigt och surfigt. Formen var urkass men det gjorde inget. Vi stannade emellanåt, vände runt och väntade in Patrik som hade en riktigt ribbhöjare idag med flera (7!) bad. Men han fixade det bra även om han var rejält trött och på helspänn sista biten in. Bra jobbat Patrik! Markus G badade några gånger också, säkert mest av tradition.
Sladdade in på Jonttis och upptäckte att vattnet stod hela vägen upp över rampen. Snacka om högvatten! Trängdes alla fyra i den lilla boden och bytte om för att sedan inta en förstaklassig fika. Maria hade fixat fyra prydliga mackor där två hade kalkon- och granatäpplefyllning och de andra två en västkuströra med chilli, ingefära, koriander och lime. Det ni – gudagott! Och Patrik hade med sig otroligt fina chokladmuffins. Man kan väl säga att fikat matchade surfet.
Jag bestämde mig för en vända till fast då i min Nitro och blev uppskjutsad av Patrik. Maria skulle ju ändå hämta sin bil vid Draget. Maria propsade på att hon skulle vänta vid Jonttis tills jag kom tillbaka och tillslut gav jag med mig.
Fick hjälp ner till vattnet vid Lilla Jägarn och tänkte inte på att vågorna hade växt rejält. Timade vågorna och skulle precis kasta mig i skin när mina dumma provisoriska skyddshorst stretade emot och jag fick inte över benet. Försökte igen och igen men nä. Och då kom vågen och helt sonika slog mig baklänges och skin kom farande över mig. Ingen fara på taket alls (skin väger ju som ett frimärke) förutom att jag bjöd Patrik på en rolig syn. En tomteluva som försvinner under vattenytan bland vågskummet, kommer sen upp där full med tång. Men den satt kvar och jag försökte snabbt skaka av mig den värsta tången som hängde över mig och paddeln. Kom tillslut i skin och satte av. Upptäckte snart att vågorna som kom emot mig var rejäla. ‘Oh my god’ stora liksom och jag paddlade målinriktat mot dem fast med hjärtat i halsgropen (IGEN!) . Tror jag mötte fyra riktiga bamsevågor varav en av dem bröt över mig och jag trodde jag skulle gå runt – men klarade mig. Tillslut kom jag ut från den -i vanliga fall- lilla paradisstranden som idag hade visat upp en helt ny och tuffare sida. Darrig i kroppen av adrenalin vände jag snabbt ner med vågorna. Här skulle det inte paddlas mer mot några vågor.
Upplevde det ännu stökigare nu och jag broachade flera gånger och fick stötta en hel del. Det var säkert en kombination av att jag var ur form och inte suttit i skin på länge men ändå – det sa helt klart något om förhållandena som rådde. Det måste ha blåst upp emot 20 i byarna tänkte jag och vinden slet i både mig, skin och paddeln. Det var såklart jättekul att paddla och surfa men det handlade en hel del om att hålla sig rakt med vågorna och inte gå runt.
Det var riktigt gött att bli mött av Maria på Jonttis och få hjälp med skin upp ur havet. När jag sedan satte mig i bilen för att åka tillbaka till Onsala låg där Marias sista macka och väntade på mig. Ytterst trevligt, det var den med kalkon och granatäpple. Blöt i håret, tång och salt i anksiktet, trött som tusan och fullständigt lycklig.
Kollade senare vindmätarens historik och såg att det blåst ca 16 m/s i medel och 20 i byarna enligt OSO (onsala space observatory). Jag hade definitivt blivit utmanad idag, testat mina gränser och fått njuta av fysisk trötthet. Det var länge sedan!
Spanien har länge varit poppis bland frusna svenskar, pensionärer, atleter, barnfamiljer och Sangriaälskare. Det är nära Sverige, det finns lågprisflyg, solen skiner nästan jämt, livet är enkelt och apelsinerna är saftiga. För några år sedan startade Boyan Zlatarev upp sin surfskiskola i Tarifa (läs mitt inlägg om det) vilken har kommit att bli otroligt populär, och förra året drog svensken Lasse Walkler igång sin surfskiuthyrningsverksamhet i Marbella. Sedan dess har flera av oss surfskisvenskar varit där samt svenska kanotmaratonlandslaget. Nu var det min tur att flyga ner till Malaga för att besöka Lasse och hans uthyrningsverksamhet ‘Surfjak Aqwasport’ i Marbella.
Lördag 24 mars 2018 03.30 – upp och hoppa. Iväg till flygplatsen, svängde förbi urskogen och hämtade upp Teresia. Lite strul med väskan, resebyrån hade schabblat bort vår betalning för paddelväskan och vi fick betala igen och nu började det bli rejält bråttom. Lyfte kl 6 bort från snön, isen och kylan mot värmen. Två koppar kaffe och knappa fyra timmar senare landade vi i ett betydligt soligare och varmare Spanien. Hämtade ut hyrbilen, kände oss rånade och ovetandes om vad vi egentligen betalat för (som vanligt) och susade söderut mot Marbella. Man måste inte ha hyrbil när man ska till Marbella, det går fint med bussar dit men för att kunna lösa eventuell downwindtransport på smidigt sätt bokade vi hyrbil. Hyrbil ser vid första anblick mycket billigt ut – 295kr för fyra dagar. Men så tillkommer en herrans massa avgifter, vägtullar, parkeringsavgift vid hotellet etc så kan man slippa hyrbil så är det att rekommendera. Dessutom tog det någon timma att hämta ut åket, skadebesiktiga den och cleara alla skråmor som inte var deklarerade. Förvisso var det påsktider och mycket folk men ändå.
Image may be NSFW. Clik here to view.Under en ganska turbulent inflygning mot Malaga Airport fick vi se fina vågor där nere. Och snart skulle vi få paddla i dem!
Under inflygningen till Malaga var det rejält skumpigt och vi hade med glädje fått se vita skummande vågor där nere på havet – lovande! Så det var med viss iver vi susade de 40 minuterna till Marbella, checkade in på hotellet Puerto Azul och ringde sedan Lasse. VI ÄR HÄR NU – NÄR KÖR VI? Lasse hade precis tagit emot en lastbilsleverans från Sverige full med en massa goa surfskis från bland annat Nordic Kayaks och var i full färd med att packa upp dem. Och så skulle han äta också. VA? Här stod vi och väntade på downwind och Lasse bad oss vänta några timmar. VA!? Men vinden skulle inte ta slut, snarare vrida till en bättre riktning så jag lugnande ner mig, packade upp väskan och vi handlade mat inför veckan. Plockade på oss många kilo apelsiner och annan färsk frukt och grönsaker som det fanns aningen bättre och billigare utbud av än hemma.
Vid 16-tiden var det äntligen dags och vi klev iväg till Lasses surfskiställe som ligger ca 300m från hotellet – otroligt bekvämt och precis vid stranden. Läget är perfekt! Och som Lasses säger: ‘surfing to the doorstep’ stämde mycket bra. Packade upp en Nordic Kayak Nitro 60 som jag skulle låna under vistelsen(och även paddla i Sverige) och det kändes såklart lite spännande att äntligen få ta ut den på premiärtur efter lång väntan. Surfjak Aqwasport är i princip ett stort skjul med ett större gäng surfskis, några SUP och sit-on-top. Lasse har ca 15 Nelo 510, två Nelo 600 (dubbel), fem stycken äldre till nyare Fenn surfskis, en Epic V10 och nu Nordic Kayaks hela flotta, de flesta i lätta material.
Lasse var också surfsugen och vi packade på tre skis på biltaket och åkte iväg söderut till San Pedro Alcantara. Det kändes som om det blåste en hel del, kanske runt 12 m/s och det var mulet och ruggigt. Vattentemperaturen låg på blygsamma 13,5C och jag byltade på mig dubbel neopren och paddeljacka. Men vantar behövdes ej och sommarneoprenskorna räckte fint.
Image may be NSFW. Clik here to view.De två downwindsträckorna vi testade på. Den sydligaste av dem, från Atalaya Park Hotel, var bäst eftersom man inte behövde paddla ut så långt mot vinden för att ta höjd. Ungefär lika långa blev de.
Satte i vid en smått stenig strand men det var ingabekymmer för oss att komma iväg trots ett mindre beach break. Paddlade ut en stund mot vågorna för att ta lite höjd. Sen började det. Den där surfen jag väntat på sedan jag sist satt i en surfski vilket var kring årsskiftet. Äntligen! Men ohhh så ringrostig jag var! Trots några pass på paddelmaskinen under vintern kände jag mig otroligt stel iaxlarna och obalanserad. Surfade på i de ca 1m höga vågorna och trots skavanker och ringrostighet var det såklart jättekul. Tog det mycket lugnt eftersom jag precis blivit av med sjuka/förkylning. Försökte att ‘bara’ surfa, inte jaga för mycket och hålla pulsen nere. Nya Nitron kändes fin och den mindre volymen än fullängds Nitron jag hade förra året kändes helt klart av i positiv bemärkelse. Samma goa sittställning som tidigare men 40 cm kortare och framförallt denmindre volymen och lägre för. På väg ut genom vågorna märktes den lägre fören av då jag fick mer vatten över mig än tidigare. Den där wave deflectorn som ligger hemma i källaren kommer jag sätta på på Nitron så fort jag kommer hem till Sverige!
Efter ca 13 kilometer landade vi på stranden i Marbella, mer eller mindre på ‘the doorstep’ och kunde smidigt och snabbt plocka in surfskina. Vi var alla rejält frusna nu och det var skönt att duscha varmt i marinans lokaler. På med dunjackan och knata hem till hotellet. Vi var fortfarande frusna, Teresia ville bada badkar och jag var jättetrött. Vi skippade restaurangbesök och åt det casa Emma och Teresia hade att erbjuda – vilket inte var så illa det.
Söndag Klockan ringde oförskämt tidigt – 07.30. Hade inte vi semester? Jo men det skulle ju blåsa. Under natten hade vi gått över till sommartid och således tappat en timma. Det var mörkt, det småregnade lite, det var kallt och neoprenet fuktigt. Burr, inte alls sugen! Tur vi bokat tid med Lasse! Och tur vi kunde äta lyxfrukost med färska blåbär, hallon, jordgubbar på gröten, avocado, baguette och kaffe. Kändes helt klart bättre efter frukosten och när vi lastade skis kl 9 kändes livet mycket bättre. Lasse körde ut Teresia och mig till Atalaya Park Hotell ca 13 kilometer söder om Marbella. Det blåste ca 8 m/s och det var mulet. Den här stranden var ännu stenigare än gårdagens men det gick bra med vältimad beachstart. Vågorna var lite mindre än gårdagens men jättekul att surfa och allt kändes lite bättre idag. Efter ett tag klarnade det upp delvis och fram kom en vacker regnbåge. Fick dra av mig buffen, nu blev det lite varmare och goare. Det måste ha varit motströms för det gick segt att nå fram till Marbella. Paddlade å paddlade å paddlade men till slut kunde vi surfa in på stranden. Trötta! Jag kände av mina lungor, halsen, bihålorna. Mååååste få vila nu, sova en liten stund.
Fixade egna och jättegoda tonfiskbaguetter och la oss och vilade under täcket. Varmt- skönt! Ingen av oss kom riktigt till ro och så såg vi att det blåste ute. Palmbladen vajade retfullt, det susade i luften och det gick gäss på havet, Men det skulle ju inte blåsa på eftermiddagen… Ja ja sa vi till varandra, det mojnar säkert, vi måste vila och vi har ju ingen dw-skjuts. Lika bra det. Så ringer telefonen. Det är Lasse och han undrar om vi vill paddla downwind. Image may be NSFW. Clik here to view. Självklart, vi är redo klockan….funkar det om 45min? Snacka om tvärvändning. Borde inte men kan inte låta bli. 90 minuter senare satt vi på vattnet IGEN och jagade vågor. Körde flera bra övningar tillsammans, pratade vågor och kom fram till en massa bra saker. Teresia och jag tävlade flera gånger med att komma längst på 80 paddeldrag och det var kul att se hur hon för varje gång kom närmare och närmare mig.
Efter surfet var det dags att få något i magen. Snacka om ‘sova äta paddla äta paddla äta sova’. Gick till en närbelägen spansk sylta och åt ljuvlig ‘gammal ost’ och lufttorkad Ibericoskinka (den godaste jag någonsin ätit!) och någon god fisk i tomatsås med potatis. Och en sådan där kall, blaskig ljus öl i bägare – herregud så gott. Vi var otroligt trötta, ömma och slitna efter tre downwninds inom loppet av 24h. Snacka om kickstart. Inte optimalt men vad annat kan man göra när vinden blåser. Man måste passa på!
Måndag Sov ut och det var skönt. Teresia masade sig iväg till affären för att köpa nybakad baguette medan jag kokade gröt och satte på kaffet. Ljuvlig morgon och idag var det klarblå himmel och betydligt lugnare på havet. Skulle det bli säsongens första barfotapaddling idag? Vi skulle bara kör ett pass idag och det skulle vara lugnt. Måste vara snälla mot de paddelotränade kropparna. Svassade ner i shorts och flipflops till beachen och jääääklar vad gött det började bli i luften nu. På Surfjak plockade vi ihop en Nitro64 (en svart läckerbit) till Teresia. Nu var det hennes tur att få sitta i lätt och smal låda. Neoprenshorts och t-shirt hoppades jag skulle räcka och klev ut barfota i det kalla vattnet. Det räckte fint och vi styrde utåt. Dagens pass ägnade vi åt teknik. Körde övningar, rysspaddling, filmade och försökte kommentera varandras teknik. Det är jag som är downwindcoachen i vårt tvåmanssällskap och Teresia är teknikcoachen. Det var alltså hon som försökte sig på att dressera mig idag och få bukt med min halvtaskiga paddelteknik. Efter sex kilometer utåt vände vi inåt och såg att vi faktiskt hade en del vågor att fånga på grund av brisen. Tjihooooooo! Surfade lekfullt nästan hela vägen in och det var Teresias första gång att surfa i smal och lätt surfski. Jag tror hon fick smak för det där för varje gång jag tittade på henne såg jag ett stort leende. Lite vingligt emellanåt men absolut inga problem. Näste gång kommer hon förmodligen inte vingla alls.
Jaha, det blev lite tuffare pass än planerat på grund av vågorna på vägen in och jag kände mig riktigt trött och sliten nu. Teresia ville ha kaffe och glass och vi letade upp ett café på strandpromenaden. För mig blev det en broccoli smoothie och en frappe. Teresia beställde in en monsterglass och kaffe.
Blev ännu tröttare och orkade knappt gå hem. Väl hemma vilade jag i sängen, ont i halsen. Teresia kollade ner i halsen och såg någon konstig plopp där. Tur man har en veterinär med sig som resesällskap, som kan ta hand om djuret! Tog en Ipren, tog mig samman och stegade iväg till närmsta apotek. Männen i vita rockar ville även de gärna kolla ner i min hals och efter livliga diskussioner om ‘la bompa’ gav de mig en ask Strepsils.
Tisdag Ipren och Strepsils hade gjort susen, idag kände jag mig fit for fight igen. Solen sken igen och det var lugnt på havet. Lyxfrukost, solfaktor och sen promenad till stranden. Idag skulle det nötas ännu mer teknik. Efter gårdagens filmning och efterföljande analys hade vi planen klar för min halvtaskiga teknik. Här skulle FIXAS! Bort med ostbågearmarna, bort med hösäcken, lägg på mer rotation.
Det blev ett otroligt glassigt pass där vi körde ännu mer teknik, försökte hitta nya paddelteknikkänslan och kom på några nya och bra övningar.
Efter ännu en tonfiskbaguette (varför ändra ett vinnande koncept?) gav vi oss ut på pass nummer två. Nu var det ännu lugnare och det gick till och med att paddla i bara bikini – skön känsla! Körde ett större gäng kortare intervaller, tabata, starter mm. På vägen tillbaka kunde vi jaga dyningar. Till en början gick det fint men ju närmare vi kom land ju lägre och längre blev de och vi fick kötta på allt vad vi orkade för att fånga dem.
Så var min paddelvistelse slut – åtminstone sista paddelpasset. Han ta ett längre snack med Lasse, som äntligen kommit loss från några dagars idogt arbete med ett potentiellt hyrprojekt. Lasse ja, vem är han egentligen? Lasse Walkler har en lååååång kanotbakgrund (på elitnivå under flera års tid) från både sprint, maraton och störtlopp (kanot alltså) och på senare år har utökat in paddelrepertoar till att inkludera surfski. Lasse är trots sin blonda kalufs och blå ögon lite skönt spansk i sitt sätt och det kanske inte är så konstigt eftersom han har bott i Spanien i många många år. Det är kul att det numera finns två surfskiställen nära Malaga och ingen av ställena konkurrerar med det andra eftersom de har helt olika profiler. Boyan driver surfskiskola i Tarifa och Lasse driver uthyrning i Marbella.
Uthyrningen riktar sig mot de som redan kan paddla surfski och kan ta vara på sig själva, vill köra sina träningspass i egen regi, paddla downwind i varmare klimat osv. Men även träningsgrupper/kursverksamhet där några ledare tar ansvar för gruppen kan nyttja stället. Jag vill nog påstå att det är något snällare hav utanför Marbella jämfört med utanför Tarifa. I Tarifa blåser det mer och strömmarna är starkare. Här krävs mer lokalkännedom föratt paddla säkert. I Marbella blåser det också givetvis men i min mening är det ett snällare ställe men utan att vara tråkigt. Under tiden vi var där och paddlade glassiga pass barfota och i bikini fick vi ändå lite sjöbris samt gammal sjö vilket gjorde att vi hela tiden hade lite vågor att jobba med. Jag är positivt överraskad till Lasses plejs därför att läget vid stranden är perfekt, här finns riktigt fina skis att hyra och havet utanför är turkosblått, rör sig och är kul. Och givetvis blåser det på ordentligt hyfsat regelbundet under året och då finns det många olika bra alternativ för downwind. Och vill man träna annat finns en lång strandpromenad för joggingrundor samt berg mycket nära stan i vilka man kan springa och vandra. Det tänkte jag göra nästa år då jag åker hit igen, som variation till paddelträningen. Benen vill ju ha sitt de med.
Att hyra ski på Surfjak Aqwasport kostar 20/30Euro per tillfälle (plastski/ski i lättare material) och från 40/50Euro per dag. Hyr man fler dagar blir det givetvis rabatt på det. Vill man paddla downwind hjälper Lasse till med det, både kunskapsmässigt och med logistik. Kontakta Lasse för mer detaljerad info kring priser.
Övrigt Marbella:
Boende: Puerto Azul ca 700kr för ett dubbelrum och natt. 300m från Surfjak, liten pool, solsängar, sjysst ställe förutom avsaknad av skärbrädor och bra kniv. Rent, fräscht och trevlig personal.
Mat: Man äter middag ute från 100kr och uppåt. Finare fiskrätter 250kr. Fika/café – som hemma.
Kommunikation: Det går bussar till och från flygplatsen och även bussar norr- och söderut vilka Lasse nyttjar emellanåt för att hämta bil efter downwind. Flyg: Många bolag flyger hit inklusive Norwegian och Ryan Air.
Väder: Skönt – varmare än hemma. Det är ju därför vi åker dit Image may be NSFW. Clik here to view.
Evy, Teresia och jag slog våra påsar ihop och drog ihop ett surfskiläger enbart för tjejer. Jag hade ingen aning om vilka och hur många som skulle vara intresserade av just ett sådant läger men intresset visade sig stort då lägret fulltecknades över natten. Blev smått chockad när jag på morgonen kollade av mejlen och insåg att det var fullt och fick neka flera tjejer. Sen gick månaderna, det blev jul, nyår, skidsäsong, vårvinter och pang så var det april och dags för lägret, det där lägret jag gått och tänkt på hela vintern, klurat på övningar, upplägg, maträtter, hur fördela sängplatser, gruppindelningar etc. Sådan är min hjärna, arbetar alltid. Och när Teresia och jag åkte till Marbella för att paddla i mars hann vi testa gamla övningar och uppfinna nya just för vårt läger. Nu var vi redo.
Fredag
Jag hade gjutit bastugrund med föräldrar och svärföräldrarna hela torsdag och fredag och hann nätt och jämt åka till affären och handla det sista. På väg tillbaka ut till stugan ringer Maria W och undrade om hon tagit fel på datum. –Jag står här ute men det är helt tomt! Usch på mig, dålig kursledare att inte vara på plats när samlingen började.
De andra 14 deltagarna/kursledarna droppade in efter det och runt 19 drog vi igång med grill och middag. Så häftigt att vara 16 stycken surfskitjejer samlade! Det var tre kvinnor från Stockholm, tre från Malmö och resten från Göteborg. Jättekul att ha så många långväga gäster! Efter middagen pratade vi om säkerhet på vattnet, diskuterade igenom vad man ska göra/hur undvika att man hamnar i några utvalda jobbiga situationer. Till exempel – vad gör man om roderlinan går av? Och vad gör man om man går på grund och får hål i sin ski. Det finns en hel del prylar man kan kitta upp sig med när man paddlar ski varav några stycken jag anser vara obligatoriska: flytväst, leash, visselpipa och knapptelefon. Annat som fackla, paddelleash, silvertape, gps, kompass mm ska är bra att ha men kan väljas utefter väder, vind, paddelsträcka etc.
Lördag Frukost med sill på gröten och det var faktiskt några som vågade prova – och jag tror bestämt att några diggade det – i Omega 3s tecken. Tre sillabitar och dagsransonen är fylld! (har jag läst). Sill på gröten är Einars idé från början och när Göran L tog efter på Einars läger kunde ju inte jag vara sämre. Vill man paddla lika bra som Einar är det bara att kopiera det vinnande sillkonceptet.
Samlades kl 9.00 påbylsade och redo. Jag höll genomgång om säkerhet och torrvisade reentry, kamraträdding och parpaddling/bogsering av ski. Sen gick vi ner till havet och övade på riktigt, i salt och kallt vatten. Det blåste på ganska bra och jag ville egentligen bara få övandet överstökat så att vi kunde paddla ut till vågorna. Vi lät deltagarna jobba två och två där erfaren fick jobba med mindre erfaren och på så vis visa och lära varandra.
Image may be NSFW. Clik here to view.Tjejerna gör sig redo för första paddelpasset. Så häftigt att se 16 surfskitjejer på min lilla strand i min lilla vik. Foto: Marianne Stahlheuer
Höll sedan ett kort snack om det där med att känna sig säker/trygg i vågorna. Att vara trygg i vågorna är en förutsättning för att kunna bli duktig på att surfa vågor. Hur blir man trygg? Min ambition med det här passet var att ge deltagarna övningar för att på egen hand kontinuerligt utmana sig själva i vågorna och på så vis bli tryggare och tryggare. Genom att hela tiden pusha sig själv och klara större och större förhållanden så blir man tryggare och tryggare tänker jag. Och det handlar inte bara om att kunna sitta rätt upp i sin ski utan det handlar om att klara av reentryn, att paddla med en meters vågor i sidan, att vända i vågorna, att kunna fokusera på annat än att vågorna är stora och läskiga. Det handlar ju också om att göra situationen till en vana, att det blir vardagsmat med enkommafem i sidan. Idag skulle jag försöka få tjejerna att pusha sig själva, att våga ta det där extra paddeltaget istället för att stötta. Att visa för sig själva hur mycket de egentligen klarar och vart gränsen går. Men detta förutsätter att man kan sin reentry, att den sitter i ryggmärgen. Jag har själv övat reentryn mycket och den sitter i ryggmärgen! Och sitter den i ryggmärgen klarar man reentryn i pressade situationer där man kanske är rädd, frusen, stressad.
Jag fick med mig åtta paddlare som var sugna på rejäl utmaning. Ute på öppet hav blev det en herrans massa ryck med start i vattnet, kortare intervall som inkluderade reentry, intervall med en meters vågor i sidan och lite surf, heikoptern chickenrace där jag själv var första kvinna att välta i. Solen sken, tjejerna kämpade som tusan och vi guppade upp och ner i vågorna. En underbar dag på havet! Jag hade gärna fortsatt men klockan sa stopp och det var dags att bryta för lunch.
Pastan och Maritas pastasås tog slut i rasande fart precis som svärmors mörka choklad. Tjejerna var hungriga! Det var riktigt skönt att äta och hänga lite i solen men snart var det dags för mer teori. Herregud, hur mycket skulle tjejerna behöva ta in idag? Det tänkte jag faktiskt aldrig på…
Teorin kom att handla om att vågor kan se väldigt olika ut och hur det påverkar oss som surfskipaddlare. Och hur viktigt det är att träna sin hjärna på att läsa vågor och förstå dem. Och sen vad skillnaden är mellan att surfa ifrån en våg och att ligga kvar på den. Med mycket inspiration från Boyan men även Dawid samt egna slutsatser och erfarenheter försökte jag förmedla grundläggande teori om hur man fångar de där efterlängtade vågorna.
På havet en stund senare körde vi ett antal övningar som syftade till att tvinga oss fokusera maximalt på att läsa vågor och tima dem perfekt istället för att använda för mycket kraft och syre. Precis som med att bli trygg på havet så krävs det tid till att lära sig läsa havet, förstå vilka vågor man ska satsa på och vilka man ska släppa, hur mycket man ska satsa och vad man kan göra när man väl fångat en våg. Det är ett långt lärande och jag tror mycket på att jobba med de här övningarna och inte bara gå ut och tokköra downwind varje gång det blåser. Så sa Boyan till mig och jag litar på Boyan! Och det har ju gått bättre sen den dag jag började lyssna på BoyanJ
Havet hade hunnit lägga sig en hel del och vågorna var betydligt mindre och utdragna. Det krävdes mycket timing och mycket krut för att komma med dem men det blev ett bra pass likväl där vi körde övningar som frekvenssurf, 80-talet, tvillingsurf, fånga vågen etc. Det blev tyvärr inga spontana/ofrivilliga bad det här passet så jag fick slänga in några starter i vattnet allt eftersom. Och någon var varm och hoppade i för att svalka sig.
Lördag kväll och dags för matlagning. Jag blev ganska impad över hur snabbt de nio tjejerna som bodde i mitt hus faktiskt duschade. Och snabbt var de i gång med blåbärspajsbaket, vinsåsen, bönsalladen och potatisarna. Jag tog hand om fyra kilo torskfilé. Man måste ju servera västkustmat på ett västkustläger! Och vet ni, middagen blev otroligt god. Torsken fick sina perfekta 56 grader, potatisen var mjuk och god, vinsåsen smälte i munnen och lyfte torsken. Salladen var kanon och Lilians blåbärspaj var gudagod. Och Kim svimmade nästan när Gruyèreosten kom fram, tydligen hennes favorit.
Image may be NSFW. Clik here to view.Kul med 17 personer i uterummet! Men där går nog gränsen Image may be NSFW. Clik here to view. Foto: Jenny Eltes
Söndag
07.00 stod jag upp och gav mig på baguettebaket. Lite lyx med nybakt bröd tyckte jag att tjejerna skulle få. 07.40 kom Marianne på cykel från andra stugan för att hämta hälften av det nybakta brödet. 08.00-08.45 intogs frukost med sill på gröten. 09.00 körde Evy och Teresia igång med sitt paddelteknikpass som började med teori med interaktiva övningar :-). 09.45 satt vi i våra surfskis och gjorde övningar och filmade. Evys- och Teresias röster ekade över viken när de drillade tjejerna i de olika övningarna.
Dags för lunch och filmanalys. Otroligt bra att se sig själv paddla och få feedback på det. Men också otroligt bra att se andra på film och höra den feedback de får. Ju mer man pratar, ser, övar och analyserar teknik ju bättre bli man på att förstå hur det där jäkla paddeldraget egentligen ska gå till.
Sista passet blev ett kort pass. Det handlade om hur jag tycker man kan träna fysiskt (på vattnet) för att bli bättre på att fånga vågor. Personligen tror jag mycket på att träna explosivitet och hög frekvens, framförallt för oss tjejer som biologiskt faktiskt är svagare än killarna och därav har mindre resurser. Om syftet med surfski är att få/kunna surfa så mycket som möjligt så tror jag att det är smart att koncentrera sig på själva vågfångandet, i alla fall om man har begränsat med tid att lägga på träning i surfski. Steg 1 är naturligtvis att paddla downwind. Bättre träning kan man inte få. Men ska man ut och bara träna på platten så tror jag mycket på att köra lite kortare och hårdare intervaller. Och det är inte bara styrka man tränar då utan även koordinationen för att klara av att paddla med en högre frekvens, att få ut all sin kraft i hög frekvens. Sagt och gjort, vi kände på tabataintervaller och flygande starter. Och som avslutning samlades vi i Orreviken för avslutningsprovet: strandstart, reentry, fart, stress och press; allt i en härligt lifesavingstafett. Det var så otroligt kul att se tjejerna sätta reentryn så bra. Maria W snodde min plan att förlägga sin reentry i rundningen och på så vis stoppa upp alla bakomvarande. Smart! Det blev lite kaos där ett tag och jag gav tillbaka på Maria genom att trycka hennes surfski bakåt för att själv komma fram. Allt är tillåtet förutom det reglerna förbjuder, såsom att vända åt fel håll. Jenny L passerade egentligen mållinjen först men blev diskad just på grund av detta regelbrott. Image may be NSFW. Clik here to view. :-D.
Nästa år måste jag ha ett filmteam på plats som filmar stafetten., så är det bara!
Så var kursen slut för den här gången och glada och trötta tjejer lastade sina skis, dammsög sina rum så flitigt och rullade sedan hemåt. Jag försökte direkt att sammanfatta allt vi gjort och skriva ner alla plus och minus inför nästa år. Både Teresia, Evy och jag var otroligt nöjda med kursen och tyckte nog vi förmedlat det mesta vi planerat och det verkade som om tjejerna var nöjda och lärt sig mycket. Själv hoppas jag på att de nu fortsätter öva på havet med de övningar de fått testa på, för att bli tryggare på havet, effektivare i vågorna, utveckla sin paddelteknik och bli starkare.
Jag känner mig otroligt tacksam över att få ha jobbat ihop med Evy och Teresia. Jag tyckte vi kompletterade varandra fint, tjejerna har egenskaper och kunskaper jag saknar helt klart.
Jag ser redan fram emot upplaga nummer två av OSQ 2019 – Orrevikens Surfski Qamp.
Första turen för året på Älgöfjorden – tjihooooo! Jag hade först tänkt att hoppa över eftersom jag var så trött efter helgen. Orkade inte med all logistik som krävs för att åka till Marstrand plus att jag kände mig lite ansvarig för Jonttisträningen. Men så verkade det som om väldig få skulle till Jonttis plus att Göran skulle till Marstrand och kunde hämta mig på jobbet. Siven skulle låna ut ski till mig och vips så var jag på. Det blev lång stund i bilen på grund av den värdelösa trafiksituationen som råder i Göteborg och Kungälv efter jobbet. Nästa gång får vi åka klockan 15! Men på Vivan stod det >15m/s vid båda mätstationerna på Marstrand och det sänkta modet i bilkön gick i taket. Vi var pepp!
Bytte om i den kylslagna kvällen vid Lökeberg och Göran konstaterade att det var lika kallt som hemma i hans kylskåp. Lastade och körde till campingen där jag riggade min lånade NK Nitro 64 med GoPro och dubbla legleash. Konstaterade att Markus egentligen inte skulle få följa med då han inte hade visselpipa, en utrustningspryl vi fastslagit vara obligatorisk :-D. Vi gav oss iväg och regnet hade bytts ut mot solsken och jag tänkte på att jag paddlat övervägande gånger i sol på den här fjorden. Kanske jag ska ge fjorden namnet ‘Solskensfjorden’?
Det var bra tryck i vågorna och det kändes rejält då de kom i sidan. Körde inte ut så långt som vi brukar utan vände ner så fort vi hade fri gång mot fyren. Direkt fick jag surf och var uppe i 19km/h – så lätt! Och så fortsatte det hela passet. Vågorna var ganska oregelbundna men det fanns bra surf överallt och det var tätt mellan dem. Blev ofta bromsad och det var svårt att få riktigt hög fart – och jag fick kämpa för att få hög puls. Det var klassisk fjordsurf hela vägen in och efteråt var vi fyra lyckliga idioter som frysandes bytte om i kylskåpstemperatur och värmde oss med kaffe och kompakta lussebullar från Markus Grips skåprensning. Mmmmm!
Tack Siven för att du initierade det här och lån av ski, tack Göran för skjutsen och tack Markus för fikat och att du lockade till skratt så att jag grät. Jag har redan glömt alla timmarna i bilen och minns bara alla surfarna, och allas leenden.
Är det fjärde gången jag gör det här? Eller femte? Jag har glömt men det spelar ingen roll för jag vill hålla den här samlingen varje år eftersom det ger mig så mycket glädje, energi och kunskap. Och det är så fint att få vara med nya och gamla paddelvänner en hel helg, se dem utvecklas, bli snabbare och bättre.
Det var tio deltagare anmälda till vårsamlingen och vi träffades alla på Einars sommarställe på Drängsholmen/Raftön i Bohuslän fredag kväll. Grillade, bekantade oss med varandra och tränade på Helgamaskinen. Jag älskar Helgamaskinen och blev så glad när jag hörde att Einar tagit med den ner i år. Med Helga får man verkligen en bra känsla för vilka muskler som ska jobba när man sätter i paddeln. Det sista vi sedan orkade med innan läggdags var att prata lite om säkerhet, de där prylarna man bör ha med sig på vattnet. Det blev några bra diskussioner om VHF kontra telefon, leg leashar i olika utformning, nödbloss, visselpipor etc. En tejprulle kom fram och alla lovade att tejpa för karbinhakar/krokar och nitar på legleash nästa morgon. Det finns allt för många fall där karbinhakarna har gått upp och det skulle komma hända igen under vår samling.
Lördag: Sol och lite vind – en lovande dag kändes det som. Mario kom studsandes in i köket snart efter att jag kommit upp och satt igång med grötkoket. Han tog sig ann rollen som kaffeansvarig och fick igång en kaffekanna snabbt. Han hade längtat efter kaffe sedan kvällen innan :-D. Köket fylldes snart av alla deltagare, tre norrmän och sju svenskar (varav två tjejer) och så Einar och jag. Allt var som det brukar: sill på rågade gröttallrikar, Einars Markset bröd med brunost, apelsinklyftor (apelsinbåtar heter det på norska) och starkt kaffe. Norrmannen Frode slöt upp vid 9 då vi delade upp oss i två grupper och stack ut på havet. Idag hade jag tänkt att kopiera konceptet ‘bli trygg i vågorna’ som jag körde på OSQ förra helgen och vi transporterade oss ut mot öppet hav. Under tiden tränade vi bland annat på reentry, först i lugna vatten men sedan i vågor och under tävlingsliknande former för att känna på hur det är att göra reentry under pressade situationer. När vi väl kommit ut till yttersta ön ser jag till min glädje att vågorna var hyfsat stora trots att vinden bara var runt 5 m/s. Från rätt riktning blir det stora vågor här i Kosterskärgården, speciellt i sunden som ligger i rätt riktning. VI körde ut och in några gånger och jag försökte pusha alla att paddla på och gärna gå runt istället för att stötta. Vågorna var otroligt oregelbundna och snabba så det var inte helt lätt att fånga dem. Men det var likväl bra övning att vara i vågorna, att paddla mot dem, med dem, få dem i sidan och att bada i dem. Och framförallt att se vart gränsen går.
Passet loggades på 13 kilometer och för några av deltagarna kändes det då det var första paddelpasset för säsongen. Sedan njöt vi av lunch och vila innan nästa paddelpass som kom att bli teknikpasset många längtat efter. Det blev åter igen några drag i Helgamaskinen innan vi gick på vattnet. Einar körde några teknikövningar med deltagarna medan jag filmade var och en. Sedan blev det min tur att gå på vattnet för att avsluta med 30 minuter pulshöjande aktiviteter. Vi körde bland annat ett större antal flygande starter och det var mäktigt att vara 12 paddlare på linje som alla tävlade mot varandra. Det var flera som utmanade mig ordentligt på starterna (20 drag), till exempel Arne, Jan, Mario, Mattias m flera. Kul!
Efter paddelpasset körde vi gemensam stretch bra för paddelmusklerna och kom fram till att stretch av höftböjare är extra viktigt för oss paddlare (takk Jan!) Jag har själv haft problem tidigare med ryggen och avhjälpt det med just den stretchövningen.
Efter stretchingen var vattnet i badtunnan varmt så jag valde att glida ner där innan grillning. Några valde att grilla först. Det var extra torr ved som Einar eldade med i år och det blev riktigt varmt, så varmt att jag faktiskt var tvungen att gå upp efter någon timma eller så. men så otroligt skönt och avslappnande att sitta där i kvällssolen och titta ut över havet och klippöarna. Sverige är vackert!
Innan vi alla fick gå och lägga oss tittade vi igenom alla filmer och Einar gav feedback på deltagarnas paddelteknik och det diskuterades paddelteknik i allmänhet. Det var kul att se hur flera av deltagarnas teknik hade förbättrats bara under lördagen. Några av de ganska nya surfskipaddlarna hade otroligt fin teknik och när Einar undrade hur de gjort för att få till så fin teknik svarade de: vi har kollat på youtube.
På söndagen körde vi en del repetition av paddelteknikövningarna från gårdagen, samt balansövningarna. Vi tränade också på våghäng och testade på parpaddling under tiden vi transporterade oss ut mot öppet hav. Idag blåste det mindre och vinden kom från ett något sämre håll. Ute på öppet hav fanns bara långa och snabba dyningar som bara Arne och Einar orkade fånga. Vindvågorna var tyvärr för små för att göra något med men vi provade ändå på övningen som går ut på att komma så långt som möjligt på 50 tag. Jag brukar själv köra 80 tag och det är den bästa övningen jag vet för att träna på att bli effektiv i vågorna.
Image may be NSFW. Clik here to view.Gött häng i solen. Många chokladkakor ihop med kaffe avverkades. Så går det när två av världens största kaffekonsumenter är på läger tillsammans.
På eftermiddagen avslutade vi samlingen med att vara på en sandstrand och lära oss strandstart (i vattnet). Strandstart är bra att kunna delvis för att man gör det på vissa tävlingar men framförallt är den bra att kunna då man ska sätta i på en sandstrand och man måste tima vågorna. Då gäller det att sätta starten snabbt så fort vågen gått förbi. Timar man fel och är sen i starten får man nästa våg över sig och blir tillbakaspolad upp på sanden. För att göra det lite mer kul och fartfyllt körde vi stafett i lag om två med flera vändor. Alla gjorde upp om två åtråvärda kexchoklad och det var riktigt kul att se alla paddla sitt yttersta i den hårda kampen. Lag Einar-Mattias var snabbast och hade väl kanske bäst underskattat sin förmåga då vi formade lagen. De var dock ödmjuka vinnare och delade broderligt med sig av chokladen.
Ännu en vårsamling var så till ända och jag tyckte det har varit en kanonfin samling med mycket trevliga, goa och entusiastiska deltagare som gav allt på havet och även i köket i diskbaljan. Det var så kul att se er utvecklas och jag hoppas att ni fortsätter att utvecklas i vågorna. Tack till er alla – det är just sådana som er som gör att jag år efter år fortsätter att hålla på med vårsamlingen. Mixen mellan norrmän och svenskar är toppen och i år var vi lyckliga att vara tre tjejer dessutom. Kan vi bli fyra åtminstone 2019? Och tack till Einar givetvis. Att få vara i team med dig är toppen, det vet du att jag tycker!
Tjena alla! Nu är säsongen i full gång och jag själv klurar på när jag kan stoppa undan torrdräkten och dra på mig det så härligt doftande neoprenet istället. Vill bara påminna alla om några saker:
1.Ni har väl skaffat en försäkring till era surfskis? Om det inte redan ingår i hemförsäkringen så kan den oftast köpas till för ca 300kr. För er som är medlemmar i västkust surfski kan försäkring köpas till för 220kr per ski. Det blir tyvärr snabbt dyrt att reparera en surfski även om det bara är små skador på den. Kom igen nu och få tummen ur och försäkra er ski!
2.Events: Jag vill lobba för några goa events och tävlingar som rycker närmare, det är hög tid att boka in i kalendern och börja tänka på logistiken:
*Kajakorienteringen i Fjällbacka 12 maj. Ett gratisevent i ett av Sveriges vackraste paddelvatten. Skön fika och grill efteråt. Är du inte tävlingsinriktad så ta det som en upplevelse att få se några av de vackraste platserna i Fjällbacka skärgård. Ca 90-120 minuters paddling. Läs mer här
*Surfskidagen 20 maj: kom och prova de flesta märken och modeller svenska marknaden har att erbjuda. Ta med något att lägga på grillen och eget neopren. Kom och prova, tjöta och häng.
*Årets första surfskitävling – South Skåne Ocean Race, del i Surfski Open. Häng med till Skåne och tävla, få ett bra träningspass. Tycker du elitbanan är för lång så skcika ett mejl till Camilla så fixar hon en kortare bana med mindre allvar. Tävling är inte bara för elit! Det blir paddlingsevent både lördag och söndag plus härligt häng och grill lördag kväll. Jag åker ner från Göteborg, vem hänger på?
*KISS i Varberg. Skönt paddelhäng fre-sön, gemensam paddling för de som vill, nybörjarprovapå, grill, ins-and outs, kanske en lifesavingturnering, dw om det blåser, testar kompisarnas skis etc. Helt gratis och det är vi själva som bestämmer vad vi hittar på. Boka in dig på campingen eller tälta!
*Vågryttaren och Riksmästerskap i SS2/dubbel 17-18 juni. Välkommen att paddla, grilla, häng och bo med oss i Göteborg. Vi hoppas få ihop många dubblar och på så vis få många deltagare i varje klass. Tävlingen körs över två dagar för att maximera deltagarantal i varje klass/tillgång till dubbelskis. Tävling i SS1 kör vi samtidigt. Hemsidan kommer uppdateras snart men boka redan nu i kalendern.
Våren ansen väl vara slut sen men glöm inte bort att träna på för att vara med på SM i Helsingborg/SM-veckan. Det blir skitkul!
Äntligen dags för årets första surfskirace och äntligen äntligen skulle racet gå på Skånes sydkust, den där kusten som Ola Ström pratat sig varm om i flera år. Och som de hyfsat nya surfskitjejerna Jenny och Camilla, tillika arrangörerna för racet, postat mycket om på Facebook. Och ännu bättre var att det utlovades sol och vind. Äntligen skulle vi få surfa i Skåne. MKK har arrangerat surfskirace i tre år och alla race har varit ganska platta. Men nu äntligen såg det lovande ut, fjärde gången gilt heter det väl?
Vi var sex Göteborgare som åkte ner för att tävla och några av oss skulle bo på lantgård. Japp, ni hörde rätt: bo på lantgård. Det stod till och med så på Google Maps. Camillas lantgård ligger några ynka kilometer från Mossby/Abbekås, där racet skulle gå, och en hel flygel fanns till surfskipaddlarnas förfogande. Jättekul att möta upp skånegänget (Camilla, Jenny L, Johan, Jenny K) men oj de var allt lite trötta och stressade över arrangemanget. Det ligger mycket mer jobb bakom ett surfskirace än vad man kan tro och som arrangör förväntas man/och vill vara flexibel in i det sista för att kunna ändra banan efter vind. Och sällan vet man budget eftersom många väljer att anmäla sig sent. Man blir efter ett tag mästare i trolleri, övertalning, logistik och problemlösning.
Lördag:
Camillas mamma kom in med en bricka nybakt bröd. Gröt-på-sillen sillen var framdukad och gröten kokad. Solen sken och det susade lovande i träden som ramade in gården så fint mot de stora fälten. Det var verkligen otroligt vackert här nere – förmodligen den vackraste delen av Skåne jag har sett. Böljande landskap med åkrar, mindre skogsbestånd på kullar, alléer utefter de slingrande vägarna, typiska skånska gårdar, grönt och frodigt. Som en tavla liksom. Och så kom de där ankorna vaggandes över gårdsplanen, de var säkert lite nyfikna på vilka vi var, speciellt då vi lastade de uppblåsta gula bojarna på biltaken. Och det påminner mig om då jag för några veckor sedan hade sagt till Camilla att blåsa upp bojarna i tid (bojar vi lånar från kanotförbundet). -De är stora och tar säkert en halvtimma att fylla med mindre kompressor. Jag kan tydligen inte så mycket om lantgårdsägare för fem minuter efter mitt meddelande till Camilla fick jag en bild på en stor, gul och välfylld boj. På gården fanns tydligen lite andra resurser än de vi haft tillgång till på Vågryttaren förra året Image may be NSFW. Clik here to view.
Bilar och släp packades och vi rullade ner till Mossbystrand där målet skulle vara. En vacker sandstrand med tillhörande gatukök stod som värd för målet och Jenny L simmade ut och la i de gula bojarna. Vattentemp: hela 15 grader varmt vilket är riktigt varmt här nere för tiden på året. Det såg inte så imponerande ut på havet ännu men jag visste att det skulle komma och att det skulle bli tillräckligt för att göra mig glad under racet.
Ett seriöst skepparmöte hölls där det varnades mycket för färjorna från och till Ystad hamn. Inte korsa farleden om färjorna var på g in eller ut. Då skulle tävlingsledare Trent personligen diska oss. Synd om någon skulle komma till skada och synd om det skulle bli surfskiförbud på sydkusten. Folk gör knasiga grejor när nummerlappen sitter på och klockan går, jag har sett det själv och har några smågalna kort på folk som ligger bara några meter från gigantiska fartyg i farleden utanför Dragör.
Vi körde ut till starten vid Kabusa, en lika vacker strand där. Vinden började friska i och vi gjorde oss klara. Äntligen fick man klistra på surfski-open nummerlappen, den som ska sitta hela året. Jag hittade inte mitt vaselin och fick fråga runt om någon annan hade något tjockt och kletigt jag kunde få en klick utav. Fasen – jag som packat surfskiväskan så noggrant. Vaselin är ett måste för mig, rumpan blir otroligt ledsen annars efter några timmar med gnidande i saltvatten. Det blev tillslut Leffes solfaktor som fick rädda situationen och nu var jag redo. Solfaktor på armarna och solfaktor i brallorna.
Vi var ca 25 stycken som ställde upp vid våra surfskis ute i vattnet. Start ståendes i vattnet är enklaste sättet att få iväg ett startfält. Man slipper lägga ut bojar och paddlarna behöver aldrig ta av leashen (för då, i stridens hetta, kommer den aldrig på igen). På herrsidan var Emil Torstensson given favorit och given tvåa var Paul Rosenqvist. Fyra danska herrar fanns också med i startfältet – kul! I damklassen var det skånetjejerna och jag – hela fem stycken damer. Framför oss hade vi en drygt 20 kilometer lång bana och vinden var utlovad att blåsa 6-8 m/s. Startskottet gick och vi satte av. Först var det platt och vinden hjälpte snällt till i ryggen. Snart kom vindvågor snett bakifrån och efter ytterligare en bit blev vågorna lite större fast gåendes snett inåt. Vi paddlade snett utåt och det var lätt att lockas att fånga vågorna inåt. Det blev mer och mer surf ju mer vi närmade oss Ystad men fortfarande kom de något snett i sidan och det blev lite tekniskt vilket jag verkligen gillar.
Väl i Ystad kollade jag mig skräckslaget många gånger om innan jag korsade farleden. Tyckte jag hörde hur det dånade från någon färja och kikade in i hamnen. Låg färjan still eller rörde den på sig? Hjälp! Still? Rörde sig? Nej still. Phu! Paddla paddla! Nu började det blir riktigt bra surf och jag kom upp i farter runt 17-18 km/h då och då. Skin gick riktigt bra, kroppen kändes bra och allt var liksom på topp i det fina vädret – förutom att jag hade några av gubbarna framför mig som jag gärna hellre ville ha bakom mig.
När min gps visade 15 kilometer vaknade jag till och började fundera på att dra mig in mot stranden. Jag insåg att jag faktiskt låg lite väl långt ut och när jag började svänga inåt fick jag vågorna rakt bakifrån istället. Surfade på bra ett tag och såg plötsligt några av gubbarna framför mig. Banbeskrivningen jag fått stämde perfekt. Vindkraftverk, skog, sandstran börjar och sen mål. Sprintade in mot stranden, stapplade upp ur skin och gick i mål mellan beachflaggorna. Gött – kul race som gått hyfsat bra. Kände mig nöjd även om jag alltid vill vara snabbare och fånga fler surfar och ha fler gubbar bakom mig. Var i alla fall nöjd över min fysiska insats. Tror inte jag kunnat klämma ur mig mer.
Emil vann herrklassen och Paul kom tvåa, någon minut efter. Jenny L var andra dam in och bjöd på en kul spurt mot gasen-i-botten Göran – som spurtade ner Richard. Viktoria och Camilla kom också in i mål med liten marginal och Viktoria var själaglad över sin nya ski och tjatade nästan hål i huvudet på mig om hur nöjd hon var, hur bra den var, hur mycket hon älskade den, bla bla blaaaaa. :-D. Och jag var glad över att Viktoria var så glad efter en tävling.
Vi fick god mat i kiosken, köttgryta som mättade gott. Efter 1.38 på havet i fyrans och femmans fart var jag ganska hungrig. Och så fick vi glass! Va! Vilken dag liksom! Raca, sol, beach, shorts, surfa, köttgryta och glass. Och mitt borttappade vaselin återfanns. Den tuben hade jag haft i flytvästen hela tiden.
Så blev det prisutdelning och vi vinnare fick varsin snygg spettekaka. Spettekaka….japp, det har jag provat förut. Kanske skulle den här snygga kakan ändra min uppfattning? Och sen blev det många utlottningspriser till alla, prylar från Thule. Jag fick ett par spännremmar – dessa kan man aldrig få för många av.
Ett stort tack till arrangörerna av South Skåne Ocean Race. Ni bjöd på en jättefin bana som var välrekad och väl beskriven, och bra arr runt omkring den. Ni verkade ha stenkoll på alla deltagare med Webtracking och följebåtar. Ni visade upp en bit av sydkusten och jag var impad. Vilket surfskiparadadis! Med vindar från väst och ost finns här hur mycket som helst att surfa på och kustvägen med bra bussförbindelse gör det smidigt att köra downwind utan chaufförer. Det går att få till längre downwindsträckor än man orkar paddla och det går att sätta i och ta upp på många ställen. Havet är helt öppet och ger bra vågor på relativt lite vind. I’ll be back!
På lördagskvällen var i ett gott gäng som körde after ski på Camillas gård, grillade och åt bananer med choklad, pratade om racet, ältade hastigheter , återhämtningstimmar och pulskurvor. Och så började vi planera för morgondagens downwind. Det skulle bli ungefär samma förhållanden fast aningen mer vind. Jag kände mig riktigt pigg i kroppen trots att jag verkligen tryckt på och undrade om någon skulle kunde skjutsa mig så att jag fick ca 30km downwind. Det skulle gå att lösa sa Camilla. Gick och lade mig mycket förväntansfull med 500g grillad entrecote i magen.
Skåningstjejerna tycker jag har små biceps. Jag gjorde ett helhjärtat försök att boosta dem i helgen!
Söndag
Ännu en sill-på-gröten frukost med nybakt bröd och sedan transport ner till Ystad. Snälla Camilla körde mig dit medan övriga eventpaddlare körde bilar till Abbekås och Smygehuks hamn där vi alla skulle landa. I Ystad var det bra tryck i vinden och flaggorna stod rakt ut – tjihoooo! Jag såg mig själv flyga iväg över vågorna i min snabba svarta ski och plaskade förväntansfullt ner på stranden och satte iväg. Fick paddla sidvind en stund och sen, precis som igår, fick jag vågorna snett bakifrån. Började trycka på….och insåg då hur trött jag var. Det fanns inte mycket kvar i kroppen. Pulsen vägrade närma sig tröskel och energin var som bortblåst. Bra Emma, det blir 30 långa kilometrar det här tänkte jag. Men det var bara att stå sitt kast och tuffa på. Och det var precis det jag gjorde – tuffade på. Småsurfade och skrådae mig utåt och någon gång ibland gjorde jag en kraftsamling och plockade någon större våg. Havet var snabbare idag, fångade man de lite större vågorna kom man snart upp i 18-19 km/h. Kul!
Efter drygt en mil närmade jag mig Abbekås och slog på min nyinköpa VHF och kontaktade Camilla (som hade den andra i paret). Fick kontakt och de hade lämnat en stund tidigare och befann sig kanske två kilometer framför mig. Paddlade och surfade på en stund tills jag såg några orangea prickar. Sista 14 kilometrarna in till Smygehuk paddlade jag med Göran, Jenny, Viktoria m fl och bara hade det gött. Livet lekte! Sista 20 blev jag riktigt energitom och kroppen darrade. Det var riktigt skönt att glida in i hamnen och få hjälp upp med skin. Ute på havet ökade vinden mer och mer men det mesta av mig var nöjd och ville inte mer. Nu ville jag bara äta mat och vila – på Sveriges sydligaste punk.
Jag är så otroligt nöjd med hela helgen. Jag har fått paddla i ett surfskiparadis och umgåtts med likasinnade, de som inte skakar på huvudet och gäspar när man börjar prata om olika surfskimodeller, vågsprut, hastigheter och de olika effekterna en downwind kan ha på oss paddlare. Och vi hade haft vind i två dagar och soligt och varmt. Vind har varit en bristvara sista månaden och jag var surfsvulten när jag kom hit. Och så kul att få så många timmar i nya skin och känna att rumpan gillar den. Den sitsen är guld värd! Nu var jag bara fånigt nöjd och glad och satt med ett leende på läpparna hela bilresan hem.
Next up är Vågryttaren 16-17 juni. Välkomna till oss i Göteborg så, singel – dubbel – eventpaddling hela helgen. Bo ihop på kanotklubb (ej lantgård den här gången), grilla, tävla, hänga, surfa. Välkomna!
Solen skiner och skiner och skiner, helgen var obokad, paddelkompisen Teresia likaså. Vi möttes upp i mitt paradis Orreviken utanför Onsala där sommarstugan ligger. Där jag har spenderat alla sommrar som liten och ungdom, lärt mig fiska, windsurfa, snorkla, dyka, fånga sniglar och möss till minizoot (näbbmusen dog direkt), springa snabbt på klippor, segla pappas båt och senare köra pappas motorbåt, åka wakeboard, vattenskidor, koka krabbor, skörda och skrubba färskpotatis från landet, måla fasader….listan kan göras längre. Jag hade väldigt bra somrar som barn/ungdom och de fortsätter vara bra där ute i paradiset. Men aktivitetslistan har blivit avsevärt kortare. Det bara blev så, jag blev otroligt intresserad av surfski och det är nästan det enda jag vill göra när jag är där ute. Eller gå på klipporna, titta på havet. Det tröttnar jag nog aldrig på. Men windsurfingprylarna står och surar i förrådet då de aldrig längre får komma ut.
Tillbaka till nuet. På lördag förmiddag möttes vi upp i sommarstugan och Teresias hund blev till sig av alla nya människor i form av mor, far och jag. Mamma hade bakat sockerkaka med pepparkaka och obligatoriskt före-paddling kaffe intogs. På med minsta möjliga paddelkläder och så stegade vi ner till havet. Havet har hunnit bli så varmt, det är helt otroligt. Månadsskifte maj juni och havet var 21 C varmt. Och inga maneter! Vi satte iväg på vårt planerade pass: 5st 4-minutare i så-hårt-som-möjligt tempo och det blev det sedvanliga varvet runt alla öarna i den lilla skärgården. Sista tre intervallerna fick vi i den lilla medsjön som fanns. Det var svettigt… Gjorde reentry med långt bad varje gång intervallklockan ringde ’stopp’ –så gött! Teresia har blivit rackarns snabb. Jag får kämpa på bra för att få avstånd bakåt och kul är ju det! Det var inga problem att komma upp i 90% av maxpuls idag inte.
Mammas lunch väntade och sedan lite skönt slappande i solen. Men det blev för varmt så det slutade med att jag la mig inomhus. Härliga tider Image may be NSFW. Clik here to view. Vid 17.30 var det dags för pass nummer två och vi planerade att det skulle bli en rejäl uppvärmning, lite bad vid klippan och sedan fem st stenhårda tvåhundrametare i maxfart. Havet hade lagt sig en hel del och det var otroligt vackert på havet. Kvällssolen gjorde öarna gyllenbruna mot det spegelblanka havet, så otroligt vackert. Badade och hoppade från min favoritklippa. Teresia fegade lite men vågade tillslut hon med. Är man höjdrädd så är man. Det var i princip första gången jag hoppat från klippan utan att se mig om efter maneter. Hoppade så pass att min sensor på pulsbandet flög av och gick mig förlorad. Abbans, det man inte har i huvudet får man ha i plånboken
Sen rev vi av tvåhundrametarna och jag fick verkligen kämpa de första intervallerna för att ta Teresia med några få centimeter. Hon kanske tyckte fördelen låg på hennes sida? Men så var det ju givetvis inte. De sista två fick jag åtminstone en halv båtlängd på henne. Rackarns, hur länge kommer jag kunna hålla undan?
Skönt trötta efter fem tvåhundringar runt 50 sekunder knallade vi upp till huset, duschade, åt nötter, grillade och intog sen middag med mor och far. Som på kontinenten liksom. Vi rastade sedan voven och gick rundan runt udden över de flata klipporna och fick se solnedgången. Vi var så skönt obekymrade, levde i nuet, tänkte inte längre fram än till morgondagens pass. Vilken dag det hade varit! En drömdag i paradiset.
Hade fått sova riktigt skönt i mörkret, svalkan och tystnaden (jämfört med lägenheten i stan) och jag kände mig utvilad när jag klev upp runt 8.30. Åt sedvanlig grötfrukost med sill på gröten, mackor och frukt. Nu gällde det att ladda inför långpasset. På med solkräm, packa några bars och så iväg ut mot Nidingen. Havet var inte platt men inte heller några större vågor att erbjuda. Smårörigt med viss regelbundenhet kan jag nog benämna det som. Vi siktade mot Lillelandsfyren och körde tvåminutare hela vägen ut i sidsjön. Otroligt bra träning för bålen. Och så var det det där med att behålla isättet långt fram och sträcka på sig.
Vid Lilleland blev det några obligatoriska foton och film. Stället är jättehäftigt med underliggande rev och rev som man kan gå i land på. Det blir en hel del strömmar här ute och jag fick lite Tarifakänsla med vågor utan vind. Efter Lilleland styrde vi mot Nidingen där vi gick iland och åt några bars och njöt av den vackra ön med dess rika fågelliv. Det var som hämtat ur en Astrid Lindgren bok med den fina stenmuren, de röda små husen, flaggstången med svenska flaggan vajandes och sommarängen med fjärilar och svalor som flög hit och dit. Och i bakgrunden glittrade havet. På Nidingen bor den tretåiga fiskmåsen som gillar att ligga i fönsterhyllorna på de gamla fyrtornen, bajsa, mata ungarna och skrika. De som kommer till Nidingen lär inte missa dem om man säger så. Deras skrik var verkligen i kontrast till svalornas kvitter kvitter.
Dags att vända hem och 10 kilometer öppet härligt hav låg framför oss med viss med/sidsjö. Vi körde lite hårdare tvåminutare där vi försökte surfa/paddla ifrån varandra och var riktigt jämna mestadels. Så jäkla kul att ha ett sådant träningssällskap. Dessutom är hon trevlig och bjuder på goda bars.
När vi närmade oss hamnen fick jag häng på en motorbåt som gick i halvfart och rev upp riktigt bra vågor. Jag la mig precis bakom och hade inga problem att hänga på när båten ökade farten. Och det var nu jag insåg att det var första gången jag låg riktigt stabilt på båtvågor. Inget ont om min gamla fina Fenn Spark, den har varit fantastisk men just i båtvågor broachar den gärna. Nitron gick här hur stabilt som helst och Teresia (som sitter i min gamla fina Spark) försvann bakom mig. Plötsligt gick motorbåten på grund och jag fick sladdstoppa för att inte köra in i den. Hoppsan Image may be NSFW. Clik here to view.
Så var paddelhelgen i paradiset slut. Skinnet var lite rött här och där och kroppen var lite trött men i övrigt var jag full av energi med en inre frid och hur lycklig som helst. Kan dock avslöja att status på kroppen måndag morgon var ’TRÖTT’ och krävde kaffe och kanelbulle för att starta.
I år hade vi spänt bågen lite hårdare genom att åta oss att arra SS2 Riksmästerskap. Men det går ju inte bara att köra ett SS2 race, då skulle alldeles för få dyka upp varvid det blev SS2 och SS1 både lördag och söndag. Ungefär dubbla insatsen mot förra året.
Inför helgen såg prognosen något dyster ut med i princip ingen vind. När det blev torsdag såg lördagen ut att få något i alla fall så jag beställde en buss. På fredagen sa prognosen att lördagen inte skulle få nogot alls men plötsligt kunde söndagen få åtminstone 5 m/s. Snälla KEs bussar i Kungsbacka var flexibla och ändrade beställnigen. Och de accepterade att de inte had enågon aning om vart vi skulle åka, bara vart vi skulle hämtas upp.
På fredag kväll ritade jag en rundbana men såg att det fanns en vindfront som skulle komma in vid tretiden. Vad gör vi om den kommer tidigare? Vi håller oss flexibla och sticker till beachen söder om Ringhals med våra egna bilar kom Trent och jag fram till. Samma mål alltså och vi lät det vara öppet. På lördag morgon hade inte så mycket hänt med prognosen så när vi kom till mål/samlingen vid Rågelund var det bara att berätta för folk att vi skulle köra rundbana. Lite missnöje här och var men jag tror att de flesta förstod.
Så hoppade jag in i rollen som deltagare för här skulle det paddlas dubbel med Teresia. Det var alltså ingen vind att tala om men det var soligt, glassigt, playa-aktigt. Och vi var ju faktiskt på playan.
Image may be NSFW. Clik here to view.Sammanbitet SS2-par? Knappast! Nu ska vi ha det skoj. Foto: Bo TörnbergImage may be NSFW. Clik here to view.Starten går snart vid Rågelund. Foto: Bo TörnbergImage may be NSFW. Clik here to view.Teresia och jag på väg mot mål. Foto: Bo Törnberg
Vi var fyra damdubblar och två mixed dubblar på startlinjen samt 15-20 SS1-herrar något. Satte av ut mot Fjordskär och det var fint att åka lite snabbare än vanligt nu när jag hade en motor där bak. Teresia och jag tuffade på fint i 12-12.2 km/h bort mot rundingen. Johan Stenberg låg på vår våg ganska länge tills han kom på att han inte satt på sin webtracking och slutade paddla för att fippla med det i rädsla av att bli diskad. Jag märkte aldrig när Wangler la sig på vågen men efter rundningen låg han där fastnaglad. Inte så mycket att säga om paddlingen. Tyckte jag tog det ganska lugnt i knappa tröskelfart och hade en ganska mysig stund på havet där hon där bak tog i massor, så mycket att jag kände att jag kunde ta det ganska lugnt. Gjorde en sjysst finish och vips så var de 19 kilometrarna över. Alltid kul att avsluta genom att springa upp på stranden och alltid lika plågsamt att försöka ställa sig upp efter en längre stund sittandes i skin Image may be NSFW. Clik here to view.
Mamma- och Hasses kök serverade idag en mustig chllli con carne med bröd – smaskens. Och så kaffe och bulle på det. Det är så lyxigt att kunna anlita mamma på våra surfskitävlingar. Hon vet precis hur vi vill ha det och hon bara fixar. –Säg bara hur många ni är några dagar innan’ , sen bara allt händer av sig självt.
Njöt av mat och minglade lite med de andra indroppande dubbellagen. Elin och Örjan hade gått RIKTIGT bra trots att de aldrig tränat ihop innan. Det skiljde inte så jättemånga minuter oss emellan. Och sen kom Jenny&Camilla in som andra damlag. Kul! Tyckte alla såg glada ut trots plattvattenspadlingen. Men det var ju en så fin dag med sol och allmänt skönt. Och så var det dags för prisutdelning. Någon av oss arrangörer hade råkat beställa enkelmedaljer så då var det bara att bestämma med Teresia om vem som skulle få första veckan på den delade vårdnaden om guldmedaljen Image may be NSFW. Clik here to view.
I herrklassen vann ganska väntat Emil Torstensson med Marran några minuter bakom sig.
Image may be NSFW. Clik here to view.Emil vann herrklassen SS1. Foto: Bo Törnberg
Dags att hoppa in i arrangörsrollen igen. Köra tillbaka till Fjorden och lämna dubbelskis. Rådda glömda surfskis (Tack Niklas!), åka hem, duscha, kolla vindprognos, rita två banor, prata med båtförare, äta mat igen (man blir hungrig för ofta), försöka snabbumgås lite med frun. Fast jag hade haft den stora lyckan att få ha Kris med som fotograf på tävlingen. Och i morgon skulle hon med och åka båt. Det är lycka det Image may be NSFW. Clik here to view.
Åkte upp till NPK och anslöt till det stora gänget som precis börjat grilla. Det regnade så vi satt inne och mös. Jag hade inte orkat stanna vid mataffären utan tänkte värma en bit trött pizzaslice (förvisso egenlagad) och blev såklart jätteglad när några av tjejerna mer eller mindre slängde grillade haloumibitar på min tallrik, majskolvar och annats smått och gott. Och OJ en slatt vin här, en bit choklad där och så var jag mätt och mycket belåten.
Image may be NSFW. Clik here to view.Många sköna surfskimänniskor samlade på ett och samma ställe – i NPKs fina lokaler.
Det blev hyfsat tidig kväll för de flesta av oss och jag somnade gott på min madrass i gymmet. Bad en extra bön till vindguden att prognosen skulle hålla i sig. Det utlovads sydligt 8-10m/s och det är ju otroligt kul. Hade ritat två banor, en för mer vind inne på fjorden och en banan där vi skulle runda udden. Men den banan skulle jag bara ta till om vindprognosen skulle sänkas till morgondagen. Tur att KEs bussar var helt ok med att inte veta vart de skulle köra oss.
Söndag
Upp kl 7.30, en halvtimma för sent insåg jag klockan 9 då jag stod med händerna i diskbaljan och febrilt försökte göra rent två grötkastruller med fastetsad gröt i botten. Vi skulle ha lämnat klubbhuset vid det här laget… och vad tusan, Einar hade ju rört i gröten, hur kunde det sitta fast så här hårt? Som tur var kom snälla Camilla till min undsättning och på något vis trollade bort det där fastbrända. Diggar handlingskraftiga människor!
När jag kom till Hanhals Holme var det full rulle. Folk lastade på skis, registrering, nummerlappar osv. Vinden blåste på fint från syd och det gick gäss ända in i fjorden. Jag kände mig mycket nöjd med banan jag lagt även om det skulle bli något kort för herrdubblarna. Den blå linjebussen hämtade upp oss och vi for mot Draget på Onsalasidan. Idag var det Elin som var Webtrackingansvarig och på bussen hade alla lyckats få igång sina webtrackingappar – full pott! Skepparmöte på stranden och så ut och provasurfa lite i vågorna. De var inte stora på något vis men de fanns där och de skulle helt klart göra dagens rejs riktigt kul.
Image may be NSFW. Clik here to view.Vi var nio tjejer idag – jättekul! Och jag vet att vi kan bli ännu fler! Foto: Elin AulinImage may be NSFW. Clik here to view.Kris fångade en bild på mig från följebåten, här någon kilometer söder om Fjordskär. Foto: Kris Levemyr
12.45 och dags för start. Nio SS2or och 12 SS1or på startlinjen – häftigt. Synd att tre av de anmälda SS2orna aldrig dök upp pga sjukdom. Nästa år får vi försöka bli ännu fler. Dagens rejs skulle stå mellan Martin Nordstarnd/Jacob Holst och /Magnus Siverbrant/Emil Torstensson. Jag hade satsat osynliga pengar på sistanämnda ekipage men först efter lite undersöknig om erfarenhet, aktuell form etc. Starten gick och vi alla satte av ut mot Fjordskär. Det var ett segt stampande utåt och de fletsa herrdubblar låg före mig. Men vid min sida låg Jenny Larsson och pressade på. Tusan vad stark hon var. Det var skönt att ha någon som pushade på och jag vispade på så gott jag kunde och svor över att jag inte hunnit korta min paddel. Det gick på tok för tungt mot vinden, jag hade behövt ha en högre frekvens. Efter knappa tre kilometer rundade vi Fjordskär och solen sken nu, havet var blått och grönt och vågorna skummade och bröt vackert mot ön. Jag och Jenny rundade men sen när jag plockade första vågen försvann hon bakom mig – och så var det bara att forsätta jaga vågor på min hemmabana. Plockade nog det mesta jag siktade på men lite besviken var jag över att vågorna inte var så stora som de skulle kunna ha varit på den rådande vinden. Hade vinden vridit mot sydväst? Men i alla fall, det var kul att surfa och jaga vågor och jag siktade in mig på att plocka herrdubblar.
Vid Kalvö var jag i fatt Örjan och Kent-Ove. Jag tyckte att det gick så otroligt trögt och kollade ideligen bak mot aktern för att se om jag kudne se spår av sjögräs. När jag låg intill killarna bad jag Kent-Ove kolla. Snäll som han var kollade han och killarna fick släppa en våg eller två. Nej inget sjögräs sa Kent-Ove och jag fick bekräftelse på att den nyligen ditlimmade sjögräsfenan verkligen hade hjälp. Ett måste i fjorden! Racade sen med killarna en stund innan det var dags att trycka på sista biten in mot mål. Vid mål insåg jag att bojen låg helt tokigt – inte alls så som jag ritat ut på kartan. Surfade verkligen hela vägen in i mål och i princip hela vägen upp på stranden – kul. Efter ca 4 minuter kom Teresia i mål. Hon hade surfat om Jenny vid Kalvö och var såklart jätteglad över att ha genomfört sitt första race i sin nya surfskikarriär (den med elit-ski och kontinuitet). Jenny var glad trots att hon blivit frånsurfad. Hon hade ju varit grym i motsjön och haft kul i vågorna. Bland herrarna vann de jag hade spelat osynliga pengar på – grattis killar!
Image may be NSFW. Clik here to view.Andra racet i min Nitro 60. Jag diggar den! Foto: Elin AulinImage may be NSFW. Clik here to view.Så här skönt hade Kris det i följebåten. Foto: Jenny Eltes
Så var det dags för mammas- och Hasses mat igen – idag en kycklingsallad i wraps med sås. Mums igen! Och så bulle och kaffe på det. Mingla, prata med folk, gulla med Marias bebis. Det var kallt och blåsigt och vi var flera som tryckte längs husväggen. Det är väl priset man får betala för att ha kul på havet – och jag betalar det gärna. Prisutdelningen kom att ske i regn – givetvis. Kanske dags för oss att investera i något tält till nästa år. Men alla var glada och jag var glad att helgen gått bra och att det var över. Nu skulle jag hem och vila lite, vila huvudet från full fokus i ungefär en veckas tid.
Samlades hemma hos Michelle något senare och hade ett riktigt seriöst debriefingmöte. Och det var ju hur bra som helst! Kom fram till en massa förbättringsförslag, redde ut de små problem som uppstått och var bara glada och nöjda att ha genomfört vår femte Vågryttare. De flesta av oss har börjat se nytta med Webtrackingen – ur ett arrangörsperspektiv. Och jag var så himla glad över att ha fått in lite nytt folk i arrangörsgruppen. Jag tyckte personligen det hade varit lite tufft med två riktiga tävlingsdagar och tänkte ’aldrig mer’ men övriga var mycket positiva och tyckte absolut ’igen’. Så visst, kan jag bara delegera lite mer nästa år så kan jag också tänka mig ’igen’. Det är kul att kunna erbjuda två riktiga tävlingar för folk när de ändå åker långt. Och det ÄR ju kul med dubbel alltså. Tror allt på konceptet att splitta på dubbelklasserna för att tillgängliggöra så många skis som möjligt båda dagarna är bra. Jag blev glad över hur det lånades skis hit och dit, precis som jag hoppats på.
Ett stort tack till våra sponsorer Dietz, Aterra, Golvek, Surfjak Aquasport i Marbella! Och tack till Peter Oom som lånade ut sin båt. Och tack till alla som var med och hjälpte till på ett eller annat vis. Utan er ingen tävling. Och givetvis tack till alla deltagare som kom och paddlade.
Västligt. 14-18m/s. Sol. Så såg prognosen ut för tisdagen och den var stabilare än någon annan prognos. Samma blås och riktning i timma efter timma under HELA tisdagen. Jag var bara tvungen att åka dit. Skulle det bli samma förhållanden som för två år sedan då jag filmade det som kom att bli ’Welcome to the Bestcoast’?
Jag la ut en fråga på Västkust Surfski på Facebook, för ensam ville jag ju inte vara. Göran ställde såklart upp, han bangar sällan och han åker gärna till Älgöfjorden även om han bor så långt bort som i Onsala. För Göran vet vad som kan hända på Älgöfjorden en blåsig dag. Det som kan hända är att man kan få surfa utåt bara helsike, surfa å surfa tills adrenalinet tar slut, tills rösten spricker efter allt tjoande i vågorna, tills man är dränkt som en katt av allt vågsprut. En bra dag på Älgöfjorden tömmer definitivt ens bägare, skänker glädje och lugn och minnen man kan leva på länge.
Senare hörde även Einar och Teresia av sig och skulle haka på. Och så en smygis, Maria. Hon hörde av sig privat till mig och frågade om hon fick följa med. Hon ville så gärna och hon ville så gärna testa sina gränser och ta ett kliv uppåt. Hon hade ju varit med på Vågryttaren i helgen och var redo för nästa utmaning. Jag klurade en stund på detta. Att ta med Maria skulle innebära att jag inte skulle få tokpaddla utan helt enkelt vara dikt-an buddy under hela turen. Paddla i cirklar, kolla över axeln, vänta och hjälpa till om det behövdes. MEN jag tycker det är så kul när folk vill, när folk har den där passionen för havet och vågorna och framför allt om de har de förutsättningar som krävs. Jag har ju sett vad Maria går för tidigare och min magkänsla sa att det nog kunde gå vägen. I alla fall med en hjälpande hand. Ja sa ’ok vi kör’.
Efter att vi alla tagit oss igenom trafiken i Göteborg samlades vi vid Lökebergs småbåtshamn 17.30.
Bytte om och surrade fast våra fem surfskis ordentligt på biltaken. Att åka över Instöbron ger mig alltid magknip, speciellt då det blåser över 20m/s i byarna. Vivan berättade för oss att det blåste just så. 19 i medel, 21 i byarna. Wholy….detta var minst lika mycket som ’Welcome to the Bestcoast’ och jag börjde fundera på om jag gjorde rätt som tog med Maria på detta. Men jag VET ju att Älgöfjorden är relativt snäll och vi var förberedda och hade bra marginaler. Jag hade med mig två VHF-apparater som Göran och jag tog hand om. Han hade lånat sin frus superstabila Cruze och jag räknade med att Göran skulle kunna rycka in om jag av någon anledning inte skulle klara av att hjälpa Maria. Maria hade neopren upp till hakan och jag hade också bra med kläder på plus Einars snygga och sköna rosa mössa. Vattnet var varmt, solen sken. Och så slog vi alla på webtrackingen, körde takitiksnack om hur vi skulle gruppera oss och tänka om vi inte kunde runda fyren. Det finns egentligen inga direkta hinder i vägen om man inte klarar att gå mot vinden så jag kände mig ändå ganska lugn.
Satte i vid campingen och vi satte av ut mot ett formligen kokande hav. Det var otroligt vackert med det blåa det vita havet och de gyllenbruna klippöarna i kvällssolen. Detta är livet! När vi kom runt den lilla udden satte vindinfernot igång och vi började streta snett mot vinden med siktet på Åstol.
Det såg ut att gå riktigt bra för Maria fast jag märkte att hon inte hade stötta-reflexen i sidvågorna – hon levde på bra balans i höfterna helt enkelt. Det var ganska rejäla vågor som kom, nog det största jag har sett i motvindspaddlingen på Älgöfjorden hittills. Emellanåt fick jag stötta in i vågorna med rejäla tag. Teresia hade inga som helst problem i Sparky så henne kopplade jag bort ur hjärnan. Efter vi kommit en bra bit ut gick Maria runt. Jag vände runt, la mig på behörigt avstånd och avvaktade. Hon var lugn och gjorde bra reentries men hade problem när hon kom upp. Lite för bråttom in med benen och vips föll hon över. Men vad tusan, ni skulle ha sett de vågorna hon fick i sidan. Och vinden på det. Det hade nästan varit konstigt om hon satt reentryn perfekt. Efter några försök var hon uppe och fortsatte utåt.
Efter en kort stund gick hon runt igen. Och sen igen. Då tänkte jag att nä nu räcker det, nu är det dags att börja paddla ner med vinden istället. Jag lyckades ta mig intill och Maria kom upp och vi lade benen i varandras skis och parpaddlade ner med vinden. Efter en stund hade Maria hämtat andan och jag släppte henne med förmaningen : försök inte fånga några surfar förrän efter fyren – försök bara att ’överleva nu’. Stötta – använd din paddel. Och jäklar vad fint hon stöttade! Tog några paddeltag, halvsurfade på de rytande vågorna och fick fin balans med paddeln. Och så gled hon ner i god fart förbi fyren där vågorna lugnade ner sig något. Hopp å lek skrek jag till
Maria och vi båda började surfa och satsa. Och jäklar vad det gick. Det var surfmöjligheter överallt. Var uppe i 18-20 km/h titt som tätt utan att ta i allt för mycket. Vattnet sköljde över sittbrunnen hela tiden, det var skönt stökigt, det guppade och vi surfade. Maria fick mer och mer kontroll och fattade mer och mer vad det handlade om. Vi surfade och vi skrek! Snart var vi ikapp de andra – som också de skrek av glädje. Det var rejäla leenden i allas ansikten. Vi tittade på varandra och behövde inte säga så mycket. Vi bara visste!
Image may be NSFW. Clik here to view.Teresia hade the ride of her life. Fast just här är hon i rejäl uppförsbacke Image may be NSFW. Clik here to view.
Surfade på ett bra tag och Maria körde riktigt bra. Einar coachade henne lite och jag njöt för fullt när jag fick köra på ordentligt och fick många långa surfar. Vågorna gick fort så bitvis fick man vispa på rejält. Å andra sidan var det stökigt med mindre vågor överallt – så det fanns alltid något att glida på. Galet bra! När vi hade passerat spektakulära Älgön ropade Maria (som återvunnit allt sitt självförtroende) att jag kunde sticka nu – hon klarade sig. Nä nä, jag lämnar ingen. Vem fasen lämnar någon i den vinden och de vågorna? Vad skulle hända om hennes leash skulle gå av i någon vurpa? Och precis då vurpade Maria igen. Det var ganska intressant att kolla hur hon gång på gång försökte med reentry, kom upp och gick runt igen. Hon gjorde ju helt rätt men med dagens förhållanden så var det ytterligare parametrar vi aldrig pratat om på min kurs som påverkade. Men tillslut var hon uppe, dränkt som en katt, och satte av igen.
Image may be NSFW. Clik here to view.Maria gick runt och jag som satt och studerade hennes reentry) gled lite för nära varvid jag valde att hoppa i för att bromsa och undvika kollision. Bra att testa reentry i högsjö!
Och så surfade vi sista biten in. Vågorna var fortfarande riktigt stora. Har aldrig tidigare sett dem så stora så långt in i fjorden. Mäktigt! På slutet var det löjligt lätt att få långa åk och jag fick till en sekvens där jag i över 30 sekunder bara gled och gled. Helt otroligt kul! Surfskipropaganda!
När vi nådde den lilla hamnen var det glada utrop, breda leenden och en trött Maria. Glädjehoppa, byta om och få i sig energi. Åka bil med värmen på max, äta mina surfmackor, dela på en ostkaka (vem glömde den i kylen på NPK i helgen? – tack!), dela på en termos kaffe i en kåsa och prata om surfet. Tjihooooo liksom!
Kanke några tycker jag är en idiot som tar med icke-erfaret folk i sådana förhållanden. Men jag tycker vi hade bra marginaler, att vi tänkt igenom allt. Det är ju ändå det här man lever för till viss del – att få umgås med stora vågor. Det är ju det som är livet. Och jag visste att just Maria skulle älska det. Och nu vet jag att Maria kommer klara sig bra nästa gång hon går ut i friska vindar och att hon vet vart gränsen går, när hon absolut inte ska paddla ensam eller utan annan erfaren paddlare. Att få pusha sig och testa sina gränser är enormt utvecklande, man tar stora steg uppåt på surfskidownwindstegen. Och så vet jag att hon är totalt såld och helt fast. Hon kommer sitta och scanna vindprognoser, låta bli att boka upp för många kvällar och helger för att kunna sticka iväg om det blåser, drömma om vågor och bara vilja ha mer. Precis som Teresia har gjort senaste halvåret. Och som Einar, Göran och jag har gjort i flera flera år.
Kvällen på Älgöfjorden var också speciell eftersom Einar var med igen. Då är allt som vanligt liksom. Jag hade saknat honom under föregående år då han rehabiliterade sig. Men nu äntligen var allt som vanligt igen. Synd att Siven inte var med. Det är hans fjord och han är vanligtvis en självklarhet när man surfar här. Det är alltid kul att se hans breda leende och nöjda flin efter en bra dag på ’Älgis’.
Nu har jag äntligen fått testa min Nitro 60 i rejäla vågor. Som jag har väntat! Jag är jättenöjd! Den är stabil och kommer lätt på surf. Kursstabil och klarar snesurf riktigt bra trots att jag har det mindre rodret på. Den dök en del mellan de korta vågorna längre in på fjorden och jag fick massor med vatten över mig (härligt :-D). Dock svårt att säga om det har med skins raka köllinje att göra eller att jag ligger för långt ner i vågen. Men som sagt, jag är mycket nöjd och ser fram emot många och långa downwinds framöver.
Det var bra att få ha testat VHF-apparaterna ännu en gång. Göran och jag fick aldrig något viktigt att prata om över radion (tack och lov) men vid något tillfälle när jag inte såg dem tog vi kontakt och utbytte diverse olika glädjerop.
Ska bli kul att snickra ihop någon kortare film på meterialet jag har i kamerna. Fram tills den är klar får ni hålla till godo med skärmdumpar från filmen.
Fredag och snart helg. Och det vankades vind och igen en väldigt stabil prognos som visade ungefär samma nordliga vindar för varje uppdatering jag gjorde mån-fred. Teresia och jag planerade ett långpass 40-50km downwind. På fredag morgon när jag kollade prognosen igen (för sjuttielfte gången) visade den bättre än under hela veckan, 8-14 m/s NNO utlovades och vi kunde därmed spika ilägg inne i Kungsbackafjorden. Marita skulle hjälpa oss med hämtning i Varberg – tack du gode för att vi har snälla föräldrar, fruar och vänner runt omkring oss!
Solen sken, livet var på topp och Teresia hämtade mig i Mölndal vid 13.30. Det blev uppladdning med statoilkaffe och bulle i bilen på väg söderut. Vid fjorden bytte vi om och plockade ihop alla prylar vi skulle ha. Lite extra får man allt tänka till när man ska lite längre. Med mig hade jag förutom den vanliga säkerhetsutrustningen en bogserlina (4mm cord, ca 10m), neoprenskor, mobiltelefonen med Webtrackingappen påslagen, VHF apparaterna och en vindjacka. Teresia hade även sin knapptelefon med. Och så en hel del sportdryck, några ölkorvar och snickers på det. Einar hade fått tips om ölkorv på långtur och idag skulle jag testa det.
Satte i och surfade iväg utåt med vinden som var i ryggen. Det var varmt och skönt. Sommar, ljummet i vattnet, en frisk vind. Ahhh surfskilivet är extra härligt just nu! Halvvägs ut började Teresia gnälla om sjögräs på fenan och mycket riktigt, där satt en tuss. Och så satt hon i någons ski som givetvis inte hade weed guard. Kom håg det alla surfskimänniskor – ska ni komma och paddla på fjorden så sätt på en sådan där liten weedguard och ni slipper gnälla och sura. Och just idag var det extra mycket gräs som svävade runt på fjorden.
När vi närmade oss utloppet av fjorden cruisade jag på ca 13 km/h i de fina vindvågorna, pulsen låg och fin. En segelbåt seglade fint på enbart förseglet och vi kom att hålla samma hastighet under ca 20km. Vågorna växte och växte och nu var det riiiiiiktigt kul. Vågorna var lättfångade och det gick mellan 13-15km/h hela tiden. Jag gick om segelbåten, vände runt och väntade in Teresia. Satte fart igen och snart var jag om segelbåten igen. Tillslut började snubben på båten att vinka till mig och han spanade lika mycket efter Teresia som jag gjorde varje gång jag vände runt.
När vi närmade oss Ringhals blev det två vågsystem, ett från fjorden och ett utifrån havet – en snabb dyning som gick snett inåt land. Jag tog den dyningen emellanåt och var då uppe i 18-20km/h – fortfarande med låg och fin puls. Detta var livet! Det var vågor från flera håll, alltid någon våg att satsa på och jag bara surfade och surfade och surfade. Fick ett riktigt långt åk igen, upp emot 30 sekunder och jag stormtrivdes i Nitron. Jag är så hemma i den! Jag vet inte vad det är men den är otroligt välbalanserad i vågen och varken surfar ifrån den eller tappar den.
Avståndet till Teresia ökade och vi tog en första paus. Det hade ändå gått 2h och det var liksom dags att fylla på. La ihop våra skis som en stabil plattform men skojade lite om att vi skulle behöva fendrar. Tryckte i mig en ölkorv (den med vitlök) och snickers (den med hasselnötter) – mums – och satte sen av igen.
Efter ytterligare en stund i stöket ropade Teresia på radion att hon inte mådde så bra och behövde ta en paus. Vi la ihop oss igen och Teresia klurade på om det var ölkorven som var boven. Nej det är stöket på havet och din ovana sa jag. Teresia kämpade på ett tag till och vi tog ännu en paus. När vi närmade och Byttholmen så sa Teresia att hon inte kommer fixa att ta sig till Apelviken varvid jag reviderade färdplanen och kontaktade Marita. Vi ses på Getterön bestämde vi. Jag kopplade in Teresia i bogserlinan och vi paddlade in mot en grund passage vid Byttholmen. Teresia hade blivit kall, svag och skakig vid det här laget och snart kräktes hon, antagligen till fiskarnas förtjusning. Eller, hm, kanske de tycker ölkorven är för spicy?. Vi drog på oss neoprenskor och vindjackor och klafsade genom den trånga passagen. Tror det var lite skönt för Teresia att få fast mark under fötterna en stund innan det var dags att sätta sig i skin igen. Ca 4 kilometer kvar till Getterön och vi tuffade på med bogserlinan spänd mellan oss. Teresia tog kräkandet till nya nivåer och jag misstänker att alla hennes kläder åker i tvätten ikväll.
Äntligen nådde vi Getterön där Marita och Kris väntade. SÅ skönt för Teresia att kliva upp från ski-helvetet och vattnet och få fast mark under fötterna. Och få på sig varma kläder! SJälv var jag knappt trött och njöt av de ca 35 km dw vi fått innan Teresia tappat farten. Turen blev drygt 40 km lång. Såklart trist att missa de sista 15 kilometrarna i princip perfekta långtursförhållanden men men, ibland går det inte som man tänkt sig och det var en bra erfarenhet. Jag tyckte vi hade förberett oss väl och och det enda jag hade saknat var ytterligare ett förstärkningsplagg. När tempot går ner blir man kall fort trots en varm och solig dag.
Snart återkom Teresia till ett drägligare liv och kunde börja pilla i sig av den smarriga matsäcken jag hade förberett. Jag menar: avocado-mozarella och tomatmackor på Viktorias surdegsbröd. Hur fräscht som helst ju! Och Brämhults jucie, alkoholfri öl, en stor bytta vaniljkvarg och salt lakrits – mums. Teresia fick mata mig när jag körde bilen – som om jag vore en småunge. Men vi skrattade gott åt det, lite småtrötta och därmed lättroade som vi var.
Suget efter ytterligare långturer bara växer och växer. Jag vill ut igen. Blås vind blås! Jag vill ha minst 50km nästa gång. Och då ska jag nog se till att dra på lite peppar och salt på de där avocadomackorna.
Image may be NSFW. Clik here to view.En stooooor sked kvarg för mamma säger Teresia!Image may be NSFW. Clik here to view.Så stor sked att det pyste ut lite… Ja man har inte roligare än man gör sig. I avsaknad av fräcka surfbilder från havet får vi istället göra oss lustiga på varandras bekostnad Image may be NSFW. Clik here to view.
Det här med sjösjuka har jag sett tidigare och efter dagens tur har jag insett att så fort någon blir sjösjuk är det bäst att ta sig in till land så fort som möjligt. Det går inte över! Åtminstone om sjösjukan går från svagt illamående till ordentligt illamående. Jag tror säkert att Teresias sjösjuka kommer bli bättre ju mer hon är på havet. Och en sak till: Webtrackingen var idag hur bra som helst att ha. Riktigt nöjd att veta att någon på land hade koll på oss.
‘Stort tack till Marita som höll koll på oss och hämtade oss! Kram!
Dags igen för SM, minns inte vilket i ordningen men jag vet att jag missade förra årets då jag cyklade till Frankrike. Och i år skulle Surfski SM ingå i SM veckan och platsen var Helsingborg. Helsingborg och Aterra Wave Challange har alltid levererat bra förhållanden alla många gånger jag har varit där och prognosen för lördagen hade sett ganska bra ut. Vind snett bakifrån runt 6 m/s visste jag skulle räcka för att det skulle bli kul och tekniska 19 kilometer från Höganäs till Helsingborg.
Evy, Teresia och jag rullade ner på lördag morgon med siktet inställt på Höganäs. Preppade skis och mötte upp de andra som transporterades från Helsingborg i den fina veteranbussen. På plats var ‘de vanliga’ såsom Emil, Paul, Martin men också Tommy Karls – kul! Och Chloe Bunnet från Sydafrika/Spanien var också på plats, någon som jag visste skulle ge mig rejält med motstånd och också förmodligen pisk. Det är ytterst sällan damklassen får besök av duktiga utländska kvinnliga paddlare så det kändes ju givetvis kryddat och lite lyxigt att Chloe var här.
Vi startade i Höganäs hamn, en något rörig start där startbojarna hamnade på plats precis innan start och där ‘start inom en minut’ aldrig hördes. Men men, loppet var 19 km och jag kände ingen direkt sekundstress vid start. Vi kom iväg i alla fall och siktade mot fyren Svinabådan. Dit är det ca 4-5 km sidvindspaddling och det är faktiskt ganska kul. Folk har dock blivit duktigare på detta sedan jag var med sist för jag hade betydlig fler framför mig nu. Anders A från Smögen – min evige konkurrent – låg irriterande långt före mig. Chloe drog ifrån undan för undan. Tyckte det tuffade på riktigt bra och att jag emellanåt fick några surfar utåt men de framför mig lyckades väl utnyttja det som fanns ännu bättre. Sen så var det ju många andra duktiga paddlare på plats. Ett SM är alltid ett SM och startfältet brukar bli aningen toppat.
Rundade till slut Svinabådan och äntligen kunde vi börja surfa. Ganska stora vågor kom som förväntat snett i sidan och det var lätt att dras med genom att fånga dem. Jag såg hur några grabbar lockades med och försvann in mot land. Tricket var att hålla höjd för att inte landa på stranden innan Helsingborg och målgång. Så alltså, surfa så mycket som möjligt utan att tappa för mycket höjd. Anders A låg en bra bit fram och jag funderade på om detta skulle bli första tävlingen han skulle slå mig? Men det var bara att köra på, fokusera och göra så bra som möjligt. Tyckte jag kom in i det mer och mer och fick riktigt mycket surf och lyckades använda farten utåt. Tillslut hade jag lyckats plocka in avståndet till Anders och faktiskt ta mig förbi – tjihoooo. Alltid en vinst även om Chloe var hopplöst långt före mig.
Närmade mig Helsingborg och började kika efter de där gula bojarna som skulle ligga i ett par vid målgång. Såg en stor gul boj en bra bit in och började vika av mot den (och tappa värdefull höjd). När jag närmade mig den insåg jag att det var för tidigt, att bojen måste tillhöra någon annan tävling. Det var ju SM veckan och någon annan sportade väl på vattnet? Såg snart en till gul boj mot vilken jag siktade. Men efter att ha tappat för mycket höjd fick jag vågorna i sidan och det gick segt att ta sig framåt. Började känna stressen, sådant här strul brukar kosta. Okej, den bojen var också falsklarm! Ilskan och stressen steg inom mig. Men så såg jag målgången en bra bit bort; två gula bojar nära en stenpir. Jag satt fart åt det håller och såg helt enkelt inte vågbrytarna på min utsida. Däremot såg jag snart barn som lekte i vattnet där jag skulle paddla och att de stog med vatten endast till vaderna. Någon var otroligt fel! Och så kände jag sanden under paddeln! Hoppade ur och sprang med skin över den grunda delen tills det blev djupt igen och jag kunde gå rakt mot mål. Upptäcker då att Christian Dietz låg bakom och tagit samma dumma väg. Lyckades dock hålla undan och även hålla undan för Anders A som går i mål efter Christian. Lite surt med så taskig målgång. Det hade varit betydligt bättre att få komma utifrån och surfa hela vägen in istället. Nästa gång måste jag använda min GPS klocka! Det hjälper tydligen inte att jag har tävlat i Helsingborg flera gånger tidigare, min hjärna funkar dåligt med att navigera när den tävlar och är stressad. Har sett det måååååånga gånger tidigare. Ja ja, jag var inte den ende som hade taskig målgång. Se bilden nedan, en skärmdump från webtrackingen som tydligt visar att flera lockades av fel gul bojar innan målgång. Optimal/tänk bana är orangea sträcket. Och kompisen Teresia satte två vurpor precis innan målgång, allt för att ge publiken något att titta på. Det är fint att kunna bjuda på sig själv :-D.
Herrarna då? Jo Emil vann som vanligt och tvåa kom ingen mindre än gudfadern Tommy Karls. Still going strong – imponerande. Jag vill också komma tvåa på Surfski SM när jag är 50+. Det får bli mitt tränings/hälsomål! Fast en större del av mig hoppas givetvis att surfskisporten växt så pass på de ca 15 åren att jag inte ens kvalar in till SM FÖR DET KOMMER FINNAS SÅ JÄKLA MÅNGA DUKTIGA SURFSKITJEJER DÅ SOM FULLKOMLIGT GÖDSLAR DAMKLASSEN!
Ja det blev pisk av Chloe som var 4-5 minuter före mig. Bakom mig var Teresia efterföljd av Eva Egnell. Det blev Teresias första SM tecken – jättekul och grattis! Jag fick ett till guld till min samling men var något besviken över dålig målgång och att det var så stort glapp upp till Chloe. Det är bara att bita ihop, träna på och ….träna på! MEN jag glads mig åt att det gått riktigt bra med skråsurfen idag, skin var som vanligt helt fantastiskt och hjälpte mig fint med att fånga många vågor. Det var som sagt inget fel på materialet utan snarare på ‘föraren’.
Det var enormt mycket folk på strandpromenaden och fotbolls VM visades på storbildskärm. Det var sommar, varmt, skön stämning, jag lurade i Chloe lakrits (som hon faktiskt gillade!) och det serverades vevad, grillad gris på kvällen. Michelle bjöd på flådigt ‘vinnar-vin’ på restaurang där vi kunde kika på solnedgången i havet – otroligt fint. Flera surfskifolk hade åkt ner från Göteborg/Onsala för att kika på racet och det var ju givetvis jättekul! NI vet vilka ni är!
5e augusti är det Surfski-opens andra deltväling och den går i Båstad. jag ska dit, vilka fler hänger på? Det blir ett bra träningspass och jag får f..n skärpa till mig nu, inga fler taskiga målgångar.
Tack till fotografen Peter Weiler för de finfina fotona på mig själv, som jag lite egoistiskt strösslat inlägget med. Lyxigt med så många fina foton Image may be NSFW. Clik here to view.
Jag är så enormt glad att vi i år valt att ‘svemestra’ med tanke på hur enormt fin sommaren var/är. Vi hade haft två otroligt fina veckor i sommarstugan där vi blandat bastubygge med måleriarbete, kite på sandrevet och några konserter. Smolken i bägaren var nackont, nästan ingen träning och en utebliven Kattegattur liksom Skageracktur. Men man får inte klaga, vi hade haft det otroligt bra ändå. Och så var det dags för semestervecka nummer tre och Skåne med kite och surfski och träffa vänner var inbokat. Vi monterade in sängen i bilen, packade Triangiat, kitegrejor och surfski och susade söder ut. Första stoppet var hos Ola & Hanna i Bjärred och det blev en varm bilfärd dit eftersom ACn så lägligt gått sönder den här sommaren. Jättekul att träffa dem och ta mig tusan, Viktoria var också där och vi satt uppe länge den kvällen, babblade, tömde Olas naturvinförråd och åt Viktorias ’brödjävel’.
På morgonen utforskade vi Bjärreds havsbad med hela familjen. Det var lite kul för när vi väl kom fram och hade gått ut på den långa piren och havet såg så där enormt inbjudande ut insåg mor Hanna att lillpojken gjort nummer två och att ingen ny blöja packats med. Havsbadet ute på piren hade ännu inte öppnat men när stora starka Ola med den lilla gulliga pojken på armen ryckte hårt i dörren kunde personalen av någon anledning inte motstå att öppna lite tidigare :-D.
Efter ett långt bad och lunch gav oss iväg söder ut för att paddla downwind och kita. Kris släppte mig vid Abbekås hamn och Ola anslöt. Behöver jag skriva att det var soligt? Och varmt? Kan knappt minnas när jag hade neopren på mig senast. När jag senaste två månaderna valt kläder för surfski har det mestadels handlat om ‘linne eller t-shirt’? Idag skulle det ta mig tusan bli en downwind på lyxiga sydkusten (med favorit-Ola!) och havet såg mycket lovande ut med tanke på att prognosen lovat sämre. Vågorna bröt fint där ute, frågan var hur sneda vågorna skulle vara för oss?
Satte i och började paddla. Hittade snart riktningen, siktade på Ystads höga industribyggnader och efter kanske 15-20 minuter då vågorna växt till sig kände jag till min glädje att det gick att surfa det mesta så långe man skråade sig utåt. Tryckte på hyfsat bra eftersom jag paddlade med Ola, dumt att låta honom vänta mer än nödvändigt. I takt med att vågorna växte kom jag i gång mer och mer och kunde verkligen nyttja vågorna. Otroligt kul att dels ha Ola runt omkring att jämför mig med och att kunna nyttja vågorna så pass bra sidledes att vi höll höjden fint. När vi närmade oss Ystad var det riiiiiktigt kul och vågorna låg säkert på någon meter eftersom Ola försvann bakom vågtopparna då och då. Jag var tvungen att skrika lite i de värsta utförsbackarna med farter runt 20km/h. Hannas flädersaft i vätskepåsen smakade gott och släkte törsten i värmen, allt kändes verkligen bra idag.
Efter Ystad siktade vi mot Kabusa skjutfält där Kris, Hanna och barnen skulle vara. Efter ett tag blev vågorna mindre och farten minskade. Av den ljusgröna färgen att döma var här grundare och ja då går ju vågorna långsammare. Efter 23km ca nådde vi stranden och jag vinkade till frun som susade fram och tillbaka på kitebrädan. Bortanför henne tornade sig Sandhammarens vackra kullar upp, det såg nästan ut som i Röda havet.
Lite senare den eftermiddagen fick Ola testa min Nitro 60 och jag tog fram drönaren för att filma. Otroligt kul att flyga drönare och filma någon duktig skipaddlare som surfar vågor. Det blir ju så snyggt! Klippte ihop något snabbt av några av filmklippen. Ni får ursäkta den fåniga musiken men det är den som följer med i iMovies mobilapp.
Fram emot tidig kväll mojnade vinden och vi packade ihop. Ola och Hanna åkte hemåt medan jag och Kris styrde kosan mot Camillas lantgård en bit väster om Ystad. Kris var nu extremt hungrig och höll på att gå in i ett för sin fru oönskat tillstånd. Plockade upp Jenny och hennes cykel vid Mossbystrand och passade då på att trycka i frun lite melon.
Hemma hos Camilla blev det middag omgående och det bjöds på rökt röding och makrill rökta just i Mossbystrand. Mums! Gjorde i princip tabberas fast då hade resten av familjen hunnit lämna bordet. Och sedan blev det tabberas på de två glasspaket Camilla satte fram. Vi hade alla fyra rört på oss på olika sätt idag. Vi hade paddlat och kitat, Jenny hade cyklat och SUPat och Camilla hade tröskat en massa vete för att Sveriges befolkning ska kunna äta sig mätta på bröd. Ingen av oss fyra petade direkt i maten. Det var en otroligt fin kväll där vi satt i trädgården i den ljumna kvällen och blickade ut över familjen Perssons tröskade och otröskade ägor med solen på väg ner.
Dag tre såg ut att bli solig och varm men ingen vind i sikte. Kris hade förhoppning om oanmäld bris så vi planerade att åka hela vägen tillbaka till stranden vid Kabusa och hoppas på det bästa. Fast först skulle det tröskas! Både jag och Kris var sugna på att testa tröskan och vi fick åka med Camilla ut över de gula fälten och lära oss om CLAAS, den stora maskinen vi satt i. En otroligt mäktig känsla att sitta där uppe och mycket tillfresdtällande att låta tröskan ’äta upp’ vetet undan för undan. Ännu bättre än att dammsuga ett riktigt smutsigt golv eller klippa en riktigt hög gräsmatta. Detta var den ultimata tillfredställelese-av-att-städa känlsan. Innan vår session i tröskan hade jag ingen aning om hur vetekornen separerades från axet men nu vet jag. När CLAAS startar är det inte bara själva motorn som startar utan även den stora ’verket’ som helt enkelt skakar loss vetekornen från axet. Det kändes verkligen som om man satt på/bakom något riktigt kaftfullt. Och när verket sätter igång då får CLAAS verkligen ta i, kolla in den svarta röken på filmen!
Ja bönder och lantbrukare har helt klart en tuff sommar. Skörden är inte ens hälften av vad den brukar vara berättade Camilla. Displayen i hytten visade hela tiden skördens vikt per kubik, siffror jag inte förstod så mycket utav, men i relation till andra siffror från andra år förstod jag vad Camilla pratade om. Innan jag hoppade av för att filma tröskandet med drönaren tömde vi tanken ner i en av kärrorna. Även det mycket tillfredställande Image may be NSFW. Clik here to view.
Image may be NSFW. Clik here to view.Fick förtroendet att ta över ratten och tröskningsspaken en stund under Camillas övervakning. Mäktig känsla där uppe i hytten! Foto: Kris Levemyr
Åkte sedan till stranden vid Kabusa . Här är färre människor än stranden vid Nybro (galet mycket folk på alla stränder nu under rekordsommaren och mitten av juli) och är känt lite som ett kitespot. Dock var det knappt någon vindpust över huvud taget idag så vi slappade hela dagen i solen, i vattnet, i skin. Vi degade helt enkelt! Åkte vid sen eftermiddag till Mossbystrand där vi mötte upp Camilla som efter en dag i skördetröskan hade ett uppdämt behov av att andas ren havsluft, röra på sig och svalka sig. Vi testade hennes race SUP och hon testade min Nitro. Riktigt kul att testa en ’riktig’ SUP och Kris var såklart snabbast på att få fart på fötterna och hanterade brädan riktigt bra. Camilla tog sen min ski och jag hennes SUP och så tävlade vi. Först ut till bojen och tillbaka vinner. Camilla var något snabbare ut men strulade i vändningen och jag avslutade starkt och lyckades vinna med någon/några decimeter. Camilla skyllde på några fisknät men vadå, det var ju lika för alla. Jag vann, punkt slut!
Svalkade oss sedan med en stor jäkla glass från strandfiket och hade det riktigt skönt innan vi plockade ihop prylarna och åkte hem och lagade lyxburgare – dock stekta i stekpannan. Idag hade grillförbudet i egen trädgård nämligen trätt i kraft i hela landet.
Camilla hade tjatat om att vi borde åka till Bornholm och vi klurade på detta under hela morgonen. Först i sängen och sedan över frukostbordet. Färjebiljetter till vår höga bil var i princip slut men för Camillas kombi under 195cm fanns det ledigt på alla avgångar. Vi skulle enligt Leif missa vår ’livs downwind’ på sydkusten på fredagen men jag resonerade som så att det kommer fler dws men kanske inte samma chans att åka till Bornholm i perfekt sommarväder och i en ganska kul konstellation bestående av oss fyra vatten- och vindtokiga tjejer. Och det är ju kul att ha en semester i semestern! När vi tillslut bestämt oss, kollat att det fanns bra kitespots på utlovad vind samt möjlighet till downwind så hade de flesta färjeavgångar lyckats bli fullbokade. Och då insåg vi att biljettpriset bara var för enkel väg. Skulle det vara värt 3000 kronor i färjeavgifter att åka till Bornholm? Men efter lite till tänkande så slog vi till på två heldagar på Bornholm med övernattning på vandrarhem. Att få på tre skis på Camillas biltak och gå under 195cm skulle enligt henne gå att lösa. Jag såg framför mig hur vi förlängde takräcket. Mer om det senare Image may be NSFW. Clik here to view.
Idag skulle det blåsa och både Kris och jag var som barn på julafton. Det skulle komma in vind från norr och efter lite klurande bestämde vi oss för kitespotet Höllviken/väg 100. Det är inte enkelt att hitta bra kiteställen nu när alla stränderna är packade av badande människor. Alla månader utom sommarmånaderna kan man åka i princip vart som helst, men inte nu inte. Men väg 100 skulle funka, en grund vik utan nämnvärd strandremsa och precis intill vägen lockar nog inte så många badare.
Tog svängen (omvägen) förbi Malmö för att hämta Camillas och Jennys surfskis på Malmö Kanotklubb och passa på att äta falafel. Ja ni vet….Malmö….falafelns huvudstad?! Jenny guidade oss till Saluhallen som visade sig vara jättefin med mycket modern känsla. Vi åt ’hipsterfalafel’, vilket var Jennys benämning på falaflarna som fanns att köpa där. Dubbelt så dyra som de ute på gatan och minst lika goda. Maten var otroligt fräsch med mycket färska örter och grönsaker, smarrig vitlökssås och falafelbollarna var knapria, saftiga och smakrika. MUMS! Efteråt toppade jag maten med finkaffe och finglass inhandlat på ståndet intill. Vilken lunch det blev!
Tillbaka till bilen, den utan AC, och vi styrde söder ut. Svetten rann längs ryggen men vad gjorde det när man visste att man snart skulle få bada? Det var 30 grader ute och strålande solsken. Väl vid Höllviken/väg 100 fläktade vinden fint och vi började pumpa största kiten. Det var ett gäng andra kitare där men de flesta hade dåligt tryck och fick ’veva’ sig fram. Min flugviktare till fru var den enda som fick hyfsad fart på prylarna innan vinden ökade något.
Det var otroligt varmt inne i den grunda viken – minst lika varmt som i luften och det var liksom ingen skillnad i temperatur när man gick ner i vattnet. Jag kan inte låta bli att säga det, jag måste… Det var som i Söderhavet! För första gången i mitt liv kitade jag i bara short och linne i Sverige och varje gång jag ramlade i vattnet fick jag den där söderhavskänslan av ljummet hav som man mer eller mindre längtade ner i. Jag fick även till en session med drönaren och kunde filma riktigt mycket när Kris kitade. Vi var ju inte så långt från Kastrup och jag kollade drönarkartan lite oroligt då flygplanen ideligen flög över oss. Men drönarkartan sa ok så då va det bara att flyga på. Det funkar fint att flyga drönaren (DJI Phantom 4 pro +) i vindar upp mot max 10 m/s så dagens ljumna vindar runt 7 m/s funkade bra. Det blev riktigt coola bilder/filmer, speciellt de från ovan.
Tyvärr pajade jag knät vid något tillfälle då kiten drog mig av brädan. Tyckte inte jag gjorde något speciellt och blev förvånad då det plötsligt krasade till i knät. Men det gick att åka vidare en stund bara jag inte belastade för mycket i böjt läge. Men något var fel där inne. Och det var mitt utförsäkrade knä…hu!
Kris fick sista timman mellan 19 och 20 med storleken mindre kite (12a) och körde för glatta livet medan jag haltade runt på parkeringen och plockade med prylar (lycklig ändå!). Så otroligt kul att se Kris flyga fram varv efter varv. När klockan var något över 21 försökte vi komma in på någon av restaurangerna i området men de flesta höll på att stänga förutom syltan Shakespeare. Men vi var vrålhungriga och maten var givetvis underbar.
Vid 23-tiden var vi åter på gården (skämdes nog lite för vår sena ankomst) och då var det dags att börja förbereda Camillas bil inför den analkande Bornholmsresan. Jenny och Camilla satt i köket och bredde mackor åt oss alla. Bra kompisar va?! När det gällde lastning av surfskis hade Camilla mer eller mindre förutsatt att det skulle gå fint att ställa två skis på högkant med höglastare (den tredje liggandes). Jag var orolig att vi skulle överstiga 195 och vi måttade med ögonen. Det var verkligen på gränsen men men, blir det problem så löser vi det tänkte jag. Vi ska ju bara rulla på färjan, i värsta fall skulle man väl kunna lägga skisen som dominobrickor på biltaket den korta sträckan.
Fy fan vilken hemsk natt! Vaknade av att knät verkligen gjorde ont. Nacken gjorde ont och jag hade ont i magen. Hur var det nu, snarkade Jenny också till råga på allt? Sov urkass och var mycket trött när klockan ringde vid 06.30 på morgonen. Haltade upp och fick packat det sista i bilen. Susade iväg till Ystad och in till färjeterminalen. Det var automatiska bomstationer där men när Camilla väl matat in biljettnummer kom en verklig person gåendes med en måttstock i handen för att mäta vår totala höjd. Det var precis att vi gick under den. Enligt Camilla fick den verkliga personen kanske lyfta måttstocken någon halv centimeter men vi fick i alla fall godkänt och vi rullade på.
Färjeöverfarten tog 1.20 och med frukost bestående av lyxyoghurt och smörgåsar bredda av Camilla och Jenny gick resan fort. Vi hade lyckats få ett bord med fåtöljer trots att vi inte hade ’hund i snor’, vilket bordet var reserverat för. Ute på havet gick det gäss och vi beslutade oss att första stoppet på Bornholm skulle bli Balka beach för kite och ski.
På Bornholm finns det lokala trafikregler och för motorvägen gällde 130km enligt tydliga skyltar. Men vi undrade vilken väg som var motorväg för den vi åkte på ville man inte åka i 130. Och enligt Google maps var detta den största vägen på ön.
Torkan på Bornholm var ungefär lika illa som den i Sverige fast fälten såg aningen bördigare ut enligt min mening. Lantgårsproffset tillika vår chaufför klurade lite på detta men sa tillslut att jag faktiskt kunde ha lite rätt i min iakttagelse.
Balka Beach var en riktigt vacker strand med vit sand, långgrund och vågor som bröt. Det var såklart en massa folk på stranden men här fick alla plats; vindsurfare, badare, SUPare och kitare. Badvakterna var på plats med torn, brädor, bil och vajande flaggor. Baywatchlåten spelades upp i mitt huvud. Kris och jag pumpade upp kiten och Kris gav sig iväg. Efter två försök kom hon tillbaka in lite moloken. Det var för lite tryck i vinden, som är så lömsk när det är så varmt. Bruset från alla vågorna i kombination med känslan mot huden får en att tro att det är bra nog. Det var bara att lägga ner och invänta vindökningen som skulle komma på kvällen. Vi gjorde snabbt om planerna och planerade för den där korta downwindturen jag tittat ut på kartan. Det blåste från nordost och efter att tidigare ha kikat snabbt på kartan tyckte jag att det borde gå att paddla från nordöstra toppen på ön ner och runt sydöstra udden Dueodde.
Vi första anblicken såg det kort ut, typ 7km och jag hade sagt till Camilla att vi kunde ta turen två gånger. När vi satt i bilen på väg norrut mot Svaneke kikade jag på kartan igen och måttade lite med tummen och pekfingret. Det såg ut att kunna bli 12, max 15 kilometer och jag betonade vikten av att vi verkligen skulle runda udden för att få lite längd på turen.
Jag packade varken vatten eller energi. Jag såg framför mig en lugn tur som skulle vara kanske 90 minuter, max två timmar. Satte i i den lila gulliga hamnen i Svaneke och paddlade ut mot havet.
Mötte ca en-meters vågor från ett öppet hav och vi stampade mot vågorna en bra stund för att ta höjd. Första biten skulle komma att bli sidvindspaddling. Efter kanske 20 minuter tyckte jag att det räckte och vi siktade på det mesta utstickande i horisonten. Jag började köra på och se vad som gick att göra. Att ta de stora dyningarna som kom i sidan var bara att glömma, de skulle skicka mig in mot land direkt. Sökte istället i tänkt färdriktning och hittade små bulor att småsurfa på här och där och tyckte det gick ganska fort ändå. Då och då kom större vågor i sidan, jag blev spolad eller fick stötta. Hyfsat skumpigt alltså men kul och utmanande. Vände mig om för att se vart tjejerna var och såg dem bakom inåt land. NAJ! Men de var lydiga och kom snart utåtpaddlandes. Och så fortsatte vi ett tag tills jag märkte att de inte längre tappade lika mycket höjd. Det är så lätt att förledas i de lockande surfvågorna…Vid något tillfälle försökte jag plocka någon av de stora vågorna in mot land men upptäckte att de var fasligt snabba, fick slita som en tok och kunde inte ta dem något på skrå utan fick tappa dyrbar höjd för att kunna fånga dem. Och vinkeln utåt blev för brant/snäv för att bibehålla surfet en längre tid. Det var helt enkelt för tidigt för att satsa på de större vågorna.
Efter en ganska lång stund passerade vi Nexö och vinkeln blev väl aningen bättre. Camilla surade och undrade vad vi andra gjorde som fick så bra fart framåt. Hon tyckte att vågorna var ute efter henne, slog henne i sidan och inte alls gav henne något att surfa på i färdriktningen. Jenny såg ut att ha fått ett fint flyt och höll bra fart men tappade aningen höjd. Efter en stund tyckte jag att det var riktigt bra riktning på vågorna. Nu gick det att hålla riktningen och ändå surfa på de större vågorna, fast man fick fortfarande vispa på rejält för att fånga dem. De gick verkligen fort! Den där udden vi tidigare sett i horisonten och undrat över om det verkligen var så långt bort vi skulle paddla var nu ganska nära och det kändes som om turen höll på att ta slut. Och det var kanske dags för jag började bli lite led. Det blev en del väntande och jag var allt lite törstig och det kurrade lite i magen. Så såg jag hur vågorna plötsligt bröt en bit ut i vår färdriktning. Vad nu detta? Måste vara sandbankar långt utanför udden tänkte jag och började paddla utåt för att runda dem. Jag såg bakåt att tjejerna gjorde samma sak, de hade också sett och fattat. Skönt när man inte behöver kommunicera Image may be NSFW. Clik here to view. . Plötsligt såg jag en våg växa framför mig. Aj aj,det där kan aldrig gå bra hann jag tänka innan vågen bröt precis när jag var på väg uppför den. Försökte stötta in i vågen och slänga ut vänsterbenet men det räckte inte, vågen bara skulle ha omkull mig. Det blev en rejäl vurpa där både skin och jag rullade runt och det blev ingen 10-sekunders reentry så att säga. Fick vända skin ner mot vågorna för att komma på rätt sida och tima reentryn för att inte hamna i nästa brytvåg. Men vattnet var varmt och jag skrattade åt fadäsen. Det var så otroligt länge sedan jag faktiskt ramlade ur min surfski på det här viset och såg det bara som en positiv erfarenhet. Ännu en.
När jag väl kommit upp igen och lyckats ta mig till säkrare vatten vände jag mig om och såg Camilla precis stampa sig över en ganska hög våg för att smälla ner på baksidan. Såg ett stort leende i det ansiktet och när Jenny snart kom närmare var där ännu ett stort smile. Och alla såg ganska blöta ut även om det bara var jag som ramlat ur skin.
Paddlade på en stund till tills jag tyckte att vi rundat udden och paddlat ytterligare 1,5km – där avtalad upphämtningsplats skulle vara. Surfade in till den vita och mycket vackra stranden men såg ingen Kris. Försökte ringa Kris men fick ingen mottagning på telefonen. När Camilla kom kikade vi i hennes Google Maps och jag såg då till min fasa att vi inte alls hade rundat udden. Ja någon udde hade vi rundat men inte den stora Udden som på kartan var så otroligt tydlig. Då var det bara att sätta sig i skin och paddla utåt igen. Och snart kom ett nytt set med brytande vågor och drog omkull mig. Ha ha ha, vad härligt det var! Efter ytterligare 20 minuter eller så hade jag rundat udden och hittat Kris och turen var slut. Vad tog den? 3-3,5h? Enligt tjejerna var den 24-25km lång något. Och mäter man på kartan så stämmer det. Snacka om att jag gjort en felbedömning :-D.
Det där om att köra turen två gånger eftersom den skulle vara så kort skulle väl komma att bli en bra skämt efter en tid.
Vinden hade nu tilltagit och jag tänkte på Kris som inte fått sitt. Packade ihop och körde tillbaka till Balka Beach. Under bilfärden åt jag från min nödmat jag inhandlat innan resan. Jag vet hur det kan bli på sådana här turer där alla vill göra sina saker – bäst är att kunna äta i farten och jag rev av locket på en tonfisk-i-solrosolja och började pilla i mig. Men oj oljan skvimpade över ner på min ryggsäck och Camilla skojade och undrade vem som gett mig tillåtelse att äta tonfisk i hennes bil. -Stanna då så ska jag hälla av oljan, svarade jag. Öppnade bildörren och började hälla av burken. Men klantigt nog tappade jag hela burken och där låg tonfisken på marken. Tur att jag ändå fått i mig kanske halva innehållet. Gick på tetran med blandade bönor istället och kände mig sedan redo att vara Kris behjälplig lagom till vi anlände till Balka.
Camilla och Jenny gick och åt fiskbuffé på en restaurang medan Kris och jag pumpade kite. Snart var Kris ute i vågorna och såg ut att ha finfint tryck och riktigt kul. Det blåste gissningsvis 9m/s och den fina vita sanden yrde i vinden och kom in på alla möjliga ställen i väskor, i mobilfodral, i shorts, i fickor, i munnen, i min ingefärapåse, you name it! Någon en-och-enhalv timma senare var Kris nöjd och vinden började lägga sig lite.
Tjejerna hade ätit klart och vi packade in oss i bilen igen. Klockan var då runt 20.30 och vi styrde bilen mot Gudhjem på norra delen av ön där vi skulle checka in på vandrarhemmet. Gudhjem visade sig vara en pittoresk liten by vid havet, urgulliga hus, ringlande gator och många mysiga restauranger med folk överallt som njöt i den ljumma sommarkvällen.
Både Kris och jag var hungriga och skyndade ut efter att ha checkat in lite snabbt. Men då var klockan över 9 och alla ställena höll på att stänga. Efter ett flertal försök gav vi upp och såg en öppen glasskiosk där vi köpte varsin stor glass som fick duga som middag. När vi kom tillbaka till vårt rum såg jag Camilla och Jenny titta lite anklagande på mig där de låg i sina obäddade sängar. Sängkläder Emma!? Jag hade inte hittat något i emailet om att man skulle ha med sig det. Är van att bo på hytter/vandrarhem i Norge men där ingår alltid lakan. Fick för mig att Danmark var likadant. Men uppenbarligen är Danmark som Sverige i vandrarhemskulturen så det var bara att ta en t-shirt och stoppa in kudden i och ligga direkt på madrasskyddet. Täcke behövde vi inte ändå, det var ca 30 grader varmt i rummet och jag undrade hur jag skulle kunna sova. Men med tanke på föregående natts uteblivna sömn så somnade jag och sov helt ok även om jag vaknade i varje vändning av skräcken att ramla ner från våningssängen utan skyddsräcke. Wow vilken dag det hade varit! Ännu en!
Image may be NSFW. Clik here to view.Kris tyckte jag såg ut som Viktoria Silvstedt med det håret jag fått efter knappa veckan utan dusch, kam och med havsvatten i varje dag. Här intervjuar hon mig som om jag vore just Viktoria och jag går givetvis in i rollen som Viktoria till fullo (även om jag tog det som en förolämpning). Intervjun är aningen för -orumsren för att jag ska vilja lägga upp den här.
Just det ja, Kris har fått ihop en enminutare med drönarklippen från Höllviken (föregående dag) plus några klipp från det som händer i framtida blogginlägg (läs imorgon).