Inledde dagen med en dusch och räknade då  ut att det var hemma i Mölndal jag duschat senast. Badar man flera gånger varje dag i ett hav son knappt har något salt så känner åtminstone jag mig ganska fräsch. Men håret var faktiskt inte fräsch längre, och det hade jag inte heller borstat sedan vi lämnde Mölndal. Men det är så jag vill ha det, det är avkoppling för mig. Inte kamma mig, inte duscha (om jag badar havet). Får jag färre vänner nu? Kommer folk ta avstånd från mig vid nästa tillfälle? Eller så får jag duschcreme och deo i present från någon. Kanske anonymt skickade till mig?

När vi väl lastat alla skis, bytt om och packat in oss i bilen var klockan runt 15-15.30 och nu var jag mycket hungrig. Men då skulle vi tydligen köra och kolla på en rund kyrka innan den det blev någon mat. För en rund kyrka måste man se om man är på Bornholm. Någon halvtimma senare hamnade vi vid en stor, rund, vit och vacker kyrka – efter att ha korsat ön och sett massor med åkrar, små byar med roliga namn såsom Årsballe och små grupper med cyklister. Jag överlevde kyrkoturen genom att tugga torkad ingefära och orkade till och med ta några halvkreativa bilder på min snygga fru och den snygga kyrkan. Jag var trots allt glad att vi stannat där.

 

 

Rullade sedan mot Allinge där vi spanant in ett fiskrökeri och restaurang. Som så många andra restauranger på ön så hade även den här restaurangen sin fiskbuffé och för 180 Danska kronor fick m<n äta så mycket man ville inklusive glass. Fiskbuffén var lite som ett fiskdelen på vårt svenska julbord och det var en fröjd för både ögat och magen. Och det var otroligt härligt att kunna sitta utomhus vid havet och tugga i sig både en och två och tre laddningar fisk.

Söndag morgon och vi klev upp lite småtrötta vid 9-tiden. Skön frukost i det stora köket med Camillas mammas äppelkaka till kaffet. Camilla skulle sen ut och vittja sina biodlingar och slängde fram skyddsdräkter till Kris och mig. WOW, jättekul att få vara med och kolla ner i bikupa – det har jag aldrig gjort förut.

Fumlade på oss kläderna och traskade efter Camilla ut bakom en av de större husen. Där stod två bikupor och Camilla började plocka isär den ena. På ett otroligt pedagogiskt vis berättade hon om bina och hur bisamhället fungerar och Kris och jag var otroligt fascinerade. Vi fick till och med se drottningen lägga ägg ner i en cell och se ett arbetarbi krypa ut ur sin cell för första gången. Det har varit ett jättedåligt år för alla lantbrukare i år men desto bättre för biodlarna och Camilla sa något om att hon fått slunga honung två gånger redan i år.

5e augusti 2018

Herregud, den prognosen var så stabil! i ungefär fem dagar hade alla prognoser visat på 12-14 m/s NV vid Båstad inför söndagens race. Tror ni jag var sugen på att åka dit ELLER? Kändes mycket bra när Örjan hämtad upp mig i Mölndal och vi babblade så att vi missade avfarten till Jonttis där vi skulle hämta upp Göran och Lilian.

Lastade och surrade våra tre skis mycket noggrant eftersom det skulle blåsa endel. Jag tvingade Dessuom tvingade jag Örjan att hålla lugn och fin fart på vägen. Vi mumsade på mina mackor (helt enligt spec Viktoria!) och njöt av Görans kaffe och Lilians fikabuffé bestående av dadelbollar, majsknäcke och den där underbara sockerkakan med vaniljgojs i. Örjan döpte den till Lilian-kakan och vi klubbade för att det ska vara Westcoast Surfskis klubbkaka från och med nu. Vi har ju fått den förut och vi vill ha den i framtiden. Mmmmmm!

ca 90 minuter senare rullade vi in i Båstad. Det blåste en hel del och det var ovanligt kallt så folk fick klä på sig. Jag pratade med Fredrik W, som under gårdagen paddlat igenom den tänkta banan, och vi båda var lite oroliga för att banan var lite väl exponerad med tanke på att det skulle blåsa 12-14m/s.  Jag var inte så orolig för egen del men tänkte att det skulle vara lite synd om över halva  startfältet skulle välja korta banan, den med start i kattvik. Och tänk om några väljer långa banan och inte klarar den. Kusten mot Hovs Hallar bjuder inte direkt på några sandstränder utan där är det höga klippor och i bästa fall stenstränder. 3m höga vågor på det och ja…

Snackade ihop oss med Leif, som var banansvarig och vi kom tillslut gemensamt fram till att stryka långa banan och istället köra två varv på korta banan. Klokt tycker jag. En viss besvikelse kände jag fast var nog mestadels glad – det här beslutet blir blir bäst för de flesta.

Samlade ihop oss i bilar och rullade mot start vid Kattvik. I kattvik hölls sedvanligt skepparmöte, kort uppvärmning och så snabbt iväg.

Paddlade snett mot vinden ut till en boj, ca 700m ut. Relativt branta vågor faktiskt och jag kände hur skin bitvis driftade med vinden. Blev aningen nervös av att ligga för nära de andra. Efter rundnigen var det bara att ösa på och här kom vågor från öppet hav – stoooooooooora och runda och med riktningen in mot kusten. Jag siktade istället utåt och plockade vindvågorna. Dee kanske inte gick så fort men jag visste att belöningen skulle komma.  Det var rejält stökigt med korssjön och vid något tillfälle då jag lite för sent och lite för girigt försökte pressa mig ner på en mycket brant våg broachade jag och fyllde hela skin. Sen fick jag ytterligare två fyllningar på det innan jag rett ut stöket. Skit! Tänkte att nu kommer väl de där gubbarna som längtar efter min skalp och surfar förbi mig.

Kom sen igång och kunde börja plocka de större vågorna, som nu hade en bättre riktning. Det blev en hel del av och på. Ena stunden var man uppe i 25km/h och andra stunden fick man stopp och var nere i 4km/h. Men det var jääääääkligt kul, det var blött, det var jobbigt men fy fasiken vad kul det var att dundra nerför de långa och stora backarna. Det här är surfski! Det är så här det ska vara!

Vågorna gick fort så man fick paddla fort. Det var såklart jobbigt men det gav utdelning och känslan av att flyga fram var fantastisk. Men visst, det var inget rent race jag fick till, det blev en hel del stopp och jag undrade hur de andra gick. Jag såg inte en kotte.

8km gick fort och snart var jag i mål. Slet av leachen en bit innan stranden och paddlade sedan rakt in med vågorna. Var inte sugen på att tumla runt i vågorna. Red på baksidan av en liten våg och kunde stabilt köra hela vägen upp på stranden. Emil, Maciej och dansken Ronny hade hunnit gå i mål innan mig men de var ju inte vilka som helst. Kände mig mycket nöjd placeringsmässigt.Och skönt att ha Filip, Leif, Peter Rode och andra gubbar bakom.

Fick se ett gäng sämre avslut av de som kom in bakom och någon dansk fastnade vid badtrappan och hela skin flög runt i vinden – ouch! Fler och fler av de som redan gått i mål insåg allvaret och började hjälpa de som kom in på stranden att säkert komma upp. det var inte helt enkelt att bära sin ski själv i den hårda vinden och snart fick jag hjälp av Lilian med att bära bort min frimärkslätta ski till säkert ställe.

Ganska snart var vi alla samlade, euforiska givetvis. Lastade skisen, några bytte om lite snabbt och så fixade vi iordning reslutatlistan. Det hade inte varit helt enkelt för avprickaren på stranden att se nummerlapparna på skisen men tillsammans redde vi enkelt ut det efteråt.

Örjan drog fram sätesskydden till sin fina bil så att vi kunde åka blöta och sandiga till kattvik igen. Väl i Kattvik var alla snabba på att få av sina skis från släpet och komma på vattnet. Start inom 20 minuter och snart var vi iväg igen. Vinden hade tilltagit ytterligare och jag försökte hålla än mer avstånd till gubbarna på väg ut. hade hoppats på att Jenny Larsson skulle sparra mot mig i motvinden men hon gick runt efter två paddeltag vid starten.

Andra rundan blev helt klart bättre för min del. Det var inte samma korssjö och det var lättare att följa vindvågorna ut samtidigt som jag kunde surfa de stora dyningarna oftare. Fick en jämnare fart och fler toppar runt 22-26km/h. Vattenfyllde bara en gång, inga broachar. Riktigt nöjd! men fick jobba som ett svin. Pulsklockan berättade efteråt att jag kört i zon 5 80% av tiden, resten zon4. Jag var i alla fall otroligt nöjd med mitt andra åk. Nöjd med min strategi, med kroppen och otroligt nöjd med min surfki. Den går så jäkla bra och nog har jag hårdtestat den nu :-D.

När jag närmade mig stranden såg jag att Maciej var precis framför mig och jag försökte spurta men hann inte riktigt ända fram. han hade valt en Blue-Fin för dagen och det var ju häftigt att se att han kan vara så snabb i en så bred ski. Kul!

Emil var givetvis snabbast i mål båda racen. Jag fick Peter Rode före mig på runda två, han knep till och med tredjeplatsen. Folk hade nu lärt sig från förra rundan och fler gjorde en bättre finish helt klart. och fler sprang iväg och gömde sina skis undan vinden direkt. Snacka om att det blåste! Det måste ha blåst kuling precis vid stranden och sanden yrde. Men alla var glada, euforiska, hoppade…bra energiflöde helt klart

Duscha, byta om och äta tillsammans. Prisutdelning och jag vann en poncho och presentkort på att komma till Båstad med ett gäng kompisar och segla med instruktörer. KUL! Hoppas verkligen jag kan få till det framöver. Avslutningsvis lastade vi enormt sandiga skis på biltaken och for hemåt. Trötta, lyckliga, glada. och det fanns en bit Liliankaka kvar till oss alla i bilen.

Har klippt ihop en race report från filmerna i min GarminVirb och mobilkamera.

ÄNTLIGEN skulle vi surfskipaddlare få åka till Gotland och paddla surfski. Ibland kan man behöva en spark i häcken för att saker och ting ska bli av och det var just det vi fick när jag för något år sedan blev kontaktad av Bruce från Gotland. Bruce är en inbiten SUP-paddlare som bor på Gotland och som av någon anledning ville arrangera en downwindtävling för SUP, Ski och outrigger i hans hemmavatten. Och vips hade ett år gått och nu var vi på väg.

Fredag 31/8
Åkte bil med Pedro och Evy till Oskarshamn. Stackars Teresia blev sjuk och fick stanna hemma. Regnigt och kallt ute, sommaren var som bortblåst. I Oskarshamn mötte vi upp med Camilla och Jenny från MKK och väl på Gotlandsfärjan träffade vi Leif och Erik. Färjan var bekväm, erbjöd burgare gjorda på gotländska råvaror och tog bara tre timmar. Vips var vi där och rullade av mitt i natten. Evy, som nog är den som längtat mest efter resan, blev så besviken att hon inget såg och det lilla hon såg tyckte hon påminde henne om födelseorten Lidköping. Körde rakt över ön till Slite  där vi checkade in på semesterbyn i drömhuset. Ja för det var så huset var omnämnt i fakturan. Race var bestämt till söndag och det var skönt att veta att vi hade sovmorgon.

Lördag 1/9

Solig och mysig morgon, varmt och skönt där ute och havet 50 meter ner låg stilla och vackert. Vips var sommaren tillbaka och det var flipflops, shorts och t-shirt. Det var endel velade i drömhuset (Camilla, Jenny, Pedro, Evy och jag) innan vi kom fram till att vi skulle spendera vår dyrbara tid på att turista på Fårö. Evy ville se raukar och jag ville se genuint Gotland och paddla lite. Flera av de andra drog på skördemarknad i Roma, dragkamps-SM och en liten downwind på västkusten. Packade oss iväg och körde norrut mot Fårö. Så här i lågsäsong var det knappt någon kö till färjan och vips var vi på Fårö. SÅ otroligt fint på Fårö och jag kunde inte sluta att fascineras av alla perfekta murar vi åkte förbi. De fanns i princip överallt! Vilket jäkla jobb att stapla dem! Rauklandskapet var otroligt vackert och med ett blått hav i bakgrunden blev det en ‘WOW’. Evy var riktigt upphetsad över raukarna men efter tre, fyra olika rauk-stopp var hennes raukbegär mättat, åtminstone temporärt. Vi intog en riktigt god lunch på det lite udda men turistiga stället Kutens Bensin där vi åt otroligt smarriga och vackra Galetter (crepe gjorda på bovete).

Susade sedan längst västerut på Fårö till en strand Bruce hade pratat om. Stranden ligger i sydläge men kan tydligen leverera dyningar på nordlig vind. Klockan var ganska mycket när vi kom dit och det var ett fantastiskt kvällsljus. Jag kunde inte låta bli att fota och filma en stund. Paddlade bort till fyren och där rådde ett mindre vågkaos med vågor från alla håll – riktigt kul. Och sen lekte vi i de blanka dyningarna som rullade in på den vackra stranden och provade varandras skis. Där fanns kanske en liten krusning från den nordliga vinden men det var inte mycket. Något kärlekspar hade också hittat dit och blev nog lite besvikna när vi kom indundrandes från havet och knyckte alla vågorna.

Söndag 2/9
Alltså prognosen för dagens race var ingen kul syn. Det skulle i princip inte blåsa något alls, kanske lite från norr och banan var lagd utanför dörren och 30km söderut till Katthammarsvik. Men men, jag såg detta som ett perfekt träningspass och spark i ändan att komma igång med lite distansträning. Vi var ca 14 paddlare på plats och i damklassen var vi bar fyra, vi från drömhuset. Tävlingsledningen erbjöd även en kortare bana på 17km som Evy och Pedro valde. Detta var Evys första tävling för säsongen och kände att 17km var ganska lagom.

Det var ganska lugn stämning i den lila paddelskaran innan start, jag badade och tramsade med med de andra. Min taktik var att växeldra med biff-Jenny som jag misstänkte skulle kunna hålla ett bra tempo i sin nya lätta elitski och med en vinst i Dalslands Kanotmaratons motionsklass i ryggen.

Starten gick och vi paddlade iväg i hyfsad lugn fart. Växeldrog med Jenny några kilometer och började ångra mig att jag inte hängt på Laszlo och Fredrik W som såg ut att paddla ganska lugnt de med. Efter någon halvtimma började jag se vågor och började leka lite med dem. Tappade Jenny en stund men anslöt sen igen eftersom det var lite trist att ligga själv. Efter ännu en stund kom där en dyning i sidan som faktiskt gick att göra något med och jag gick iväg och gjorde min grej. Fick en hel del mindre fartökningar, svårt att säga hur mycket de gjorde men mentalt sätt hade jag kul och kunde motivera mig att vispa på lite mer. Låg dock ganska skönt en bra bit under tröskel och kände att jag lätt skulle kunna hålla den farten hela vägen.

Efter en stund såg jag Fredrik W och snart var jag uppe vid hans sida. Killen hade ont i sin axel och snart kom följebåten och plockade upp honom. Jag vispade vidare och hade plötsligt passerat 20km. Så var det bara att räkna ner, ett fjordrace kvar – ingenting intalade jag mig själv. Såg Laszlo en bit bort, jag måste ha plockat på honom senaste timman! Det var enkelt att hitta till mål. Redan halvvägs såg vi de där tre masterna som Bruce pratat om på skepparmötet. Med tanke på hur lite vind vi haft och att där ändå fanns en liten dyning att jobba med så insåg jag vilken potential vattnet här hade. Hade vi bara fått säg 5m/s hade vi verkligen fått vågor att jobba med.

Efter 2.44 och 29.8km gick jag i mål och det var ganska skönt. Kroppen kändes ok men visst, det kändes såklart att jag paddlat. Speciellt i rumpan, för första gången på flera år hade jag haft ont i sittknölarna. Jag undrar varför?! Har ju paddlat 30km i min ski tidigare i år. Och under den sista timman hade jag krampkänning i lyftmusklerna på smalbenen, trots en massa duktigt drickandes av sportdryck.

Paul Rosenkvist vann herrklassen med Elis W som tvåa. Trea kom Laszlo. Jenny kom ca 10 min efter mig och sen kom Camilla. Lit skönt häng på stranden i Katthammarsvik och prata lite med tre nyblivna mödrar; Hanna, Erica och Marie, alla väntandes på barnens surfskipappor som tydligen dragit vinstlotten att få rejsa. Sen fick vi åka kungligt tillbaka till Slite i en stor turistbuss. Evy fick sitta i guidestolen och prata i mikrofonen med stöttning av den vänliga busschaufförskvinnan. Hur var det nu, där finns 95 kyrkor på Gotland och Gotland består av ca 45% skog. Det är svårt att å pengar till att underhålla alla kyrkor och på Gotland plockar man den eftertraktade Salmbär (blåhallon). Man saltar inte vägarna vintertid och här finns nog bara en enda 90-sträcka.

Tillbaka till drömhuset drack vi bubbel och firade lite. Skönt att ha den där 30-kilometaren bakom sig och jag var så glad att jag fått vara frisk och kunnat genomföra alla tävlingar i år. Förvisso börjar en annan tävlingssäsong för mig nu med några tävlingar i Europa och Sydafrika men ändå skönt att kunna stänga svenska säsongen med full pott, med race jag kunnat vara ganska nöjd med. Har inte bästa fysiken i år men annat har vägt upp som gör att jag tycker alla race med vågor gått ganska bra.

Det blev en kul kväll som vanligt med lite champagnesprut och efterfest i vår stuga. Efterfesten började redan vid 20 och slutade några timmar senare. Vi paddlare är skötsamma och inte så uthålliga…speciellt inte efter 30km paddling. Strömmen gick, vilket den tydligen gör emellanåt på HELA Gotland och det var mysigt att tända ljust och prata surfski. Själv var jag både pigg och törstig men fick ge upp när alla andra gav upp. Camilla höll som tur var ut lite extra och vi hamnade i någon antingen livsviktig eller supernördigt konversation om något tills klockan blev så mycket att hon inte vågade kolla på klockan. Tydligen skulle hon upp och jobba kl 07 på morgonen med något om majs.

3/9 Söndag
Tung morgon? Ja! Men solen sken, det var idylliskt, havet låg platt och vackert och solen värmde upp den daggvåta marken. Efter att ha kommit upp ur sängen beundrade jag gårdagens inköp, två par flipflops (rea i campingbutiken) med flasköppnare i sulan. Det var verkligen inte därför jag köpte dem, såg det inte ens förrän efteråt. Men visst, bra att ha säkert! Så var det bara att börja packa ihop alla prylar och städa för utcheck. Camilla sprang mellan jobb på datorn i sovrummet och frukostbordet. Jag ville bara krypa ner i sängen igen.

Vi spenderade resten av dagen inne i Visby och det var faktiskt riktigt kul att få se den där staden man hört så mycket om. Jag var otroligt glad att vi var där off season och lovade mig själv att aldrig åka dit under högsäsong. Man kan väl säga att vi åt oss igenom Visby med en sådan där skön hunger man får efter längre race. Det blev exotiska tonfiskbaguetter, glass i hamnen på kända glassfabriken och Galetter på Creperiet – mums! Vid 16.50 rullade vi på färjan och det var dags att lämna Gotland för den här gången.

Så plötsligt var Gotlandshelgen över och jag vill bara säga hur kul och trevligt vi haft det där. Det här äventyret gör vi LÄTT om nästa år och jag stannar gärna en dag extra då. Jag hoppas verkligen att fler hänger på oss dit för att både tävla, paddla downwind, paddla och studera raukar, besöka vackra stränder där det även går att vågsurfa och SUPa, hänga med varandra och äta god mat. Kanske man hinner se en dragkamp, kasta varpa och se ett tornespel också. Att åka hit är verkligen en minisemester och verkligen inte dyrt. Vi fick bra priser på både färja och boende genom Destination Gotland. Bodde som sagt bekvämt på Slite strandby i riktigt fina stugor med bra möjlighet till egen matlagning, närheten till havet, raukar mm. Jag tror boende för mig i tre nätter gick på runt 500kr och färja för mig 450kr ToR. De flesta av oss paddlare höll kontakten under helgen och på vindprognosen och Leif arrangerade en downwind under lördagen då det faktiskt kom ett stråk med vind på Gotlands västkust. Att åka till Gotland i september är smart. Det är fortfarande fint väder, hyfsade vindar, bra temperatur i vattnet men inte alls många turister och bra priser på boende. Det finns kust överallt och paddelmöjligheterna är obegränsade. Häng med 2019, för visst kommer Bruce&CO att arra igen?

Har klippt ihop en minut från vår vistelse på Fårö:

14-16 september

När jag stiftade bekantskap med Inlands-Örjan för ca två år sedan började han ganska tidigt prata om att man kunde paddla ski i Vänern och att i alla borde åka dit någon gång och bo i hans sommarstuga.
-Det låter kul sa jag men var i tysthet något skeptisk till att byta ut vårt älskade hav mot en insjö inklusive två timmars bilresa. Kan det verkligen bli bra vågor på Vänern? Inlands-Örjan är en ganska driftig kille som snackar lagom men framförallt gör verkstad av det han snackar lagom mycket om, en egenskap jag verkligen tycker om. Så i våras/sommars kom en inbjudan till Naven surfski meet i september och Örjan manade mig till att vara med. Jag var inte helt övertygad och rädd om mina få helger på hemmaplan och skylde på att jag inte ville vara utan min fru ännu en helg. Då gick Örjan till min fru och ‘bad om lov’ och bokade in oss båda. Jag var fortfarande inte övertygad men Örjan är Örjan, jag ville på något vis stötta hans fina initiativ.

September kom och anmälningsläget fick status ‘fullt’. Wow, 17 st skulle vi bli, dessutom en massa goa människor jag känner varav några som verkligen skulle kunna sparra mig under de träningspass vi skulle köra. Började plötsligt se fram emot helgen och började räkna ner dagarna sista veckan. Vindprognosen för helgen så god ut och Pedro, Erik och jag stack lite tidigare från stan för att hinna upp till 18 och kvällens downwind. Tråkigt nog blev Kris sjuk så det blev trots allt planerande ännu en helg utan henne

En majoritet av deltagarna hann till 18 och vi möttes upp i närheten av Läckö golfklubb (Kållandsö) där vi bytte om i regnet och kylan – burr! Örjans föräldrar var där med hyrd minibuss och kajaksläp, redo att köra bilarna tillbaka, vilken lyx! Framför oss hade vi några kilometers transportpaddling ut genom stenig skärgård för att sedan surfa på den sydvästliga vinden ca 10km till Naven. Klockan var runt 18:15 när vi doppade i och lite stress för mörkret kände jag någonstans. Det var riktigt gott att sitta i skin efter två dagar utan träning och jag ville bara ut i vågorna men var fortfarande lite skeptisk till hur de skulle vara. Vi hade alla teamat ihop oss i par och Eric Gilland var min wingman. Perfekt ju, vi är jämnsnabba och gillar båda stora vågor och att hetsa varandra.

Äntligen dags att börja surfa och här och där var det små brytande vågtoppar och en helt ok våghöjd. Formligen kastade oss iväg och började söka surf. Kände snart att det var bra surf men att man fick jobba en hel del för det. Många av vågorna hade, som Örjan uttryckte det, dubbla vågtoppar och så fort man fångat första så fick man vispa på rejält för att plocka nästa. Och ofta fick man fortsätta att vispa på för att behålla surfet. Kul och ansträngande – me like! Även Örjan hakade på och emellanåt låg vi alla tre och rejsade med varandra, otroligt kul och givande.

10km gick relativt snabbt och det hade börjat skymma. Skymningen i kombination med regn och mulet väder gjorde att det var ganska mörkt. Väntade in de andra och både Eric och jag började frysa när vi vände upp mot vinden. Efter Navens fyr kom pappa Bosse med aluminiumbåten och mötte upp. Örjan hade tydligen fostrat far sin väl för han visste precis hur han skulle köra för att vi skulle kunna lika bekvämt bakom på våg de sista 1500 metrarna till stugan Kalla och hungriga bar vi våra skis genom vitmossa och ljung upp till huset, i vilket det lös så hemtrevligt. Nu var det mission duscha och äta!

Jag stod länge och värmde mig vid braskaminen och åt några av humburgarna på stående fot. De flesta av de andra deltagarna hade nu kommit, bara skåningarna Camilla och Jenny saknades. Kul att folk kom från lite olika ställen, Stockholm, Örebro, Skåne, Hjo, Göteborg och Åre – WOW! Och dessutom var vi hela nio tjejer! Ja, vi var majoritet damer alltså på den här samlingen

Örjan gick sedan igenom helgens olika downwindmöjligheter runt Kållandsö med sjökort på TVn. Insåg ganska snart att det inte skulle bli helt enkelt att navigera här utan gps. MYCKET sten och öar/skär närmare land och ute på havet väldigt få riktmärken. Bestämde mig för att lägga in rutterna på GPS klockan.

Camilla och Jenny anslöt vid 23-tiden och då var det hög tid för sängen. Delade stuga med dem samt Michelle, Göran och Lilian och la mig skönt tillrätta i en mycket skön underslaf med sköna kuddar och fluffiga täcken – mmmm!

Sov dåligt! Lite uppspelt kanske, en flaggstångslina som då och då fick tokryck i vinden och slog mot flaggstången, öronpropparna trillade ur, blev toanödig, öronpropparna satt inte i tillräckligt bra, frös om fötterna eftersom jag tydligen stoppat in täcket på fel ledd i påslakanet (ja Lilian, du hade rätt!) och jag var nog lite orolig för morgondagen. Skulle folk klara vågorna?
Vaknade till 6.22 och somnade inte om efter det. Solen strålade och inramningen med skärgården, ljungen, vassen och det blå vattnet var fantastisk. Såg vita vågtoppar i fjärran, det skulle bli en bra dag. Och den bra dagen började med en härlig frukostbuffé à la mamma Ing-Marie där det till och med fanns egenplockade blåbär att ha på gröten/filen. MUMS! NU var vi 17 paddlare som ivrigt glufsade i sig frukosten och jag hörde både förväntningar och nervositet från folk. Höll Örjans tidsschema mer eller mindre och rullade från huset vid 9.00. Då hade vi hunnit packa neopren, lasta 17 surfskis på släp och biltak samt fylla lunchlådor med lunchmat.

Surfskikonvojen rullade iväg mot Hindens rev och det var säkert en och annan mötande där ute på slätta som undrade vad vi var för ena. Det var relativt lång körtid dit och många höger och vänster, kyrkor, åkrar, gårdar och torp. Men tid i bil innebär som bekant att man hinner prata med alla trevliga människor och jag och Ing-Marie hann bekanta oss lite mer. Det var så kul att träffa ännu ett par fantastiska surfskiföräldrar så hjälpsamma och nyfikna. Mina egna har ju varit med länge i surfskisvängen och Sivens föräldrar har också varit med vid något tillfälle. Ni kan aldrig bli för många!

Vid Hindens rev blev det en febril aktivitet när vi formligen tog över parkeringen. Skis lastades av, nakna rumpor när folk bytte om, pysslande med surfskigrejor och så tillslut Örjans : SKEPPARMÖTE OM 5 MIN! Några i gruppen skulle stanna på Svalnäs fina playa och köra ins- and outs och några skulle köra inomskärs bort till lunchstället. Vi övriga formerade oss två och två och drog iväg längs revets läsida. Det blev en perfekt transportpaddling tillika uppvärmning på ca 3,5 kilometer innan det var dags att kasta sig ner med vågorna. Det blåste ca 7 m/s och det var någon brytande våg här och där. Riktningen var väst sydväst och landningsplatsen gick i aningen sned riktning från vågorna vid Snickaretorpet ca 9 kilometers downwind och något till i transportpaddling. Eric, Jan från Åre och jag körde i en trio och drog på i bra hastighet. Rejsade lite mot varandra och jag upplevde förhållanden a något enklare än gårdagen på så vis att det fanns mer småvågor att jobba med. Solsken-Eric njöt nog mest av alla eftersom solen sken och som vanligt körde han riktigt bra. Så fort jag stannade av något var han ikapp eller förbi. Jan var inte sen han heller.

Jag tackade mig själv för att jag matat in turen i GPS klockan, hade aldrig kunnat hittat annars. Vi tre var först att glida in genom vassen till Snickaretorpet där Bosse mötte upp. Han hade koll på oss via Webtrackingen och meddelade att de andra var på g men verkade hamna lite väl långt norr ut.

Vi tog upp våra skis, bytte om och satte oss bekvämt i solen vid torpet och åt av vår lunchmat, drack kaffe och njöt ännu mer av solen och vilan. Ingen annan dök upp och det visade sig att Örjan pekat de andra längre norr ut och de hade gladeligen surfat med vågorna ytterligare 5 kilometer. Således fick de ytterligare fem kilometer att paddla för att komma tillbaka och jag skänkte min GPS ännu en tacksam tanke. Lagom till de andra var tillbaka var Eric, Jan och jag redo för tur nummer två och Ing-Mari skjutsade iväg oss till Hindens rev igen. Vinden hade lagt sig något och vågorna var något mindre men det blev ett bra pass ändå i bra tempo. Och så fick vi se en fiskljuse sitta på en kobbe och majestätiskt blicka ut. Efter totalt 32 kilometer dw den dagen var det skönt att få fast mark under fötterna. Vid bilen väntade en korg med frukt, kexchoklad och kaffe – vilken lycka liksom. Det är enkelt att göra mig lycklig, det behövs inte mer än så. Diamantringar och dyra parfymer? NÄ, hjälp mig upp med surfskin efter turen, ge mig en kexchoklad och lite kaffe så är jag lycklig.

De andra paddlarna hade (av förklarliga själ) inte hunnit med en dw nr2 utan paddlat tillbaka till Naven istället som pass nummer två.

När vi kom tillbaka till stugan var det dags för bastu. Örjan hade bokat flytbastun vid Navens hamn och jäklar vilket fint ställe det var! Vi blev hämtade i omgångar med motorbåt och skjutsade ut till flotten ca 60 meter ut. På flotten fanns en stor bastu, en badtunna, en grillkåta och liten toalett. Det gick fint för hela vårt gäng att njuta av kvällen där även om vi alla inte fick plats samtidigt i badtunnan. Örjan och hans föräldrar hade packat med grillmat samt ett gäng mellanöl och ja ni kan ju själva inse hur otroligt skönt det var att krypa ner i badtunnan med en läskande öl,  surfskifolk och se solnedgången med skärgården i bakgrunden. Konversationen i tunnan blev snart skönt nördig då den gled in på hur man skulle kunna anpassa en surfskis sittbrunn till olika rumpor och benlängd bättre. Även trötthetsfaktor i kroppar diskuterades och blåsor jämfördes. Dock verkade det inte gå någon nöd på de som fått paddla 10 kilometer längre idag, de såg glada och lyckliga ut. Många var badsugna och badade i Vänerns 13-gradiga vatten men det var inte min baddag helt enkelt. Trivdes ypperligt med att stanna i tunnan som höll en perfekt temperatur.

Avslutade kvällen inne i grillkåtan där vi trängde ihop oss, grillade lax, kött och majskolvar. Ing-Marie hade givetvis bakat paj som blev pricken över i:et på hela tillställningen. Fast EGENTLIGEN avslutades kvällen med att några av tjejerna i min stuga höll en skrämmande lektion för oss andra om vad som händer på Tinder. GUD så skönt att jag slipper hänga DÄR!

Fick en otroligt skön nattsömn! Bosse hade tagit ner flaggan och spärrat flagglinan med någon smart knut. Jag kan inte ens minnas om någon i vår stuga hade snarkat och nu had jag koll på att folk klarade vågorna. Frukostbuffén var minst lika god som tidigare och vinden blåste mer och kom från bättre riktning. Kan det bli bättre? Drack mitt kaffe och vaknade långsamt i kroppen till synen av brytande vågor långt där ute på….Vänern. En downwind från Hindens rev tillbaka till stugan/Naven på ca 26 kilometer väntade oss och vi kom iväg hyfsat enligt plan. Örjan, som precis som jag har ett kall att missionera och sprida den ädla surfskisporten, hade fått dit en journalist och en fotograf från lokaltidningen för att skriva om surfski vid Kållandsö. Kul! Vid parkeringen till Hindens rev fick journalisten och fotografen nyfiket runt och klämde på våra skis och kollade nog in våra konstiga kläder i självlysande färger. De frågade mig vad jag tyckte om att paddla ski på Vänern. Kunde bara säga att jag varit överraskad, att det går hur bra som helst. Vågorna är riktiga, ger bra utmaning och byggs upp bra på relativt liten vind. Dock är vägnätet här (just vid Kållandsö i alla fall) sämre än hemma vilket ger mer körtid och man behöver ha bättre koll på navigationen här än hemma. Men som sagt, vågorna, utmaningen och äventyret är det absolut inget fel på och Vänern som sådan erbjuder många olika downwindsträckor på de flesta vindriktningar.

För tredje gången den här helgen knatade vi de ca 200 metrarna genom skogen för att komma till vattnet, baxade skis runt träd, fick små grenar i våra roder och spindelnät i håret En liten men naggande god djungeltur till isättet och en rejäl dos med skogsdoft, jättemysigt att starta turen på det viset faktiskt! Tänk om vi mött någon svamplockare! Vad skulle hen tänka när hen plötsligt möter en massa folk med surfskis framryckandes genom skogen?

Efter diverse manfall var vi bara nio stycken som satte i för dagens dw tur. Jan, Eric och jag teamade ihop oss igen och tog täten. Jag var tacksam över att få ta täten varje dag och paddla med Eric och Jan och på så vis få till bra träning under varje pass. Jan och Eric gick aningen långsammare på transportpaddlingen ut mot revet men när vi väl började surfa var de på hugget igen, ivriga och starka. Idag fick vi de största vågorna för helgen men det var först efter halva sträckan det blev riktigt bra med lite rejälare vågor. Körde på riktigt bra och Eric låg som vanligt rakt bakom eller jämsides en bit bort. Gjorde några kortare stopp för att samla ihop oss men annars surfade vi på i bra tempo. Jag hade prejat med saft i vätskeblåsan idag, allt för att få ut mesta möjliga. Eric tyckte jag var överambitiös och undrade mitt ute på turen varför jag bar vatten över ån, eller ja – saft över Vänern. Så sträckte han ut handen och helt enkelt skopade i sig det vi paddlade i.

Örjan hade gett oss order om att ‘paddla som tusan’ till Navens fyr där fotografen för tidningen skulle vänta – och vi skulle ju inte låta honom vänta. Dock kom han försent och fick fota de andra istället, vilket säkert gav minst lika bra bilder. Jan, Eric och jag kom fram till att den var Örjans taktik, för att själv få komma med på bild

Efter 2.15h och ca 27 kilometer var vi framme vid den lilla bryggan. Kroppen kändes bra men fyra downwninds på tre dagar i rad känns ändå på något vis, i huvudet och lite i rumpan och axeln. Längtade åter igen efter dusch och mat och kom att tänka på den där vanliga: ‘Äta sova paddla äta paddla äta paddla sova’. Ja det är vad vi gör och utomstående kanske undrar hur vi kan tycka det är kul att göra samma sak hela tiden? Vad de inte vet är ju att varje nytt paddeltillfälle på vatten är unikt.

Så var vi alla samlade igen runt matbordet och jag tog både en och två gånger av lunchen. Sörplade länge på kaffet och Örjan summerade helgen. Var det bra? Vad kunde bli bättre? Ska vi köra igen nästa år. Vi var alla övertygade om att det varit en toppenhelg och att Örjan absolut skulle fortsätta arrangera surfski meets enligt det här konceptet. Att få umgås med likasinnade, få mat fixad och bli skjutsad för att få till så mycket downwind som möjligt är ett mycket lyckat koncept. För mig blev det en perfekt träningshelg med många kilometrar i vågorna, ett paddelmiljöombyte, trevligt sällskap och lyxigt med fixad mat och bastu. Konceptet är jättebra, kanske något jag ska testa att arrangera på västkusten i vår…?

Stort tack till Örjan, Bosse och Ing-Marie för att vi fick komma och bo hos er, bli servade och bortskämda på alla möjliga vis. Och tack för att ni var så positiva, flexibla och peppande. PERFEKT! Kram på er!

För ca två år sedan delade Örjan med sig av några dw turer runt Lidköping. Ingen va dessa körde vi i helgen eftersom vinden kom från väst och sydväst men turerna ser helt klart kul ut! En annan tur jag är enormt sugen på är att paddla från Kållandsö till Mariestad, 30-40km något. Behövs bara en chaufför, en jämn paddelpartner och ca 7-10 m/s från väst. Mmmmmmm!

Downwindkartan Lidköping

Surfskitävlingen ‘The Dutch Coast Race’ har funnits i kanske tio år och har de senaste fem åren växt sig riktigt stor och proffsig. I år tog platserna slut efter redan två dagar och det var tack vare att de släppte ytterligare 50 platser som Trent, Markus och jag fick varsin plats. Och detta var i maj någonting har jag för mig. 150 startplatser var sålda och vi såg givetvis fram emot att få vara med på detta populära event som många snackat om. Men frågan var om det skulle vara värt en bilresa på 2x12h?

Fredag 28 september

Markus, Trent och jag lämnade Mölndal runt 7-tiden och rullade till Jonttis för att lasta min och Trents skis. Markus hade packat Blue-Fin och när Trent såg det utbrast han: men Markus, enligt prognosen ska det blåsa 3 m/s och vara typ platt. Låna min Storm vetja! Markus lät sig övertalas varvid Blue-Fin lastades av och Storm lastades på. Så rullade vi igen. Kaffetermosen jag fixat tog slut efter någon timma, vi högg in på Markus budgetkakor och snart öppnades smörgåspaketen. Vi hade en 12-timmars resa framför oss och i den här takten skulle inte matsäcken räcka långt. Och snart kom första kiss-stoppet och snart ett nytt kissa-kaffe-macka-stopp. Herregud! Men så började det rulla på, killarna verkade kunna hålla sig och vips var vi nere i Malmö och körde bron över till Danmark. Och snart rullade vi på färjan till Puttgarden på vilken vi lyxade med buffé till fördel framför det halvdyra och äckliga pommes-pizza-korvutbudet i den andra sunkrestaurangen. Det var fint att sitta där i restaurangen och se vågorna på havet. Det var fin vind idag, vi alla längtade att få paddla vågor.

Sen startade körningen på de tyska motorvägarna där det var 130 som gällde eller segkörning i långa bilköer förbi väggbyggen. Tur vi satt i Trents fina Volvo som nästan körde själv i köerna. 

Efter 12 timmar var vi äntligen framme och vi rullade ner till stranden vid Castricum an Zee (ca 45 min utanför Amsterdam). Klockan var ca 22 och vi hade bestämt möte med Rolph, en trevlig holländare som anmält sitt intresse att ha besök/inneboende. Och det råkade bli vi eftersom vi tyckte det kändes trist och opersonlig att bo på hotell. Dessutom hade ingen av oss kollat på hotell/campingstugor förrän ett par dagar innan avresa och då var ju det mesta redan fullbokat.

Rolphs place låg i staden Alkmaar dit vi rullade så fort vi lokaliserat Rolph. Rolph var en typisk holländsk snubbe, lång helt enkelt. Och öppen och trevlig! Det kändes som om det kunde bli en bra helg i Rolphs värdskap.

Jag fick ta the master bedrom i den icke-IKEAianska lägenheten, Grip och Trent det andra rummet och Rolph intog TV-soffan. Jag sov otroligt bra den natten i det kalla rummet under det varma täcket.

Lördag 29 september.

Uppstigning runt 8 för att gå iväg till Rolphs favoritfrukostställe. Vi promenerade genom ett stilla Alkmaar, längs kanaler, parkerade cyklar i mängder och fina tegelbyggnader. På det mysiga frukoststället beställde vi alla, på Rolphs inrådan, ‘drömfrukosten’ och den var riktigt bra med yoghurt, omelette, croissang, bröd, smoothie och en riiiiktigt bra cappuccino.

Så hade jag laddat för race och snart satt vi i bilen ner mot stranden. Mentalt sett var vi redan förberedda på ett plattvattensrace och det kändes i kroppen, det sprudlade inte, pirrade inte. Kanske aningen begynnande ångest? Enligt prognos skulle det blåsa från söder men dyningen från gårdagens nordliga vindar låg kvar samt en sydgående ström gjorde att arrangörerna valde banan från norr till söder med målgång vid beach klubben Sports at Sea. Jag gick och registrerade oss medan killarna lastade över våra skis på trailers. Det var rejäla goodie bags vi fick med en massa proteinbars, t-shirt mm liksom den obligatoriska nummerlappen. Det var härligt många människor överallt men jag såg inte så många av paddelproffsen. Fick senare höra att både dam- och herrsidan hade fått ett litet tapp av elitpaddlare av någon anledning.

Beachklubben vi samlades på var ett stort trähus med underliggande förvaring för surfskis. Där fanns en hel del andra kajaker och utrusning för lek i vågor – härligt! Tydligen måste klubbhuset demonteras inför varje vinter av myndighetsskäl, för att på nytt byggas upp varje vår. Men oavsett så var läget perfekt och kluben såg nog till att många människor fick leka i vågorna.

Skepparmötet hölls och det var väl det vanliga som sades. Hörde något om Le Mans start/strandstart. Kul! Så fick jag syn på Fredrik från Nordic Kayaks, som var där som sponsor och passade på att visa upp sina skis. Paul Rosenkvist var också där med lillen och Erica, och så dök Richard Holm upp med sin tjej liksom Mano Schölin. Vilket svenskgäng! 

Reste till starten och det blev några felåkningar ute över fälten och vi fick se smala vägar, kossor, väderkvarnar, cyklister och kanaler, precis så som man tror det ska se ut i Holland. Det enda jag inte såg var en träskoklapprande holländare bärandes på en Goudaost, då hade bilden varit fulländad.

Vid Bergen aan zee skulle starten gå och vi var runt 130 paddlare som lastade av och började förbereda oss för race på den stora stranden. Det var trots allt ett mindre strandbryt och väldigt få gick ut för att värma upp, förmodligen inte sugna på att blöta ner sig. Jag var bara tvungen så jag släpade ner skin och satte iväg ut och fick småstånga mig ut genom brytet. Vattnet kändes ganska stökigt och paddeln fick inget riktigt grepp ut de första 100 metrarna och jag tänkte genast på Markus Grip som skulle paddla Trents Storm, en rankare ski än han vanligtvis paddlar. Hur skulle det gå? Vilken klassiker det kunde bli, att tävla i en ski man aldrig tidigare suttit i…kom dock snart på andra tankar när jag såg de fina som kom emot mig, alltså tyvärr i fel riktning. Det skulle alltså bli 18kilometer upwind, på riktigt. Det var inte bara ett rykte.

Tillbaka på stranden trängde jag mig in i ledet som nu formats och jag tog en plats brevid Trent, Markus och Emma Broberg. Starten närmade sig och det började röra på sig. Arrangörerna hade svårt att få folk att stå still och ledet kröp långsamt framåt, så typiskt när det är så många. Starten blåste iväg oss samtidigt som elitledet började springa (tjuvstarter känns som mer regel än undantag) och jag älgade på med min ski över den hårda sanden ner till vattnet och vidare ut över första sandbanken. Här är det verkligen fördel att ha långa ben och det var inte många jag hade framför mig. Fick en bra start och började vispa på men snart var Emma ikapp (såklart) och efter en stund såg jag Chloe – kan inte minnas om det var före eller efter rundningen av bojen. Kände att astman kom som ett brev på posten. Jag var ganska ouppvärmd, det var lite kallt i luften och strandstart är alltid brutalt, från noll till hundra på bara några sekunder. Gjorde mitt bästa för att hålla fart men såg hur både Emma och Chloe ökade avståndet bak till mig. Och så de där förbaskade vågorna som rullade emot oss. Det var så att jag ville börja gråta när skin ideligen stampade emot dem. Men så kollade jag ner på GPSen och såg att klockan visade på drygt 11km/h – alltid något tänkte jag, i den här farten kommer ju 18 kilometer inte att ta en evighet. En tröst helt klart!

Ja och så fortsatte det. Ett jäkla stampande var det och jag kämpade för att hålla igång. Pulsklockan visade pinsamt låga nivåer och jag fick gång på gång piska på mig själv. Helt ärligt så hade jag otroligt svårt att hålla motivationen uppe, det fanns liksom inga vågor att jaga och jag hade svårt att få flyt. Paddelgubbe på paddelgubbe passerade mig och det var också knäckande. Jag är helt enkelt inte van att bli ompaddlad av så många! Och ännu mer knäckande var det när den där gubben i V8an segade sig förbi mig, i kolfiber förvisso men ändå. Jag försökte svara men kände mig så otroligt klen.

Trots att det var segt och tungt så tog de 18-19 kilometrarna slut ganska fort och jag såg målet. Då lyckades jag tydligen öka lite och pulsen hoppade upp några slag. Fick surfa någon våg in till stranden där jag lämnade skin och sprang upp och in under portalen för att trycka på mål-knappen. Emma stod där (inte nyduschad) och såg glad ut. Tydligen var hon tvåa, 30 sekunder efter Chloe) och jag var trea. Jaha tänkte jag, så lustigt, jag som trodde att jag var sist i damklassen. Så var ju min känsla och jag hade ju inte haft någon aning om vilka damer som var anmälda.

Det var riktigt skön stämning i mål med många som hejade och vår egen svenskdelegation beståendes av Richard, Erica och Fredrik gjorde ett bra jobb med att heja. Jag åt några Winegum som fanns i en gigantisk skål och fick lite vatten, bra service på det här stället! Så efter ca fyra minuter kom Trent springandes i mål och var glad över sitt race trots upwinden. Det är ju trots dåliga förhållanden alltid en stor upplevelse att vara med i ett surfskirace med 120-130 startande, speciellt när det är strandstart. Vi båda undrade hur det hade gått för Markus och höll tummarna för att han skulle få komma i mål för egen maskin. Till och med Trent hade känt sig lite rank och inte kunnat ta i för fullt i alla lägen. Hur skulle inte Markus uppleva sitt race då i sin ranka ski? Spännande var det!

Så tillslut kom vår Markus i mål (för egen maskin) och sträckte armarna i skyn och vrålade – JAG ÖVERLEVDE! Ha ha, härligt! Han hade dock fått påhälsning av sjöräddningen säkert tre gånger och fått frågan om han var okej. Det hade blivit en hel del badande men Markus konstaterade senare att han faktiskt hade hela åtta stycken bakom sig. Konceptet att köra obeprövad ski på race konstaterades vara ett dåligt koncept.

Sen byta om, hänga i solen, snacka med Emma Broberg och killarna, dricka soppa och så prisutdelning. Eftersom ingen av de ‘stora’ tjejerna var där fick jag stå på pallen och det blev både prispengar för tredjeplatsen och ett par sjyssta Vaikobibrallor för min vinst i 40-45 klassen. Ja, så gammal är man nu, masters på riktigt!

Herrklassen vanns av Kenny Rice från Sydafrika och där fanns också några starka spanjorer på prispallen mm. Jag har inte full koll på herrarnas pall den här gången. Efter prisutdelningen släntrade vi iväg till club Zand för att äta middag, dricka öl och ha kul. Jag anmälde mig snabbt som chaufför varvid killarna kunde njuta av mer än ett glas öl. Trent fick till och med fri påtår och efter att ha fått låna en av arrangörernas holländska träskor dansade han klapprandes på bordet och kvällen var fulländad. Många skratt, många intryck! Och ännu mer skratt blev det när Trent kom ut från herrarnas och berättade att urinoarerna satt så högt upp att han hade haft svårt att nå upp. Ja så kan det gå när man befinner sig i landet med Europas längsta folkslag. Att köra bil i totalt 24h för att paddla två timmars upwind kan nog många tycka låter galet. Men ett surfskirace handlar om så mycket mer är bara själva racet. Vi ångrade inte resan en sekund!

Söndag 30e september

Sov länge (somliga i alla fall) och medan värden duschade blev vi ombedda att göra frukost av ALLT som fanns i kylskåpet. Jag stekte ihop en äggröra och killarna plockade fram kvarg, ost, charkuterier, juice, gjorde kaffe och skivade bröd. När Rolph senare kom ner åkte även påläggsströsslet fram och jag testade en kombo av äggröra, smör och chokladströssel på min macka. Gott! Säger som Joey i Vänner: fat good, chocolate good.

Efter frukost rullade vi iväg till Europas (och kanske världens) största kanotaffär. Affären (Kano Centrum Arjan Bloem) var gigantisk. Inne i själva shoppen fanns flera gångar och allt man kan tänka sig i olika slags kajaker, canadensare, surfskis mm. Ute på bryggan fanns massor av kanoter att testa (bara att doppa i) och så fanns där ytterligare lagerbyggnader med kanoter, skis, SUP-brädor etc. Och på detta en herrans massa neopren, paddlar, prylar, flytvästar, surfskikläder, torrdräkter och ja, ALLT! Så otroligt kul att få ha sett den här affären. Och jag fick bytt mina Vaikobibrallor till en större storlek, jag gillar inte korvskinn.

Åt lunch på Club Zand innan vi påbörjade hemresan mot Sverige. Den gick definitivt snabbare då vi inte fastnade i några vägbyggen/köer över huvud taget. I skrivande stund susar vi genom Damark och som det ser ut nu finns goda utsikter för att jag ska få jobbat några bonustimmar i eftermiddag.

Tack för en skitkul och intensiv helg, tack till killarna bakom the Dutch Coast race och tack till Rolph som var en enastående värd för oss. Vi hoppas få upp ett gäng holländare till Vågryttaren 2019 och ge tillbaka lite.

För fler bilder och fullständiga resultat kolla på Dutch Coast Race på Facebook eller deras hemsida.

Nästa anhalt är Surfski-EM i Alicante för min del. Flyger dit på torsdag för att tävla mot Europas bästa surfski-och maratonpaddlare. Tyvärr blir det nog maratonpaddlarna som drar längsta strået i år igen (som på Sardinien 2016) för vindprognosen och spanjorerna säger att det blir platt som en pannkaka. Jocke och Emma  Andersson som också ska tävla tror jag stenhårt på, de kommer bli riktigt snabba där nere. För egen del så får jag skärpa till mig, hitta motivationen och ge allt oavsett plattvatten. Även om plattvatten inte är min grej så ska jag göra ett bra race. Sötebrödsdagarna är över!

Mer bilder från resan

Dags för tredje EM i surfski tillika mitt tredje. Jag hade från början inte tänkt åka dit p.g.a kostnader, tidsbrist och att jag fått för mig att det sällan blåser i Alicante. Men när Nordic Kayaks skulle åka dit samt att Chloe Bunnett talade om för mig att det oftast är vind i området (hon är alltid med på Euro Challange som arrangeras på samma ställe varje år) så ändrade jag mig. Dessutom kändes formen hyfsad, hade fått en fin sommar med mycket downwindträning och tänkte att jag nog skulle kunna göra ok ifrån mig i resultatlistan. Anmälde sig gjorde även maratonpaddlarna Emma Andersson och Joakim Lindberg, som faktiskt paddlat lite surfski tidigare och dessutom laddat upp i Marbella hos Lasse i tio dagar innan EM. Var jag avis eller vad? Tyvärr hade Nacho och Freddan skrämt upp mig i Holland då de båda sa att det skulle bli platt i Spanien.  Ja ja, så jäkla typiskt tänkte jag men lovade mig själv att köra hårt ändå och se till att få bra träningspass i kroppen – i värmen och solen. Inte fy skam!

Torsdag 5 oktober
Tidigt flyg med Ryan ner till Alicante. På flygplatsen väntade jag in Fredrik Lindström från Nordic Kayaks, som anlände enbart ca 30 minuter senare med flyg från Skavsta. Hyrde bil och susade norr ut till Vila Joyosa, eller La Vila Joiosa som det heter här i Spanien, uttalas med schhhhhhh. Det är andra gången i Spanien för mig i år och Spanien är ju skönt alltså. Varmt, snälla människor, billigt att äta och dricka, vackra berg, blått hav och en paddel/surfskination med rang. Installerade oss i en sjysst Air BnB lägenhet mitt i stan. Kalas att få bo i lägenhet istället för opersonligt hotell. Dessutom kan man fylla kylen med mat man gillar och mår bra av. Vi tog oss sen ner till hamnen och platsen för arrangemanget och här fanns redan skis och trailers högt och lågt, flaggor, folk, tält och ännu mer flaggor.

Jag var paddelsugen efter flera dagars vila men inga NK skis på plats – vad göra? Så träffade jag norrmannen Arne Moen, som numera bor i Italien.  Han kunde ordna en Allwave ski till mig och det är ju alltid kul att få testa nya skis. Vattnet var vaaaaarm, lätt 25-26 grader och luften likaså. Från ett kallt Sverige med snudd på frost på bilarna denna morgon till ett solvarmt Spanien – jag gillar kontraster! Det ljumma vattnet sköljde över mina bara ben och jag paddlade ut i skvalpet. Lasse, Emma och Jocke var på väg med släpet från Marbella, en bilresa på ca 50 mil. Deras schema hade spruckit redan kvällen innan då Lasses bil beslagtagits av polisen efter en felparkering. Utlösning av bil kl 07 blev tyvärr 09 och sen hade trailern med alla skisen blivit inparkerad av en stor container under tiden de hämtade bilen. Det hade inte haft en bra morgon helt enkelt och nu började klockan närma sig 20 och det var mörkt. Fredrik och jag fördrev tiden med att prata skis, material, paddling, anekdoter från multisporttiden och ännu mer om skis. Jag drack flera burkar Radler och släkte törsten efter en resdag och varm paddling. Så rullade de äntligen in och vi kunde tränga in släpet tillsammans med alla andra släp och sedan gå ut på byn för att äta. Jag drack två till stora bägare med Radler och fick upp och kissa tre gånger den natten. Som man bäddar får man ligga.

Fredag
Frukost ute på lokalt ställe, två kaffe och baguette med ost och serranoskinka. Skönt spanskt, lika skönt som Lasses beställningar på Lasse-spanska. Sen ner till hamnen och få ordning på skisen. Otroligt bra (och trevligt!) att ha med Fredrik som kunde fixa och serva skisen, som gått hårt under säsongen i Marbella på Lasses uthyrning Surfjak Aqwasport. Registrerade oss, pratade med folk, jag gick på lagledarträff ihop med Lasse, åt lunch och sen var det dags för paddling.

Körde en stund ut mot ön vi skulle runda på racet (läs imorgon) men vände när vi fick syn på en stor fiskebåt. Körde båthäng tillbaka och den matchen vann Freddan hur lätt som helst. Jag hade svårt att hitta bra position i de branta vågorna och fick slita en del medan Freddan till synes bara satt och surfade iväg. Tränade sedan strandstarter och reentryintervaller och det var gråt-kul att se och höra Jocke kämpa med sin start-ångest. Emma A satte starterna riktigt bra liksom reentrytävlingen,  Freddan likaså. Jag fick slita hårt för att ta segern. Varför anmälde inte du dig till mastersklassen Fredrik?

Vid sjutiden var det dags för invigning och det skulle tydligen vara pompa och ståt med parad, flaggor, hissande av ECA-flaggan, tal och grejer.

Sedan förflyttade vi oss in på skepparklubben där det hölls briefing inför lördagens race. Under lagledarträffen jag varit på hade det diskuterats surfskins framtid, vindfönster, bansträckning, logistik mm men inget hade sagts om ändring av regler för startprocedur för damernas start. På hemsidan stod där att damerna skulle starta ett antal minuter innan herrarna. På briefingen sa plötsligt talmannen att alla skulle starta samtidigt varvid flertalet förvånade protesterade. Det blev lite smått kaotiskt ett tag innan mötet gick vidare och det var tydligen viktigare att prata om duschmöjligheterna efter racet än om damernas start. Jag blev upprörd och glömde kolla ordentligt på banan jag skulle köra på söndagens masterslopp.

Efter briefingen försökte jag prata med presidenten för ECA men fick inte en syl i vädret, han hade helt andra samtalsämnen på sin agenda. Hittade Angie Le Roux, som fått kontakt med den tekniska domaren/ansvarige för EM, som tur en aktiv, som kunde prata med rätt folk och fick till en separat start för damer. Varför är det så viktigt för oss damer att få starta separat? Det är ungefär samma diskussion som råder för Vasaloppet. Ställ upp oss ihop med 100 herrar på en smal strandremsa, blås starten och se vad som händer. Flera av oss blir hindrade av herrarna, vilket påverkar vårt lopp. Det blir slumpen som avgör om man får en bra eller dålig start. Dessutom försvinner all uppmärksamhet från damklassen i det stora kaoset. Skulle det dessutom vara platt skulle det bli våghäng bakom killarna, inte rättvist.

Efter en lång kväll fick jag tillslut efterlängtad mat på restaurang tillsammans med de övriga svenskarna, mums!

Lördag
Uppstigning runt 8 – skön tid att börja dagen. Egen frukost lagad i lägenheten bestående av gröt, frukt, yoghurt och baguette, jag var laddad! Vi släntrade ner till hamnen i den varma förmiddagen, solen stekte och svetten började rinna lite. Det var fortfarande stilla på havet och jag fick lite ångest för att vindprognosen inte skulle stämma. yr.no hade sagt 5 m/s klockan 12 och ökande. Jag fattar inte varför de inte fördröjde racet till 14, där skulle ju vara en waiting period mellan 10 och 16.

Det märktes att det var race day och EM. Jag tappade bort prylar, fipplade, Emma A visste plötsligt inte vilken ski hon skulle paddla, Jocke meckade med sittdynor och Fredrik servade oss så svetten rann. Jag fick köpa ny keps, Emma bestämde sig tillslut och så var vi på vattnet och började värma upp. Nu började faktiskt flaggorna att vaja i vinden men på havet fanns än så länge bara vågor som skulle ge mig något att titta på, inte så mycket mer. Värmde å värmde tills det var dags på riktigt. Visst var jag nervös, det skulle bli tufft såklart på det relativt platta havet, det skulle göra ont!

Dags för start och vi samlades på stranden där vi ställde upp oss. Fick signal och vi gick ut i vattnet och positionerad oss för beach start. Nu var det knäpptyst, spänningen olidlig såklart. Så gick starten och jag kastade mig i min ski cowboystyle och började paddla – bra! Emma A på min högra sida satte också starten och var med fint stark som hon är. De starkaste tjejerna passerade ganska snart men jag såg inte Angie, som var favorittippad till segern. Jag körde på så gott jag kunde men kan inte skryta med att jag är stark och tappade undan för undan placeringar. Rundade bojen ca 1 km ut och hade Emma A precis intill mig. Emma Broberg från Danmark var en bit framför mig liksom Chloe. Angie hade äntligen passerat (efter att ha ramlat i starten visade det sig senare) samt ett gäng andra tjejer.

Så kom vinden och vågorna i sidan och jag försökte göra något med dem. Paddelriktningen var mot ön och vågorna kom snett i sidan. Skulle man plocka dem var man tvungen att zickzacka för att inte tappa höjd. Jag såg snart att Angie och en annan tjej gjorde precis detta och försvann iväg snabbt ner till vänster om paddelriktningen. Övriga damer höll sig mer i riktningen. Jag körde något mitt emellan men med facit i hand blev det nog inte så bra. Jag skulle ha vågat gå mer med vågorna och litat på att jag kunnat traversera bättre. Tappade inga placeringar men tog inga heller förutom att jag  närmade mig Emma B. Så kom de främsta herrarna formligen förbiflygande, Hector, Gordan, Jocke, spanjorerna med flera. Wow!

Efter ca 6 kilometer rundade vi ön utanför Benidorm och just vid rundningen var det extremt skvalpigt. Försökte vispa på men det kändes som sirap. Det var otroligt vackert med de gyllenbruna klipporna som störtade rakt ner i havet. Så vände banan norrut mot Altea och nu fick vi vågorna med oss. DET VAR PÅ TIDEN! Jag hade pressat på hårt och hade alldeles för många damer framför mig. Kände mig lite småkrossad och försökte få undan negativa tankar. Så började surfen och livet liksom vände – som vanligt…. Det var två vågsystem och jag kunde plocka vågor från båda och surfade ok. Men så hände något och jag fick ihop det ön bättre. Fick pressa som tusan men kunde länka mer och mer och plötsligt började jag plocka på tjejerna. Timingen var a och o, vågorna var inte speciellt stora (drygt 0,5m) och relativt långa men de fanns där och kunde man nyttja dem gick det helt klart fortare. Långa sträckor var jag uppe i runt 18 km/h. Några fransyskor där, någon spanjorska, surfade förbi Emma Broberg, Italienska maratonspecialisten Cicali och ytterligare någon. Så tog det underbara slut när det återstod ca två kilometer och banan svängde in i bukten vid Altea. Då blev platt och vi fick en ganska stark vind i sidan. Jag kämpade allt vad jag kunde men tappade tyvärr placeringar. Cicali gick om, en fransyska och någon mer. Fan! Varför kan jag inte bli bättre på plattvatten? Lyckades åtminstone hålla undan Emma B som kom i mål kanske 30 sekunder efter mig. Det var skönt att gå i mål och någonstans kom glädjen tillbaka. Jag var nöjd, jag hade gjort ett riktigt bra lopp på surfdelen, ok vid start och mål. Synd bara på traverseringen. Jag hade fått ut det kroppen hade att ge och hade väl hållit hyfsad fokus genom loppet.

Hade såklart velat haft större vågor, då hade fler damer varit bakom mig, men nu fick vi ändå ett race värt att kallas surfskirace och ska man vara en surfskipaddlare som lyckas bra på tävlingar internationellt behöver man vara mer allround än vad jag är. Surfski är tyvärr trots allt paddling både på platten, i sidvind, medvind och motvind. Små och stora vågor. Det blev en nionde placering för mig, ca 90 sekunder efter Chloe (som jag möter på de flesta race utomlands) och en topp fem placering. Som väntat vann min paddelförebild Angie Le Roux från Frankrike/Bretagne men hade fått kämpa en del mot spanjorskan Judit från Kanarieöarna. Och för att summera det hela, så otroligt kul att damklassen tuffat till sig. Helt klart hårdaste startfältet någonsin där Spanien plockade flest topplaceringar följt av Frankrike. Portugal hade ett ovanligt klent startfält, vad har hänt där?

På herrsidan var det betydligt hårdare om medaljerna. Esteban Medina från Kanarieöarna (Living Sea) slogs nästan för sitt liv i spurtstrid mot U-23an Noe Pelizza . Gordan från Tyskland var kanske 30 meter bakom. Esteban fick en våg och tog sig förbi och knep guldet. Joakim Lindberg slutade på 18e plats.

Åkte i Lasses roliga Jeep tillbaka till hamnen tillsammans med Emma, Jocke, Freddan och Jeorge (U23 från Kanarieöarna, sponsrad av NK). Känslan efter race är alltid skön, man kan slappa, skoja och snacka vågor. Hungriga som vi var orkade vi inte vänta på Paellan som skulle serveras (spanska klockslag är ytterst flytande) så vi tog en sen lunch på restaurangen över gatan. Vad skulle vi göra nu? Lasse föreslog en utflykt till sportaffären Decathlon och så blev det. Shoppade på mig diverse förbrukningskläder till mig och Kris (körde videokonferens i affärens cykelavdelning) och sen blev det en efterlängtad kaffe på McDonals – mmmm!

Söndag
Jocke, Freddan och Emma skulle åka hem idag men jag skulle vara kvar och tävla i mastersklassen. Inte för att det var så mycket att tävla om, skulle förmodligen bli ensam dam eftersom alla andra damer skulle köra SS2 mixed. Men jag var ändå på plats och ville såklart utnyttja tiden här.

Så det var jag och gubbarna och en herrans massa SS2 som ställde upp på stranden vid 10-tiden. Enligt prognos skulle vinden komma från ost nordost idag och jag skulle få paddla längs kusten söder ut istället – kul med omväxling. Det skulle enligt yr blåsa runt 6-8 m/s så det kändes lovande. Vinden satte igång på klockslaget och jag kände enbart glädje inför det som väntade. Det var rejält trångt i startledet och jag kände att det inte kunde bli annat än småkaotiskt. Dessutom var det en del mindre vågor som rullade in, gaska skvalpigt med andra ord. Precis när de blåste starten kom just en liten våg rullandes som kastade mig bakåt mitt i mitt cowboyhopp. Ramlade baklänges, gubben på höger sida fick min paddel i både huvudet och på benet och jag fick göra omtag med starten. Var iväg bland de sista men vad gjorde det? Nu var det bara att börja plocka gubbar.

Rundade bojen ca 1,5 kilometer ut och vände sedan söder ut mot målet vid El Campello. Vågorna var inte så stora men helt klart under tillväxt. Jag fick dem i sidan och hade åter igen svårt att våga skråa och nyttja dem. Efter ett tag gick det dock bättre och bättre och vågorna växte. Så plötsligt blev det riktigt kul, vågorna var ojämna, branta och framförallt så fanns de överallt. Surfade utan att paddla och kollade klockan. Jag låg runt 14-15 km/h i surfarna och fattade direkt att vi hade motströms. Skitkul och lekfullt! Dock måste jag erkänna att jag inte hade en aning om vart jag skulle. Trodde det skulle vara enkelt att se, hade fått för mig att det skulle vara en udde vi skulle sikta på men allt jag såg var en lång kustremsa med berg och städer. Och eftersom vågorna var runt metern var det svårt att se andra paddlare. Men ju närmare målet vi kom ju fler paddlare såg jag och även säkerhetsbåtar. Lite osäker om jag gått bästa vägen men skit samma, jag får bara lära mig att använda GPS klockan nästa gång och jag försökte njuta av sista biten in mot mål. Kroppen var helt klart tröttare idag, pulsen snittade på 75%, igår 90%. Efter ca 19km gick jag i mål och möttes av en glad Lasse. SS2 klassen vanns av ett franskt par.. Jag tror det var en ganska teknisk paddling för SS2orna eftersom vågorna varit så branta och oregelbundna. Helt klart bättre före för de kortare SS1orna.

Precis bakom mig kom Mads, den vassa maratonpaddlaren från Danmark (som varit med utan tävlan – han var långt ifrån gubbe ju) och hade haft det kul på havet – största vågorna för honom i hans korta surfskikarriär. Han ville köra en vända till och jag frågade Lasse om det skulle vara ok att ta en sväng till. Självklart sa snälla Lasse, han vet ju vad vinden betyder för oss. Jag messade även Emma Broberg (som tagit sovmorgon) och hon var också sugen. Vinden ökade och ökade och jag kunde knappt bärga mig. Hade svårt att lasta lätta Nitron på Landroverns tak just på grund av vinden och Lasse fick parkera om. Sen susade vi tillbaka och jag såg mycket gäss där ute på det blåa havet – WOW! Expressåt en pasta på restaurangen över gatan och bytte sedan om inför dw nr två. Visst, jag var trött, blåsorna i händerna sved men vad gjorde det, vågorna väntade.

Hörde hur alla gjorde sig redo för prisutdelning men vi smet försiktigt iväg, kanske lite fult men vad tusan, det var ju paddlingen vi var här för. Nu blåste det rejält och vågorna var helt annorlunda. Nu var det riktiga swells som kom emot oss och topparna bröt duktigt. Precis som tidigare paddlade vi rakt ut med vågorna i sidan för att ta värdefull höjd. Fick just en brytvåg i sidan och höll på att gå runt – härligt

Efter ca 1500m vände vi ner och började surfa, något på skrå. Vissa av vågorna var upp emot två meter men de flesta runt 1,5 kanske. Strömmen var nu med oss och vågorna var längre och krävde mer krut för att komma med. Det blev en otroligt fin tur ner till El Campello med snabba surfar (26km/h utan att länka) och otroligt mycket vågsprut i ansiktet. Jag hade valt en kortare och stabilare (och tyngre) ski eftersom Lasse ville ha tillgång till Nitrosarna för nyfikna och det blev en annorlunda upplevelse helt klart. Jag upplevde att skin dök mer och jag har aldrig fått så mycket vatten i ansiktet förut när jag surfat – så jäkla kul! Vattnet formligen pressade sig in i munnen på mig och in bakom solbrillorna. Mads och Emma hade inga glasögon och hade bitvis svårt att se på grund av allt saltvatten. Det var otroligt vackert på havet med det blå färgen och det vita skummet och det var häftigt att se båda Mads och Emma toksurfa framför mig och vid sidan om mig. Ahhh, detta är livet! Livet deluxe!

När vi nådde stranden kom Lasse och körde plikttroget ända fram med bilen, vilken service! Med sig hade han min medalj från mastersklassen. Han hade tydligen fått kliva upp och hämta den i avsaknad av mig. Tyvärr en betydelselös medalj eftersom jag varit ensam i min klass. Men ett kul minne från EM och just den här downwinden helt klart. Helt klart en av de bästa dws jag paddlat i år även om det blivit minst en handfull som kvalar in där.

På kvällen blev det en spontan middag på restaurang med Think-Mickey, Chloe, Pete, Allwave-italienaren, Emma, Mads och Arne Moen. Mickey konstaterade det som jag ofta tänker, att surfskifolket är så kul – alla umgås med alla, som en stor familj. Jag fick snackat lite med Chloe om Sydafrika och fick flera värdefulla tips inför min resa. Två öl, en Galette och en crepe och så var magen också glad. Mickey stod för hela kalaset, otroligt trevlig snubbe som varje dag hälsat vänligt på mig och nu bjöd på mat. Hoppas jag får chansen att bjuda igen någon gång.

Det blev ju ett riktigt bra avslut på helgen med en downwind i magnifika förhållanden och sällskap av härliga människor och 100% surfskisnack. Hem och packa och sova, imorgon skulle jag resa hem till kalla Sverige.

Ett stort tack till Fredrik och Nordic Kayaks och Lasse på Surfjak Awasport i Marbella som gjorde det möjligt för oss att paddla samma fina skis som hemma. Att slippa hyra och mecka med surfski på tävling är otroligt skönt, ett parameter som kan vara avgörande för mig i valet att åka eller inte åka. Strulet med ski på EM i Portugal och VM på Tahiti var en mindre mardröm som jag inte vill vara med om igen.

EM på Sardinien för två år sedan blev en besvikelse för mig och det var inte alls samma känsla jag hade i magen efter mästerskapet här som då. Nu kände jag mig glad, tillfreds, utvilad och nöjd till största delen. Och faktiskt hungrig på mer tävling och träning, det är bra det. Jag minns att jag tog en bild på en riktigt snygg kaffe jag drack på flygplatsen i Rom då för två år sedan. Snygg kaffe men kass EM-arr helt klart. På flygplatsen i Alicante beställde jag en cappuchino. Denna gång ganska ful men otroligt god. Smaken kommer sitta kvar länge av ett bra arrangemang, en skön känsla och fina minnen.

Och ni som är sugna på att paddla ski i varma vatten i sköna Spanien så kan jag varmt rekommendera att flyga till Lasse i Marbella. Livet är enkelt där; blått hav, NK/Nelo skis, varmt och skönt. Se mer här. Läs även min blogg från Marbella i våras.

13-14 oktober 2018

Vilken helg det blev! Ännu en! Det känns lite tomt idag efter att alla har åkt hem, alla vänner man delar sin passion med, de som enligt Camilla och Jenny anses som ’normala’, de som älskar vågor, surf, sol, hav och vår underbara gemenskap. Det är ju fullt normalt, eller hur?

Det blev fullt i sommarstugan som vanligt med folk från Norge, Stockholm och Skåne. Jag fick påfyllning av Staburet Makrill och Vörteröl, norska guldgåvor från Bjarne ☺. Nu klarar jag mig nog till vinterns första Norgebesök. Och tack alla andra för era fina gåvor ni hade med er, nu blir det pepparkakor med Gotländskt motiv samt finvin till middagarna framöver. OCH- jag kommer garanterat inte bli förkyld närmsta tiden med tanke på det antiförkylnigskit jag fick från Skånetjejerna – ha ha!

Efter en skön sill-på-gröten frukost, där enligt tradition gröten bränner fast fullständigt i kastrullbotten, samlades vi på Gårda Brygga. Vindprognosen var ca 8 m/s SSO och jag hade valt banan Bua till Gårda Brygga just för att få en mer teknisk bana med större vågor än om jag lagt banan inne i fjorden. Jag var mycket konfident med banvalet och där fanns ett kortare alternativ även om de som skulle välja den skulle behöva paddla ut på öppet hav för en kort stund. Men så hade vi både webtracking och en kompetent följebåt/båtförare samt Anders Karlsson med släp som stod i givakt för att plocka upp eventuella återvändare. Jag tyckte vi var väl förberedda!

På tävlingen kom Henning från Danmark, fem norrmän där ibland Anders Winter samt paddlare från Skåne, Stockholm, Halmstad och Bohuslän. Och givetvis en drös från Göteborg. Skulle Anders Winter försvara kungakronan han abonnerat på sedan starten av tävlingen 2013? Glädjande var Oskar Ahlgren på plats. Han är en av Sveriges surfskipionjärer och var/är riktigt vass. Han är en av få killar som kan ha Speedos, livräddare och vältränad som han är, och så sitter han i en specski. Kul kryddda på dagens lopp fast planen att paddla enbart i Speedos fick han  hoppa över eftersom det trots Brittsommaren blev kallt i vinden, och vattentemperaturen höll ca 13C. Men jag är övertygad om att de satt på där under neoprenet. På startlistan var vi även 10 damer anmälda av totalt 39 paddlare – otroligt kul!

Med hjälp av familj, vänner och förkylda paddlare kunde vi köra egna bilar till start (och lägga busspengarna på en fin middag istället), och så när som på alla utom en bil kunde köras direkt tillbaka till målet, fantastiskt! I Bua höll jag i ett regelrätt skepparmöte och som vanligt insåg jag att många inte kollat på banbeskrivningen och de visste knappt vart de skulle. MEN en stor eloge till er som faktiskt läst och förberett er med kompass i ski/fasttejpad på låret – helt enligt instruktion. Det skulle visa sig vara bra, för där var flera som inte paddlade rakaste vägen till mål.

Vid Bua mötte vår eminenta följebåt upp framförd av min frus bror Per, sponsrad av bilfirman Gothia Motor. Min fru Kris var med på båten tillsammans med vännen och fotografen Bo Törnberg. Runt kl 13 hade jag till slut hunnit byta om, äta och dricka lite och preppa mig och min ski inför race.

Jag kunde kommunicera med Per i följebåten via komradio för att hitta exakt startposition enligt den bana vi ritat i webtrackingen – smidigt. Han såg mig på webtrackinngkartan och kunde dirigera mig till att ligga precis bakom startlinjen. Ca 13:30 kunde jag blåsa i pipan och alla 39 paddlare satte av utåt ön Grytan. Det blåste nog runt 8 m/s och ökande men till en början var vågorna relativt små eftersom vinden kom från land. Blev lite förvånad över att de snabbaste herrarna inte hetsade mer och jag hängde med bra trots att min puls rusade. Hade varit lite småkrasslig under veckan, inte känt mig frisk helt enkelt. Och ja, så fick jag ett kvitto på det, att det inte var tipptopp i kroppen, men tillräckligt bra för att paddla och hänga med hyfsat. Erik, Filip, Örjan och Anders Abrahamsson låg vid min sida eller snett framför mig – de tillhör alla det där ’gubbgänget’ som jag bara måste slå – på varje tävling. Har lyckats hittills men de är ju som hungriga vargar varje gång och nafsar i bakhasorna.

Precis som väntat kom en dyning från sydväst och lockade med flera paddlare, som försvann österut. Jag ignorerade dyningen och kämpade på utåt med de långsamma vindvågor som fanns. Såg fortfarande gubbarna (som jag lika gärna skulle kunna kalla för ‘killarna’ men det är ju kul att retas) men i takt med att vågorna växte och tiden gick såg jag dem mer sällan tills att de var helt bakom mig. Skönt! Einar var som en gul prick i fjärran och Lazlo låg långt ut på sidan i ungefär samma hastighet som mig. Anders W och Oskar såg jag inte ens. Vågorna växte och jag pressade på. Glädjande nog fick jag en hel del vila i surfarna, försökte glida så mycket som möjligt för att hålla nere pulsen, som fortfarande var löjligt hög. Jag fick jobba en hel del i sidled för att inte surfa ner i vågen framför och för att få en helger hastighet Jag tycke det funkade riktigt bra, jag kände mig nöjd idag över min insats.

De sista 5 kilometrarna mot Åsa udde bjöd på ganska sjysst surfvågor, med brytande toppar, och nu började det bli kul. Fick ihop vågorna bra och närmade mig den gula pricken, som blev en Einar med mer och mer konturer. När jag var precis utanför udden kommer Anders Winter farandes förbi mig. Vad i??? Och så såg jag Oskar Ahlgren bara en bit bort och det skulle visa sig senare att de båda hade paddlat fel, de hade paddlat för långt in mot Åsa. Nu var det spurtstrid dem emellan på riktigt – kul och rafflande. Jag pressade på för att jämna till siffrorna mot Laszlo och Einar men hade egentligen aldrig någon chans att paddla om dem. Blev förvånad över hur bra surfen var sista två kilometrarna in från udden till hamnen, kunde rida riktigt länge på flera av de långa vågorna där.    

Elin var en av de som körde kort bana förra året. Otroligt kul att få se folk utvecklas! Foto: Kris Levemyr/Bo Törberg

Det var skönt att gå i mål, jag var trött! Dels för att jag inte var helt kry, jag hade känt mig jagad hela racet och korvstoppningen i huvudet av allt man har i huvudet som arrangör. Nu var det över, nu kunde jag slappna av lite mer. Dock hade jag via min komradio hört konversation mellan följebåt och tävlingsledningen på land om någon av deltagarna som behövde hjälp och den oron tog nu fart i kroppen.

I mål stod Evy som kranskulla – med lei lei och godis. Fantastiskt att få komma i mål till det. Bakomvarande paddlare droppade in ganska snabbt, alla goa paddlare och ta mig tusan alla hade ett stort leende på läpparna. Många verkade tycka det varit bra där ute. Själv hade jag gärna velat ha lite större vågor, hade ju noll adrenalinpåslag. Men visst, det hade varit kul!

Incidenten
Min oro för deltagaren som behövt hjälp var inte obefogad. Via webtracking hade tävlingsledningen sett att en deltagare legat stilla samt försvunnit på kartan. Dessutom blev de i samma veva uppringda av en annan paddlare som kommit till undsättning efter ett tag. Tävlingsledningen meddelade följebåten om situationen, vilken åkte mot ungefärlig position. Dock hade signalen från paddlaren i nöd tidvis försvunnit och det var inte helt enkelt för båten att köra mot exakt position. Paddlaren som larmade hade tyvärr ingen webtracking men drog sitt nödbloss så fort följebåten skymtades och tack vare detta gick det fort för båten att undsätta paddlaren i nöd, som då hade lyckats ta sig upp i sin ski igen men var medtagen och kall. Enligt båtföraren var det jättesvårt att se paddlarna på havet, trots att våghöjden bara var drygt en halv meter, och nödblosset förkortade sökinsatsen avsevärt. Paddlaren återger här själv med egna ord vad som hände:

–Jag hade fina 8-9 kilometrar med härliga surfar och njöt verkligen och kände mig stabil. Plötsligt, mitt i en surf, trots stöd på styrbordsidan, kom en vågtopp från vänster och kantrade mig mot babord. Jag hann aldrig med ett nytt stödtag och jag accepterade kapsejsningen med ro till en början. De första försöken till reentrys var tunga, jag låg i lä om kajaken och fick den över mig, på mig, jag fick en och annan kallsup. Kände mig ovanligt tung. Jag kom på det nästan direkt, vätskesystemet i ryggfickan på västen, så himla klantigt, är det tävling så brukar jag dricka mycket. Jag försökte dra ur den men den satt för bra.

Min räddning var kajaken efter mig. De ringde direkt tävlingsledningen, hämtade min paddel, pratade med mig hela tiden. Pushade mig att göra ett försök till, där satt den. Jag kom upp, utmattad och långsam som jag var så välte jag i direkt igen. Kom upp igen och satt stadigt med benen ut tills följebåten ankom. Ett nödbloss från mina räddare gjorde att följebåten såg oss snabbare. Då hade jag varit i vattnet minst 20 minuter uppskattningsvis. Det kändes som en evighet. Jag är idag glad att jag kunde hantera min rädsla därute, koppla på andningstekniker och få ner pulsen och slippa hyperventilera. Jag fick ork till fler försök för reentrys. Nu vet jag att jag klarar det. Hade jag blivit upphämtad i vattnet hade det varit svårare för mig att komma över att jag inte kom upp i surfskin, som jag kunnat väl innan. Nu står lång slang på önskelistan, så jag kan ha vätskan framför fötterna, men också en gps-sändare och en tåligare telefon.

Paddlaren hade klätt sig exemplariskt med dubbelneopren på underkroppen, vindtätt, underställ på överkroppen, buff, handskar mm. Paddlaren har tidigare vana från att vara i/under vatten och är långt ifrån nybörjare. Paddlaren har mycket erfarenhet från reentry, åtminstone på plattvatten (jag har sett det med egna ögon). Mina egna tankar kring den berättelse jag fått höra efter att ha varit i kontakt med paddlaren är att det är ganska typiskt hur snabbt man förlorar kraften då man gör misslyckade reentryförsök, speciellt när man redan har rejsat en stund och man är trött, stressad. Dessutom tappar man lätt skärpan när man går runt under stress, man glömmer lätt hur man ska göra -om det inte sitter i ryggmärgen. Att hantera en vurpa från ‘fel’ håll där skin dessutom trasslat in sig i leashen kräver en del sinnesnärvaro för att reda ut situationen. Har man inte varit med om att bråka med sin ski i vind och vågor kan det bli problem och det suger energi.

För övrigt så försvann webtrackingsignalen så fort telefonen kom under vattenytan. Tyvärr blir det så med den teknik som finns idag. Vi behöver se över placeringen av våra telefoner. Det är önskvärt om vi kan placera dem högre upp på kroppen än nere i svanken där de oftast hamnar då de ligger i ryggfickan. Detta får vi tävlingsarrangörer jobba med inom en snar framtid.

Och för mig som utbildar paddlare så vet jag vad som kommer stå på mitt kursprogram för 2019. Det kommer förutom de sedvanliga reentryintervallerna i vågor bli obligatoriska reentries som påbörjas med skin i lovart. Gärna intrasslad i minst en leash. Och så blir det obligatorisk kamraträddning i vågor. Kamraträddning på platten har jag sett många greja, men hur funkar det i vågor? Otroligt bra att testa!

Så var det dags för mammas soppa – i år en grönkålssoppa mycket god och hälsosam. Skönt mingel med alla men ni var så jäkla många i år att jag inte hann prata med alla – ledsen för detta. Solen sken nu från en klar himmel, det var runt 18 grader varmt och hösten i full prakt. Det var så vackert att det nästan gjorde ont, blått hav, färglada löv, blå himmel och så en massa goa paddelfolk med stora leenden på läpparna – läget var 100%! 

Evy och jag drog igång en, som vanligt, ganska improviserad prisutdelning. Men det är ju det som är det fina med just den här tävlingen: det ska vara lite mer avslappnat, mindre uppstyrt, lägre förväntningar, mindre oficiellt. Inga bojar, goodibags, flådiga portaler eller målgångar – keep it simple!  Per som representant för Gothia Motor delade ut förstapriserna i form av 1500kr till kungen och drottningen på Fjorden 2018. Det blev Oskar Ahlgren som tillslut knep Kungatiteln framför Anders W. Lite kul med en ny Kung trots allt men jag hoppas Anders kommer tillbaka 2019 och fightas om att ta tillbaka kronan. Kanske kommer han vara lite mer förberedd då?

Själv fick jag behålla drottningtiteln och gladde mig åt att ha klubbpaddlaren Teresia som nummer två på prispallen. Och ännu mer gladde jag mig åt att få spruta bubbel, även detta har kommit att bli en tradition och folk var beredda i år och tog skydd. Oskar A gjorde världens bästa uppvisning där han i sin glädje och iver att få spruta ner folk snubblade över den där fördömda stenhögen, föll och spräckte brallorna. Så jäkla kul – och allt fångades på film. Tack Daniel! Helt underbart Oskar, tack för att du bjöd på showen och att vi fick skratta åt och med dig. Vi lär bli lätt 10 år äldre efter det skrattet.

Tack Daniel Cervin för filmen!

Värt att nämna är också att Västkust Surfskiklubbs första klubbmästerskap avgjordes på tävlingen. På herrsidan presenterades tre av gubbarna i gubbgruppen; Filip Nilsson (1a), Eric Gilland (2a) och Inlands-Örjan (3a). Jättekul och grattis till er. På damsidan inga större förändringar från totalpallen men kul att Agneta, som trots sin Stockholmspositionering är medlem i vår klubb, fick bronspengen. Grattis!

Så var tävlingen över, folk åkte hem och jag satte mig ensam i min bil och rullade ut mot stugan för fest. Jag var så enormt lycklig och upprymd. Mestadels för mötet med alla härliga människor – som var så glada. Också mycket för att min familj och vänner var med och hjälpte till. Ett enormt stort tack till alla som hjälpte till på något vis, det är tillsammans vi gör detta och utan er blir det knappt någon tävling. Ni är verkligen guld värda! Stor kram till Per, Kris, Bosse, pappa, mamma, Michelle, Marita, Anders F, Anders Karlsson, Jenny B, Lilian, Göran, Evy, Markus Grip. Jga kan ha glömt någon här i texten men jag glömmer inte er insats. Och så ett stort tack och björnkram till våra sponsorer Gothia Motor, Nelo Surfski Sweden, Aterra och Nordic kayaks för era bidrag och insatser.

Jag tycker att årets tävling var lika lyckad som tidigare års tävlingar. Förra året hade vi ännu bättre vindar men sämre väder på tävlingsdagen. Dock var känslan något bättre i år och jag klurade på varför. En orsak var nog att vi var ännu fler paddlare i år – rekord med 39 stycken! Ytterligare en orsak är nog att det tillkommit fler nya ansikten i år samt att de som paddlade korta banan förra året i år klev upp nu och hanterade lång bana. Det går framåt helt enkelt!

När jag kom ut till stugan var jag trött och visste knappt vad jag skulle börja med. Då kom Camilla P som en räddande ängel och tog alla mina blöta kläder för upphängning. I köket slängde hon sen fram en öl till mig och alla flockades runt chipsskålen i en gemensam skål för en lyckad dag. Jag bar på 5,5 kilo torskfilé som skulle tas om hand och snart började middagsfixet. Skönt kaotiskt i köket där de flesta hjälptes åt att fixa middagen till drygt 20 personer. Fler och fler droppade in och lagom till att de sista släntrade in runt 20-tiden så var fiskmiddagen klar och vi kunde sätta oss och äta. Säger bara: mmmmmmm. När jag många timmar senare gick och la mig fann jag en litet egensnickrat häfte på min säng med titeln ’En berättelse för vuxna över 30 år’. Bilder på betydligt äldre människor än jag var fastklistrade på framsidan. Jäkla busungar, jag vet vilka NI är. Och jag vet EXAKT vem som hjälpt er! Att jag precis fyllt 41år underlättar ju inte direkt åldersnojan man haft senaste två åren och så det här. Jag får försöka leva på det mitt gulliga kusinbarn Elisa sa till mig i somras då vi träffades för första gången på mycket länge – Emma: är du vuxen?

Söndag
Ännu en varm och solig dag väntade oss, med vindar från syd. Vi var 14 paddlare som möttes upp på Jonttis och vi packade ihop oss i fyra bilar och körde söderut. Vinden blåste inte särskilt mycket just då men skulle öka. Och just så blev det för lagom till när vi satte i vid Draget och började paddla utåt Fjordskär friskade det sannerligen i och det blev lite stampigt i motvinden. Dock blev det en välbehövlig uppvärmning för oss alla och man kunde inte annat än njuta av den fantastiska dagen med blått hav, brytande vågtoppar, 12 paddlare på havet och strålande solsken.

Idag skulle vi köra ett inofficiellt race (men minst lika allvarligt som igår givetvis) från Fjordskär in till Jonttis. Webtracking påslagen liksom Per i följebåten stod för dagens säkerhetsinsats. Camilla, som inte var helt i slag, valde att vara drönarpilot idag och fick en hel del fint filmmaterial från vår start vid Fjordskär. Det hade tydligen inte varit helt enkelt att starta och landa drönaren i den bitvis friska och byiga vinden – men det gick med hjälp av Kris (som formligen kastade sig upp och fångade drönaren) och jag är evigt tacksam för att äntligen äntligen få en första film över surfande skipaddlare på fjorden. Det är otroligt tydligt hur jämna och likriktade fjordvågorna är – perfekt för nybörjare!

Racet blev riktigt bra. Jag fick en tung start men kunde vid Gottskär/Draget gå om Erik (som var hetast). Kroppen svarade bra och ja, Fjorden är ju mitt hemmavatten, jag har nog tokpaddlat i de flesta förhållanden här. Även om det var relativt platt fanns där en hel del att länka, om man timade och tryckte på. Riktigt kul faktiskt.

Efter paddlingen mötte mamma med flera vid Jonttis med fika. Otrolig service och så trevligt att runda av söndagen och helgen så här.

Nu är det bara att ladda om till helgens race i Frankrike. Jag är superladdad! Ha det så kul alla tills vi ses på havet igen. Och tack för att ni dök upp på tävlingen

se fullständiga resultat här

/Emma

19-22 oktober 2018

Fjärde (och sista) tävlingen på fyra veckor – på flygbiljetten stod det Paris och på tågbiljetten stod det Saint Pierre de Quiberon. Jag skulle åka till Bretagne och vara med i min första världscuptävling (ICF World Cup 2018), förhoppningsvis surfa stoooora Atlantvågor men också spana in stället som sådant eftersom surfski VM ska arrangeras just här nästa år. Ska man försöka locka ner en hel skock med svenskar, elit som livsnjutare, vänner och familj, så är det bäst kolla läget.

Fredag 19e oktober – ännu ett morgonflight och ännu en taxiresa med upphämtning 04:30. Allt gick smidigt på Landvetter, hade valt att flyga utan incheckat bagage och jag gick snabbt förbi incheckningsdiskarna med en relativt välfylld rygga på ryggen. Jag hade på förhand skickat paddeln med norrmannen Einar, ja ni vet sill-på-gröten Einar, som skulle åka tåg ner. Taxade ut i morgonmörkret, det fanns ingen tillstymmelse till soluppgång ännu, och planet tog fart. KABOM BANG – efter ca halva takeoff small det från ena motorn och piloterna bromsade snabbt in. Sen följde många timmar av väntan, matkuponger, gissande, ombokning av tågbiljetter, nära att ge upp och åka hem tills det pang bom löste sig.

Fick ny avgång till Paris, 14:40 med byte i Stockholm. Då kändes det kört, kanske skulle jag lösa in biljetten och få pengarna tillbaka? Åka hem och mysa med min fru istället. Jag ringde Einar, som dock var positiv. Om jag kom fram sent kunde han fixa någon att hämta mig på tågstationen. Jag kollade snabbt tågen och fann att sista tåget till Auray skulle vara framme 01:24. Jag skulle hinna med det om min flight inte blev försenat. Einar lovade att fixa allt inför tävlingen och checka in mig på mitt boende och plötsligt kändes det görbart. Så Plötsligt for jag till Stockholm med SAS istället och vidare. Lång resa, sen in till Paris, skabbig tunnelbana, åkte åt fel håll, fick tjuvåka fyra stationer då jag bränt biljetten på felåkningen, hann prata lite franska (où est la metro?) och köpa le baguette innan jag bordade regionaltåget mot Rennes och Lorient. 01.24 var jag framme och enligt överenskommelse hämtade Manu upp mig, snubben från Bekayaks (som säljer Nordic i Brest). Otroligt snällt! Han var en av utställarna på tävlingen och var kanske mån om att teampaddlaren från Sverige skulle slippa gå hela vägen till Quiberon halv två på natten?

När jag kom in på mitt rum stod där en bricka med mat som Einar plockat ifrån middagen, och anteckningar från skepparmötet från kvällen. Gulligt! Och han och Tora hade bäddat min säng. Jag var så otroligt tacksam att Einar fixat med allt, annars hade jag inte kommit dit och nu kändes det helt rätt att vara här trots en resa på nästan 24 timmar.

Lördag
Klockan ringde 7.30 och aningen sömndrucket staplade jag upp och rafsade på mig lite kläder, rafsade i ordning tävlingsgrejorna, fyllde camelbacken etc. Sen var det dags för frukost i kantinen, och burr burr det var allt lite kallt ute, dessutom fortfarande dunkelt trots att klockan var åtta. Tur att det skulle bli varmare senare, det sa i alla fall Yr. Frukosten var ganska enkel men baguetterna var riktigt bra. Men jag förstår inte att fransmännen inte anammat det där med pålägg på frukostbaguetten. Smör och sylt räknar jag inte som pålägg, det är mer som klister för att pålägget ska stanna kvar – eller inte fastna i gommen.

Lastade sen skis, hämtade luchpacken, bytte om och satte oss i en av minibussarna som skulle ta oss till start. Prognosen lovade ca 7m/s från nordost, vilket innebär frånlandsvind här. Starten skulle vara på en av stränderna utanför Locmariaquer och vi fick därför köra runt bukten, alltså köra in till fastlandet och österut. Alla minibussar och bilar ställde sig längs med vägen och det blev för ett tag fullt med folk och surfskis på vägen. Dock verkade det inte vara så mycket trafik här, det var mest promenerande folk som njöt av lördagsförmiddagen. Det hade lika gärna kunnat vara någonstans i södra Sverige.

Förutom en stort antal skis var där både SUP och Outriggers. Kan vi ha varit runt 150 paddlare totalt? Vatten var mycket kallare än jag trott, som hemma faktiskt – 13C. Där stod jag barfota och ryggade tillbaka vid första ansatsen att kliva i vattnet. ALLA var barfota så folk var väl vana vid kallt Atlantvatten. I luften och solen var det nu riktigt skön, ca 18C kanske?, och jag hade valt endast ett lager på överkroppen.

Vi damer startade 10 minuter före herrarna och 12.10 blev vi ivägsläppta med strandstart. Otroligt skönt att ha en trygghet i strandstarten och jag kom iväg riktigt bra. La mig bakom Angie och spanjorskan Amaia och försökte hänga på där. Men de var aningen för starka för mig och det blev stökigt med ytterligare två paddlare och efter att ha krokat i någons paddel la jag mig mer till vänster.

Även om jag inte hängde på dem helt kändes det ändå riktigt bra, jag tappade inte tokmycket och kände mig snabb i Nitro64an. Vid rundningen av ön hade damgruppen grupperats något mer och jag låg fyra, med någon tjej precis bakom. Vindvågorna blev större och större och efter rundningen kunde jag börja hitta mindre surfar här och där. Pulsen var hög och jag pustade, försökte hitta vila. Vågorna ökade på och jag kunde ganska enkelt skråa utåt för att vinna höjd. Jag märkte att topp-tre valde att gå med de snabbare dyningarna inåt istället men jag fortsatte att hålla mitt spår. Tyvärr hade min pulsklocka vägrat ta in 100% GPS signal och vägvisare och hastighetsfunktionen kom helt enkelt inte igång. Jag hade varit jätteduktig och lagt in hela banan i klockan men vad hjälpte det nu? Klockan kunde bara tala om att hjärtat slog ganska fort och att jag varit igång ett antal minuter. Lite synd faktiskt för efter ett tag tyckte jag att de andra var väldigt långt in och jag började undrade om jag hade missuppfattat banan? Det fanns ju bara en udde att gå mot och den var tydlig. Men man har ju gjort misstag förut och tyvärr har jag ganska dåligt självförtroende vad gäller navigering till sjöss. Och så fort dessa tankar kommer så vet jag att en del av min fokus istället läggs på banval istället för surf. Jag vågade helt enkelt inte hålla min linje utan började surfa ner/in mot topp-tre klungan. Fast den klungan var vid det här laget utspridd, ganska säker på att Angie låg en bra bit före och sen var det de två andra ganska nära varandra. På ett sätt kändes det skönare att vara närmare dem men samtidigt känns det som om jag började tappa på dem.

Vågorna blev tyvärr aldrig speciellt stora men visst var där surf och de större vågorna var runt halvmetern. Flertalet gånger såg jag stim med hoppande fiskar (som jättestora sillar) och jag trodde för en sekund att det var flygfiskar. Alltid häftigt att se djur när man paddlar!

Så började jag närma mig udden och det blev stökigare och stökigare. Jag hade tappat all den fina höjd jag tagit i början och nu fick jag vågorna mer el mindre i sidan och jag hade svårt att hitta surf. De andra tjejerna kändes lång bort och jag kände mig riktigt kass. Herrarna, som släpptes 10 minuter efter, var ikapp och förbi och jag försökte ta rygg på Oscar Chalupsky som precis passerat – vilket var bra det. För efter rundningen av udden blev det platt men där fanns rev och stenar och brytande vågor var det inte enkelt för mig att  på egen hand våga gå rakaste vägen. Tryckte på så gott jag kunde men kände mig fortfarande långsam. Skavsår i rumpan och runt midjan gjorde sig rejält påminda – de kommer alltid när vattnet är saltare än hemma. Och vaselinet hade jag inte kunnat ta med mig i mitt handbagage- grrrrr!

Målet var inklämt på en mindre strand och det var ett mindre kaos precis vid målflaggorna där folk släppte sina skis och sprang. Jag kände mig inte ett bekväm med att lämna min ski i kaoset och trodde nog jag surfat så pass bra att jag hade marginal till bakomvarande dam och gav mig tid att faktiskt ta med skin upp en bit. Efter en stund skrek någon fransman ‘Drop your ski and run’ och då fattade jag. Hann ta tre älgkliv in över mållinjen och korsade den till synes samtidigt som tjejen som kom bakifrån. Fyyyyyyyy dig Emma – har du någonsin gjort en sådan dålig finish? En riktig klassiker. Skulle jag ha förlorat en placering på det? Jäkligt surt i så fall. För fyra är ju så otroligt mycket bättre än femma, eller hur?   Nä men det handlar om att känna att man har gjort allt och gjort det på bästa sätt. När jag stod där pustandes i drivor av Atlanttång på stranden kände jag mig inte alls nöjd. Jag kände mig missnöjd över att inte ha litat på min navigationsplan, att jag int vågat ligga kvar längre ut. Hade jag stått fast vid min plan hade jag kunnat surfa in mot udden mycket längre sträcka. Och målgången ska vi inte tala om. Usch!

Angie vann damklassen, ca 5 minuter före mig. Två kom Lea Caurant, också från Frankrike och trea kom den jämnåriga Amaia från Spanien, hon som var trea på EM. Till min stora lättnad kom jag fyra, jag klarade mig precis före Rebecca Newson, som trots sin fina fällning vid mållinjen fick en längre tid än jag. Phiew! Herrklassen vanns av Sean Rice efterföljd av tysken ‘Flash’ Gordan och glädjande nog knep Valentin Henot tredjeplatsen – stort!   

Hängde senare vid utställningsområdet vid vårt boende och han prata med flera. Lite synd att fransmännen är så dåliga på engelska och att jag är så dålig på franska. Dock förstod jag att Manu på Bekayak hade haft en busy dag med många som var nyfikna och ville provpaddla NK-skisen, kul! Jag träffade tjejen som hade paddlat Nitro 60, en 16-åring från Bretagne som tyvärr inte kunde engelska hon heller. Då var det inte läge att ge sig in på några djupare diskussioner om vad hon tyckte om skin.

Så var det prisutdelning och jag och Amaia fick står på mastersprispallen tillsammans med en dam från Japan. Vi var förvisso bara tre damer i masters men jag såg hur otroligt glad den japanska kvinnan var över att få stå där. Jag ångrar så otroligt mycket att jag inte snackade med henne efteråt. Hon hade kommit hela vägen från Japan till den här tävlingen fick jag höra. Och efter lite googlande såg jag att hon varit med på Molokai. Såklart, det är ju nästgårds för japanerna. Hoppas hon kommer på VM!

Reflektioner från dagen: Breizh ocen race (Breizh betyder Bretagne på det lokala språket här) är ett välorganiserat arrangemang i ett område mycket lämpligt för surfskipaddling. Här finns swells från atlanten och flera olika banalternativ och många fina stränder att landa och starta på. Det var intressant att se att tävlingen var så pass enkelt arrangerad helt utan bojar, knappt några flaggor eller fancy målportaler. Säkerheten verkade de ha bra koll på då alla hade gps särare och det erbjöds en riktigt sjysst livetracking för de som vilje följa loppet. Vi blev försedda med nödfacklor och där fanns flera följebåtar med kittade fransmän ombord. Alla tider passades och det var aldrig några frågetecken eller ifrågasättanden från min sida kring arrangemanget, banval, tid för tävling etc. Det kändes som om de så sent som möjligt spikat dag för tävlingen och senare även tiden. Vi fick bästa möjliga vind/vågor utefter prognosen, en fin lucnhpack med le baguette att sätta i oss efter målgång och mycket annat. Jag tror gänget här kommer fixa att arrangera VM om ett år, jag ser jättemycket fram emot det!

Söndag
Einar, Tora, den nyvunna vännen Stewart och jag hyrde cyklar och gav oss ut för att upptäcka Quiberonhalvön i solskenet. Det var bitvis riktigt gott i solen och t-shirtväder trots att skuggan var kall. I själva Quiberon stad träffade vi Oscar C som då berättade att att själva tävlingsarenan för VM skulle vara precis där vid den stora stranden och inte på l´ecole de nautic 5 kilometer norrut där vi bott under helgen. Jättretrevligt tänker jag, då får vi nära till restauranger och stan, sporten blir mer synlig samtidigt som vi fortfarande har en sjysst strand att paddla vid och möjlighet till nära downwninds på flera riktningar. Det är väl bara boendet som inte är självklart och ska man bo nära stranden får man nog vara ute i god tid och boka för Quiberon är ganska populärt bland turister.

Dagen på cykel kom att bli otroligt härlig med mitt sällskap, med utsikten över havet och alla stränder, med besöken på kaféer i den lilla fiskebyn, crepen och känslan av sommar. Allt var så bekymmerslöst där vi cyklade runt i de små pittoreska byarna och det sköna lugnet i kroppen man har efter race fanns där. Och jag fick ännu en gång uppleva sommar. Vi avslutade kvällen på en bra restaurang vid havet där jag fick njuta av både vin, fisk och choklad. Jättegott allihopa – på franskt vis.

VM 2019  (22-29 september) tänker jag mig en vecka på orten där jag både kan kitesurfa och paddla ski fram till själva tävlingsdagen. För de som vill vågsurfa fanns där häftiga ställen även för det. Halvön är perfekt ur ett surfski/kite/windsurfing/segling/vågsurfingperspektiv – me like!  Det finns både plattvatten och swells. Och för de som vill cykla så finns det mysiga cykelstigar över halvön och flera utsiktspunkter att besöka. Och givetvis kommer det bli besök på flera av restaurangerna för att äta Moule Frites och andra skaldjur och fisk från havet. Men frågan är om jag ska ge ostronen en andra chans? Jag gillade dem inte på sjömagasinet i Göteborg sist. Det är lite att kasta pärlor på svinet Emma. Vi får väl se.

På måndagen var det hemresa på schemat och det gick fint att ta sig med buss och tåg till Paris. Men i paris är det för jäkla stökigt att ta sig från tågstationen Montparnasse till Charles de Gaulle. Långa gångar, köpa biljett i en inte helt intuitiv biljettautomat, vänta på överfullt tåg, inkastare tryckte in folk, åka länge till flygplatsen, någon envisades med att släppa äggfisar, och sen gå långt igen, åka en flygbuss mellan gates och tillslut var jag framme efter knappt 2,5h. Men det var inte bara jag som fick gå långt i gångar, det stackars flygplanet taxade å taxade och taxade, i en halvtimma kändes det som, innan det kunde starta och lyfta. Om jag någonsin ska resa till Bretagne med flyg så kommer jag inte ta den här rutten igen, det kan jag lova. Det får bli flyg till Nantes. Eller åka tåg som Einar och Tora.

Så var tävlingssäsongen 2018 över (förutom det som kommer i december :-)) och jag känner mig ganska nöjd med säsongen som varit. Det jag är allra mest nöjd över är att jag har fått vara frisk och skadefri och att jag har kunnat fullfölja alla tävlingar jag anmält mig till. Kanske har jag inte gjort några framsteg jämfört med säsongen 2016 (då jag tränade på duktigt) men det var inte heller min plan. Planen var att hitta en bra balans mellan träning och resten av livet, att ha kul på träningspassen men också ha tid över för annat. Men nu är jag så sugen på att bli lite bättre ändå till VM. Och att känna ett sådant sug och driv är kul. Jag hoppas kunna förvalta det genom hösten och vintern.

Läs mer om tävlingen på http://breizh.oceanracing.fr/en/ eller på deras Facebooksida – som innehåller både film och bilder.

Fler bilder

Okej, jag har anmält mig till Cape Point Challenge som går 17e december i år. Det är en rejäl tävling som de flesta av de stora paddlarna gjort någon gång och nu vill jag också testa. Det handlar om 5,5 mil runt Godahopsudden i Sydafrika där halva sträckan är motsjö och andra halvan medsjö. Jag räknar med 4,5h i skin och för att det ska bli ett njutbart race så krävs vissa förberedelser för min del nämligen paddelträning lite längre än vanligt. Min plan var att få till åtminstone fyra långpass (3-4h) i november och det har börjat bra. Hittills har ju hösten varit riktigt fin och förra helgen och den här helgen har solen verkligen lyst med sin närvaro. Dock var det ganska kallt förra helgen och det kom att blir en helg där jag insåg några få men viktiga saker: Motvindspaddling i kallare temperaturen går bort för mig, och benen och rumpan måste verkligen få det varmt annars fryser tårna, oavsett hur bra neoprenskor du har. Efter ett första misslyckat långpassförsök, där vi försökte paddla motvind i 0-gradig nordanvind runt 12 m/s stampandes mot vågor som sköljde ner i knät fick jag kasta in handduken och nöja mig med 20 kilometer. Jag minns hur jag snabbt stuvade undan skin i några buskar nere vid stranden, stoppade in händerna i poogisarna på paddeln och sprang upp till huset, stelfrusen givetvis. Det blev en bra stund i duschen och sen en bra stund framför braskaminen innan jag tinat upp. Dagen efter gjorde vi ett nytt försök men blev nästan lite skräckslagen när jag drog upp rullgardinen och såg frost frost frost. Bilrutan var full av frost och termometern skrek ilsket om minusgrader. SUCK, hur skulle jag palla 40km i det här? MEN jag klädde mig ännu mer, drog ett par regnbyxor utanpå neoprenbyxorna och shortsen som skulle visa sig göra susen. Och så hittade jag ett par gröna arbetshandskar som jag kunde förstärka mina open palm vantar med (i kombination med neoprenpoogisar). Dessutom planerade vi sträckan bättre, 14km dw, 4km upwind fast inomskärs och allt det gånger två. Alltså två sådana rundor. Det gick finfint och nu var ställningen 1-1 mellan vädret och mig.

Söndag 4e november
Ett HELT annat läge den här helgen! 10C, solen sken igen och en rutt planerad med i princip 100% downwind. Men tack och lov drog jag på mig morsans regnbyxor i sista sekund även om jag trodde att det skulle bli för varmt. Den här helgen fick jag paddla ensam, alla långpasskompisar hade fått förhinder men jag var lika glad för det. Jag kan verkligen gilla att paddla ensam, då kan jag hålla helt mitt eget tempo och inte behöva jaga efter någon eller vända mig om. Men självklart gillar jag också sällskap. Ur säkerhetssynpunkt är det sämre att paddla ensam men jag körde webtrackingen som båda föräldrarna och frun höll koll på, samt dubbla telefoner var med.

Idag skulle jag äntligen äntligen äntligen få paddla den sträcka jag under flera års tid gått och varit sugen på, från sommarstugan i Orreviken in till Göteborg, 42kilometer. Dyningen skulle ligga kvar på syd ganska länge även om vindriktningen redan på morgonkvisten började vrida åt sydost (ca 8-10 m/s)

Preppade med 1,5l sportdryck och en kexchoklad och gav mig iväg. Havet var otroligt vackert och vågorna var större än jag trodde, vilken underbar överrasking! Några av vågorna nådde upp i imponerande tvåmetersklassen – wow! Lite skråande först, siktade ut mot ögruppen Rön men kunde ganska snart börja surfa på vindvågorna och jag struntade i den sydliga dyningen. Efter någon knapp timma kunde jag vända mer norrut och börja plocka mer av den sydliga dyningen och jäklar vad det gick nu. Jag var knappt ansträngd, satt och vevade en bra bit under tröskel och surfade  titt som tätt i 15-20km/h. Otroligt häftigt! Och så höll det på hela vägen in mot Kullavik. Sen blev vågorna mindre men farten var fortfarande finfin hela vägen till Fiskebäck. Sista fem kilometrarna mot Älvsborgsbron och Röda Sten var platt och motströms men det kändes inte mer än rättvist att få bita ihop lite och faktiskt känna lite i musklerna för första gången.

Vid Röda Sten stog min underbara fru och mötte upp, med juice och chokladbiskvi. det kan inte bli bättre

Lärdomar/Reflektioner:

-Klä sig varmare än man tror. Tiden gör en kall. Regnbyxorna var kalasbra idag trots 10C i luften och sol, tre lager på benen alltså.
-Sänker man tempot orkar man mycket längre och blir inte hungrig och inte så sliten. Inget nytt under solen men ändå värt att reflektera över.
-Att hoppa i vattnet för toalettbesök gör jag inte på vintern. Det är bara att blunda och vara glad det finns tvättmaskin. På 3,5h blir man förmodligen nödig någon gång.
-Fler timmar än en ‘vanlig’ dw ger skav här och där. Fick skav på knogarna av poogisarna och blåsor i händerna. Jäkla tunnis!

Tre helger kvar innan avresa till Sydafrika. Ska bli spännande att se hur resten av långpassen blir.

2a till 15e december 2018

Så tillslut blev det av, den där vallfärden till surfskimekkat. Jag hade tvekat i flera år, rädd för haj och brottslighet, men så kom det gyllene läget, allt var på plats med både kropp och själ och i april bokade Teresia, Trent, Evy och jag en flygbiljetter till Cape Town, boende i Fish Hoek och hyra av surfskis. Vi började även prata om Cape Point Challange, en av de tuffaste surfskitävlingarna man kan köra, men jag sa att jag skulle bestämma mig senare, om jag fick träna bra, vara frisk och inte ha ont någonstans.

Hösten kom, jag mådde bra, hade fått köra en massa surfski och vi planerade in långpass – som också blev av. Jag tyckte jag hade gjort min läxa och anmälde mig till Cape Point Challange, en tävling som i normala fall går runt Cape Point och Godahopsudden med målgång i Fish Hoek, ca 55km lång.

ÄNTLIGEN kom den där lördagen i december då vi skulle resa och det var så otroligt kul att få packa prylarna och sätta sig på flyget ihop med mina underbara vänner, de vänner med vilka jag  kan vara precis den jag är, de jag verkligen kan skratta ihop med, prata om ALLT, vakna upp ihop med utan att kamma mig och vänner jag kan äta frukost i trosor och T-shirt med.

Det gick smidigt att flyga ner till Kapstaden, en flygresa från London på ca 11h. Tidsomställningen enbart en timma och flyget gick över natten så ingen dyrbar tid gick till spillo. Det var sol och gött när vi kom ner, som svensk sommar. Lustigt nog stötte vi ihop med Dawid Mocke på cafét i ankomsthallen, han var där för att hämta upp någon surfskipaddlare. Han undrade om Teresia var min fru. Det tyckte vi var lite kul. Nej min fru åkte till Kenya svarade jag. -Aha sa Dawid, the real Africa. This is only Africa light.

Fick ut hyrbilen, knödde in oss ihop med alla väskor (Evy fick packa efter att Trent gjort ett halvtaskigt försök!) och susade mot Fish Hoek. Evy, lite nervös i början för vänstertrafikskörning, fick hjälp av tre baksätesförare och vi susade förbi kåkstäder, finare förorter och otroligt vackra berg. Det var så grönt och lummigt både i naturen men också i bostadsområdena vi åkte igenom. Det var en natur jag aldrig skådat för. När vi närmade oss havet och Muizenberg tog vägen oss upp längs en bergssida och utsikten över havet och de fina vågorna som rullade in på den näst intill oändligt långa stranden var häpnadsväckande. WOW!

Vi hade hyrt ett Air B’n B på Highway Road i Fish Hoek och vi körde direkt dit och checkade in oss. Det såg sjysst ut tills värden visade oss toaletten. Med den rådande vattenbristen i Cape Town gäller begränsning på 50l vatten per person och dag. Toaletten som stod där i badrummet slukade ca 30 liter i en spolning. Värden skulle förse oss med använt vatten från deras tvättmaskin i hinkar de skulle ställa fram till oss.  Vi skulle tydligen få vår dagliga gymträning genom att lyfta trettiolitershinkar :-D. Vi skulle få leva efter måttot: If it’s yellow let it mellow. If it’s brown flush it down. För duschen gällde två minuter per dag.

Under tiden vi stod där och lärde oss om toaletten började en syren att tjuta. Värden sa att det var hajlarmet. Spännande! Åkte sedan ner till beachen och åt på restaurangen. Då löd hajlarmet igen och alla sprang upp ur vattnet. Ehhh!? Hur gör surfskipaddlare i dessa situationer? Paddlar man när det är vit flagg? Vi fick senare lära oss att vithajen som tidigare varit vanligt förekommande i False Bay blev mer och mer ovanlig. Tydligen är det späckhuggarna som äter upp den och då framförallt levern som de vill åt. Flera av de företag som säljer upplevelser såsom att dyka i bur för att se vithaj får oftare och oftare ge pengar tillbaka till turisterna då ingen vithaj har kunnat beskådas. Det är just vithajen som är ‘super aggressive’ som någon uttryckte det. Det finns såklart annan haj också men den är bara aggressive.

Resten av dagen gjorde vi oss hemmastadda i omgivningarna, träffade Peter Cole/Orka Paddles som gav oss tillgång till våra skis vi hyrt och visade oss lifesavingklubben där vi kunde nyttja faciliteterna. Bekvämt! Jag hade hyrt en Fann Elite Spark i carbon och de övriga Swordfish. Fenn är ju helt klart den vanligaste skin här, skulle tro att 95% av alla skis här är av just det märket. Och det var allt ifrån riktigt gamla Fann skis i tunga material till nyare i både tunga och lätta material, SS1or som SS2or. Lite som att vandra runt i ett museum. Dessutom fanns där en uppsjö av nyare och äldre specskis. I princip alla skis var utrustade med stora oranga dekaler, något man börjat med som krav på många tävlingar.

Efter en natt i stenhårda sängar åt vi en underbar frukost med avokado, frukt, gröt, toast och kaffe. Utbudet av frukt och grönt här nere är aningen bättre än hemma liksom priserna, speciellt på avocado, mango och melon. Men den stora skillnaden visade sig när vi åt på restaurang;  minst halva priset från hemma.

Gav oss ut på en första paddeltur och det var lite småkallt och vinden kom från nord. Alla sydafrikaner skakade på huvudet åt det konstiga vädret. Vanligtvis råder sol och en mer eller mindre konstant ‘south eastern’ här, den som gör att Miller’s taxi får pengar i fickan. Men idag paddlade vi på Peters rekommendation bort till Muizenberg (ett känt vågsurfställe) och lekte i brytvågorna. De var jäkligt stora med mina mått mätt och jag fegade mycket, klev av vågen ofta för tidigt och fick inte åka så mycket. Trent vågade desto mer men klev vid ett tillfälle av för sent och blev dumpad inne vid stranden bland alla vågsurfare. 10 minuter senare kom han utkämpandes igen totalt dygnsur. Trent berättade att hans byxor hade spolats av ner till knäna och han hade blivit nervös för att hajarna skulle gå på det dinglande betet. 

Under de kommande dagarna roade vi oss med att paddla ett till två pass om dagen och vandra i bergen med Lennart (en svensk som bor i Sydafrika under den svenska vintern) och hans kompis Kevin, som tog oss på fina vandringar där vi mötte enbart ett fåtal andra turister. Naturen var jättevacker, bergen höga och utsikten vidunderlig med båda hav, berg och stad. Vingårdarna i området Constantia brede ut sig nedanför oss och vi lovade varandra att vi skulle hinna med ett besök dit.

Det blev också många restaurangbesök och som jag skrev tidigare, maten var jättegod och varierad, köttbitarna möra som tusan, fisken likaså, pizzorna var tunna, fräscha och fulla med spännande topping och färska örter. Sydafrika är helt klart med och slåss mot Frankrike, Italien och Japan om toppen på min matlandslista. Och åter igen, priserna var sköna!

Något vi också hann med var att besöka kåkstaden, eller ‘Township’ som det heter i Sydafrika, Khayleticha – Cape Towns största kåkstad. Där träffade vi Siyanda, en man Evy träffat för fem år sedan då hon samlat ihop pengar till projektet att starta en kanotklubb just här. Han och hans bröder visade oss runt i kåkstaden, som visade sig inhysa allt från illegala bosättningar (här stannade vi inte med bilen – farligt) till de mer flådiga kvarteren där folk med finare jobb bodde. Vi fick också kolla in i Siyandas hem, ett typiskt Mandelahus där han bodde tillsammans med sina barn, bröder och mamma. Alla i kåkstaden har fri hyra och gratis vatten men får betala för el. Plåtskjul blir Mandelahus i betong efter att man bott där i 10 år och tjänar under 3000kr i månaden.

Förutom egna paddelträningar var vi med på en Mastersklass en tidig lördagsmorgon. Nikki Mocke drillade oss dryga 40 paddlare med de tio bästa tipsen samt intervaller på vattnet. Avslutade med life saving staffett – alltid lika kul. Varje gång jag träffar Dawid slås jag av hur entusiastisk han är, hur mycket energi han har till att lära ut sporten och hur mycket han ger till alla under och efter passen.

En klassisk Seadog gjorde vi också och det här var helt klart en erfarenhet för mig. Sea Dog sker varje fredag kl 18 på lifesavingklubben i Fish Hoek. Det är lite som en after work kan man säga. Man betalar 15 kronor, skriver sitt nummer på handen och ställer upp på stranden kl 17.55. Start sker i vattnet och sen gäller fem varv på en triangelbana inne på stranden där varje varv är knappa 1,5km. Vi var ca 100 som paddlade så man var aldrig ensam och det var kul och peppande att ligga på våg, att gå om och trängas i kurvorna. Skitkul rent ut sagt. Efter att alla bytt om var det öl i baren för de som ville och prisutdelning till de bästa samt utlottning av fina priser. Varje vecka var det ett nytt företag som sponsrade. Trent vann ekologiskt vin. Otroligt enkelt, billigt och kul! Hoppas kunna ta med konceptet hem och göra något liknande återkommande event på västkusten.

På söndagen en vecka in på vår vistelse ställde vi upp i det ikoniska racet ‘Peter Crease Lighthouse Race’. Samma enkla förfarande där: betala 85kr, få sitt nummer på handen, ställa upp på stranden och sen raca. Idag var vi något färre men fortfarande fler än vi är i Sverige på racen. VI skulle paddla ut mot vinden och runda fyren för att sedan surfa tillbaka, ca 11km totalt. Den klassiska southeastern hade nu äntligen börjat blåsa så det blev en blöt, stampig och jobbig tur ut till fyren i ca 8-9 m/s motvind. Pressade på bra men kände ändå att jag låg i den bakersta klungan. Otroligt bra nivå på paddlarna här nere – inget annat att säga om det. Det blev skön surf tillbaka på andra halvan av Miller’s run och vi gick i mål i vågbrytet på stranden.Ropa numret på handen till de protokollförande i mål. Samma sak igen, folk drack någon öl, minglande och umgicks på klubben före och efter prisutdelningen. Och den ja, jag kom förvånande nog två på racet och fick tre gånger anmälningsavgiften i ett kuvert.

Jag låter bilderna tala för resten av storyn. Liksom mina sex vloggar jag klippte ihop under vår vistelse.

fortsättning följer…

Söndag 16e december 2018

Är det inte lite typiskt? Det har egentligen inte blåst ordentligt på knappa två veckor men just idag, Cape Point Challange dagen, då blåser det så in i baljan. Det började redan igår kväll, jag hörde hur det ruskade rejält i alla träd och buskar och håret fladdrade på väg hem från restaurangbesöket. Kände hur oron började sprida sig i magen. Banan var omlagd till att gå inne i False Bay p.g.a den hårda vinden och starten skulle gå i Simonstown och vi skulle paddla ut till Cape Point, runda en boj och sen surfa tillbaka till Fish Hoek – ca 50km lång bana. Och jag försökte ställa mig in på mustig motvindspaddling i drygt 20 kilometer.

Söndag kl 04:00
Upp å hoppa, äta gröt, ta på de framlagda kläderna (neopren short john 0,5mm), långärmad och vindjacka, kleta på solkräm och vaselin. Allt annat var redan packat från gårdagen, extra silvertape lindat på paddeln, värktabletter, energidryck, gel och bars. Evy skjutsade ut Trent, mig och Simon till Somonstown, bara en 10-minuters bilfärd från Fish Hoek. Redan i första korsningen mötte vi andra bilar med skis. Bilar med skis var de enda som trafikerade vägarna den här tidiga morgonen. Ungefär som på Vasaloppet, bara bussar och bilar trafikerar vägarna till Sälen så tidigt på morgonen.

Vid stranden var det fullt av folk och skis och det var bara att börja preppa skin med energidryck mm.  Hur var det nu, var det ca 150 anmälda? 200? Trent, Simon och jag var i samma batch (startgrupp) och vi blev checkade innan vi fick gå ut på stranden. Leash, flytväst, oranga dekaler på skin, telefon i vattentät ficka – ok to go.

När det var två minuter kvar till start klev vi ner i vattnet och gjorde oss beredda. Dock var det svårt att hålla surfskinosarna raka mot vinden eftersom det blåste så förbaskat. Pressade och pressade till startskottet gick och jag hade tur och kom iväg utan att driva allt för mycket, liksom de som låg närmast mig. Det var rejält med motvind redan nu och jag försökte gömma mig bakom några andra men utan märkbart resultat. När vi rundade den höga piren/muren ut från stranden slog vinden emot mig som om det var en vägg jag paddlat in i. Men herre, skulle jag paddla 20 kilometer i det här? Följde den långa svansen  av paddlare och försökte tänka positivt. Redan efter uppskattningsvis 30min såg jag första paddlaren som vände om.

När vi närmade oss Miller’s alla stenar gick de flesta paddlare emellan stenarna och genom kelpen i ett försök att få skydd från vind och vågor. Då och då kom där större vågor i set och bröt, plötsligt låg där två-tre paddlare och simmade. Det var för sent för mig att gå utanför nu, bara att försöka picka bästa linje och hålla tummarna. Hitta bästa korridoren genom kelpen och hoppas på att inga större vågor skulle komma. Kände adrenalinpåslaget, kroppen skakde, mindre vågor bröt och piskade mig i ansiktet. Saltet sved i ögonen men jag vågade inte släppa för att torka, paddlade bara på och tittade framåt. Så var jag igenom den läskiga passagen men kände mig rätt långsam i min grupp, till och med den andra tjejen låg en bit före nu. Försökte ta våg på en gubb-dubbel och låg faktiskt ganska bra där ett tag. Vågade dock inte ligga så nära, deras vassa akter guppade rejält upp och ner i vågorna som vi mötte.Närmade mig inte de framför men tappade inte heller. Vågorna blev nu större och större och fler och fler bröt, mer vatten som sköljde över mig och skin. Vinden hade dock mojnat något, uppskattade vinden till ca 12 m/s och min hastighet var futtiga 5-7km/h. Vågade inte kolla hur långt jag paddlat, jag såg ju inte ens Cape Point.

Solen kom upp mer och mer och det blev aningen mindre dramatiskt på havet. Men när jag började paddla mot Buffels och den stora bukten lämnade jag land mer och mer och nu blev vågorna ordentligt stora, dessutom kom de mer och mer från sidan. Då och då bröt de över mig och jag fick stötta in i vågen och hoppas att inte gå runt. Jag såg både två och tre paddlare som vände om och började paddla tillbaka. Jag såg en dubbel upp- och ner och senare fler som gick runt. Det var riktigt stökigt nu, faktiskt bland det värre jag varit med om. Ett nytt stenpart dök upp i vilken vi skulle igenom, allt för att slippa de större vågorna. Åter igen bad jag en bön och paddlde på genom kelpen. Det enda glädjande just nu var att jag paddlat ifrån många av de jag legat i samma takt som. De måste ha blivit ranka i den höga sjön?

Efter ytterligare 30 minuter kände jag ett begynnande illamående. Fan också, vad är detta? Kom då på att jag hållit på i 2,30 kanske och utan att äta något, bara druckit svag sportdryck. Var det energibrist eller sjösjuka? Eller magont? Det hade inte funnits några toaletter vid start, tänk er vad alla skidåkare inför ett Vasalopp skulle panika då?! Tvingade mig att för första gången släppa paddeln, sätta ut fötterna och trycka i mig en gel – den godaste jag någonsin ätit tack och lov. En ’Gu’ med chokladsmak. Cape Point syntes nu långt där borta men innan jag skulle dit skulle jag runda en boj inne vid Buffels beach. Det kändes helt hopplöst. Mådde dåligt, paddlade låååångsamt, stora jobbiga jäkla vågor som bröt över mig och i det här tempot skulle det ta ytterliga 1-1,5h uppskattningsvis att komma ut till Capen. Skulle jag palla? Såg Evy framför mig väntandes vid målet, ville inte göra henne besviken genom att inte gå i mål. Tänk om jag var sjösjuk och blev sämre? Vem skulle hjälpa mig då? Såg inte många själar och ingen båt. Hade bara sett en enda båt under hela sträckan. Om jag tryckte på min panikknapp i appen på telefonen, skulle NSRI hitta mig då? För första gången i mitt liv kände jag mig faktiskt lite orolig och insåg att jag bara måste paddla på, lugnt och fint men jag måste framåt till rundningen och förhoppningsvis mänsklig närvaro. Ta en sak i taget, kommer jag dit så kan jag bestämma sen om jag pallar att köra vidare. Men helt ärligt, hur stora skulle inte vågorna vara ute vid Capen? Galet ju, det var ju runt två meter redan nu. Var det här fullt normalt för sydafrikanerna och jag som bara var lite gnällig? Eller var min oro befogad? Kämpade på långsamt – illamåendet hölls i schack.

Plötligt såg jag paddlare på väg tillbaka, någon längre ut och någon mer i min riktning. De paddlade fort, kunde det vara herreliten? Fick inte ihop det. Körde på en stund till med siktet på Buffels och såg då en säkerhetsbåt ligga och guppa. Jag paddlade mot den och såg fler och fler som kom åt mitt håll nu. Började fatta fast ändå inte. Vi skulle ju ut till Capen! När jag närmade mig båten skrek de ombord och visade tecken för hur jag skulle runda båten. Jag såg en snubbe i en Fenn och jag skrek till honom : Aren’t we going out to the Cape? No! svarar han kort. Då var jag 100% säker på att jag ska hem, hem till Fish Hoek.

Det visade sig senare att sjöräddningen (NSRI) tagit beslutet att korta ner banan eftersom ingen av båtarna kunde komma ut till Cape Point på grund av för stora vågor.

Plötsligt fick jag en massa energi, hoppet tändes och jag kände att jag var med på banan igen, jag skulle absolut att kunna fullfölja loppet. Det hade gått drygt 3h och jag hade drygt 15km hem. Jag har druckit slut på min ena påse och började med torr mun smacka efter min fyllda vitargopåse. Men inget kom ur munstycket. Funderade på varför, tog bort hälen från den mjuka slangen och försöker igen men inte en droppe kom. Fan! Men samtidigt kände jag att jag mådde bättre nu och att jag kunde chansa på att paddla vidare utan att stanna och mecka med blåsan – som låg framför fotplattan intrasslad med den andra tomma påsen. Efter vändningen kom nu vågorna från andra sidan, fortfarande stökiga, brytande, jobbiga. Var fortfarande för trött/ofokuserad för att orka försöka snedrurfa och jag bara paddlade på utåt, tog höjd, vågade inte gå med vågorna in mot land – det var för tidigt. Tids nog skulle det bli surf.

Plötsligt såg jag Trent och den där tjejen komma mot mig. När gick jag om dem?  Jag hejade på Trent, han lät trött men glad. Mitt mod steg undan för undan och jag började känna av racet igen, försökte nu öka och paddla snabbt och surfa. Och så blev det, det gick bättre och bättre och jag såg nu stenarna vid Miller’s och hastigheten steg hela tiden. KUL! ÄNTLIGEN KUL! Och så var det hela vägen hem på en stor och stökig Miller’s run där jag äntligen fick paddla på, använda krafterna som absolut fanns kvar och jag kunde surfa förbi flera stycken. Sköna hastigheter visades på klockan och det sprutade och spolade om surfskin. Och så fortsatte det hela vägen in till stranden. Mina armar gick som en väderkvarn och kanske lite som en elvisp och jag kände mig löjligt pigg men kanske lite törstig. Fick fina runs hela vägen in i mål och möttes av FENN bikini brudarna och speedos-killarna. GÖTT! Ja var i mål, jag hade klarat det. Kanske med hedern i behåll men glad var jag trots att jag inte kunnat köra snabbt och snyggt hela vägen. Från att ha tänkt i banor om att bryta till att raca i mål så var jag naturligtvis glad. Och första svenska tjej att köra en CPC i en singel surfski – kul!

Tommy Karls och Teresia kom in som trea i mixed dubbel och var glada men också lite omtöcknade efter den rejäla nedkylning de genomlidit. Deras dubbel länsade urdåligt och de satt med vatten upp över höfterna mer el mindre hela tiden. De blev så kalla att någon av dem yppat ordet om att bryta men den andra rytit ifrån med ett –NEJ! Den tidiga vändningen hade räddat dem och de lyckades ta sig i mål fast inte alls med den fart som de hade kapacitet till.

Herrklassen vanns av ingen mindre än Hank McGregor. Hans sjätte el sjunde vinst.

Simon från Örnsberg kom in någon kvart efter mig och Trent var ca 30 minuter efter. Han var såklart jättetrött men otroligt glad (killen hade inte paddalt så mycket i höstas) och vi firade tillsammans med Evy – som också var jätteglad att alla svenskarna kommit i mål. Fick höra att detta varit den tuffaste CPC hittills och att många brutit/blivit upplockade och att en dubbelski sjunkit. Alla delade samma uppfattning – ’it was crazy out there’. Men nu var vi mest höga på endorfiner, adrenalin, belåtenhet och glädje. Tjihooooo! Och sen var det bara att hänga på festen som hölls på lifesavingklubben. Mat, billig öl, DJ, prisutdelning och sen en dans och mer billig öl ihop med alla möjliga, yngre och äldre. Svenskarna höll bra ställning på dansgolvet tyckte jag, minst lika bra som på havet om inte ännu bättre?!

Jag tror att både Teresia, Tommy, Trent och jag alla kände att vi var här och lärde och att vi vill komma tillbaka och visa att vi kan ännu bättre. Vi vill alla tävla igen och få runda udden – det sägs vara vackert. Och jag vill upp på topp fem. Idag var jag två minuter ifrån femte placering, nästa gång ska det blir bättre! För nästa gång ska jag se till att öppna upp klämman på min slang (snacka om att känna sig som en amatör när man efter målgång upptäcker att klämman varit stängd), stoppa i mig GUs kontinuerligt (även om man paddlar i stöket från hell) och ha mer motståndspaddling i bagaget. Och gärna hitta en toa innan start! Förutom detta var jag skitnöjd. Bra klädsel och kroppen var tipptopp, inte ont någonstans, inte ens i rumpan.

Att paddla CPC var så här i efterhand det tuffaste jag gjort i paddlingsväg. Men också det häftigaste och med allt runt omkring såsom det långsiktiga målet jag satt upp och tränat utefter, uppsnacket under de två veckorna i Fish Hoek, eftersnacket, ruset och FESTEN så är det nummer ett på min lista i paddelupplevelser. Jag tyckte också det var kul att för en gång skull få använda alla mina skills under en och samma tävling. Tänker på alla gånger jag varit ute i kuling/halv storm och kämpat mot och med stora vågor – dessa gånger har fostrat mig mentalt att fixa den här CPC. Det var många som kom fram efteråt och gratulerade mig till väl genomfört lopp – de var mycket förvånade att jag som bor i Sverige kan fixa sådana förhållanden. Synd att folk har sådan okunskap om Sverige som surfskiland. Jag anser att vi har det mycket bra här hemma med fina möjligheter till downwinds, stora vågor, utmanande förhållanden etc. Säsongen är kortare men det hindrar oss inte från att klara av en CPC, absolut inte.

Trent har skrivit ner sin berättelse från tävlingen – här kan ni läsa den.

Starten var gryningsvacker och bra. Jag märkte direkt att det var svåra vågförhållanden i motvinden och att folk här är generellt duktiga på att paddla vågor. Det blev större och större, från alla håll och enstaka stora brytvågor fick man hålla koll på utöver diverse tång och stenar osv. Jag sjöng på låtar och tänkte att det gäller att underhålla sig själv för en sextimmars tur. Rätt vad det är så bryter en stor våg över mig en från sidan. Jag tippar långsamt långsamt med benen ute och paddeln i vattnet, och ramlar i (asså jag brukar inte ramla i men nu gjorde jag det två gånger, det säger en del om förhållanden). När jag tagit mig upp fick jag lustigt nog en komplimang för snygg uppstigning av en tjej jag paddlade med (tror hon bröt sen). Det var allt jag hörde någon säga förutom ett hej från Emma innan vändningen. Annars gick jag och sa till mig själv ”THIS IS TOTALLY INSANE”. Jag är från Kanadas prärie, längre bort från det kan man inte komma. Timmar i tokvågor, rev och studsvågor, tång, hajtankar. Folk ligger i vattnet överallt. Helt jävla perfekt. Jag älskade intervallstarten som skulle se till att vi alla skulle vända samtidigt vid Cape Point. Jag såg därmed en jäkla massa folk paddlande förbi på väg ut och in. Hank Macgregor trodde jag var någon som avbröt och vände tidigt. Såå långt före Dawid Mocke. Dawid paddlade förbi ca 30m från mig hemåt och jag såg hur han VACKERT surfade på enorma sidvågor (den synen kommer jag behålla som inspiration). Psyket tärde när vi efter två timmar hade långt kvar till Cape Point ”fan det kommer ta en timme till ut dit i 12ms”, men arrangörerna satte rundningsbåten mycket närmare och det var ju kul just då.

Jag vinner ju inga tävlingar och får hitta sätt att tycka tävlingar är roliga. Är inte motiverad att gnetigt slå någon annan gubbe bredvid mig, finner ingen glädje i det. Att träna dubbelt så många timmar avancerar mig 20 placeringar – big deal. Jag tänkte jag skulle se det som en längre skidbestigning, mata på i lagom tempo och klara av det. Det fick bli vad det blir för en midpacker som jag. Bra strategi, kraften fanns inte att hämta sista milen under Millers Run. Stora fina vågor åkte under mig utan att jag orkade sprinta. Obra. Hade kul i de stora vågorna. Lagom med kläder. En bedrift att klara kände jag. Hoppades jag inte skulle vara för långt bak. Tänkte jag har ju brutit fingret, är en weekend warrior med tre barn och karriär och 50årig gubbe utan paddlingskarriär bakom mig, bla bla bla. Och så kunde jag sjunga och må bra mitt i det tokigaste, svåraste jag gjort i mitt liv (Åre Extreme Challenge 4ggr inräknat). Tänkte på Evy som sa hon skulle heja där på mållinjen och som krävde jag skulle komma tillbaka. Bra Evy. Vilken jävla upplevelse, vilket arrangemang, vilka roliga kompisar och häng, och denna gång så var det ett riktigt ösigt fest efteråt.

För mig var hela resan men speciellt tävlingen otroligt inspirerande – I met my freaks – jag träffade många andra i alla åldrar och båda kön som är minst lika tokiga som jag och jag vill verkligen (!) nå en annan nivå av träning så jag klarar fler större och snabba vågor efter en längre period. DET kan jag träna för (inte de där 20 placeringarna). Vi missade att paddla runt Cape Point från andra sidan. Jag vill göra om och göra om detta. Vilken resa, vilken rolig upplevelse att möta välkomnande vänliga likasinnade i en sådan häftig miljö. Tack för så roligt sällskap, mina surfski babes (inklusive Tommy)!

/Trent

Länk till tävlingens hemsida: http://www.capepointchallenge.co.za/

Resultat Damklassen:

1. Bianca Beavitt
2. Melanie Van Niekerk
3. Bridgitta Hartely
4. Chloe Bunnet
5. Angie Austin

Air B’n B
Är det som gäller för boende i Fish Hoek. I Fish Hoek bor man bra på de flesta ställen/områden  är min gissning. Vi bodde uppe på bergssluttningen och hade 10min promenad ner till stranden.

Bränna sig på solen?
Ja absolut, solen är stark här. Finns billig och bra solfaktor på surfaffärerna. Jag hade faktor 50 och vitt skydd på läpparna – bra!

Constantia
Vinområde bara ca 30mintuer bort från Fish Hoek. Här finns flera vingårdar att besöka, gå på guidade turer och äta gott. Gilalr du vin, vackra omgivningar och god mat är detta ett måste.

Dawid Mocke
Ja han bor här och driver sin surfskiskola/downwind camps. Om du vill bli bättre på surfski så var med på någon av hans kurser/camps. Havet i Fasle Bay kräver viss kunskap i surfski så är du mindre erfaren kan jag varmt rekommendera dig att haka på Dawids downwind camp. Mockisarna (Dawid, Jasper, Nikki) är otroligt erfarna och härliga människor som ger mycket till sina stundenter på havet. Läs mer här

El
220V gäller här och någon konstig adapter jag inte lyckades köpa rätt (tre stora runda) men i vårt hem satt där redan adaptrar till engelsk och europeisk/svensk då det gick finfint ändå. Dock fanns där adaptrar att köpa i mataffärerna, skert billigare än hemma.

Fish&Chips
Finns på ALLA menyer här och de är mer el mindre experter på att få fisken helt perfekt. Jag åt oftast bara fisken och lämnade frityren men fisken var ALLTID otroligt mjuk och saftig. Rekommenderar Fish Hoek Fishery (takeway) på huvudgatan. De har funnits där i urminnes tider och många locals går dit. Även friterad bläckfisk finns nog på de flesta menyer och den rä otroligt mjuk och fin i konsistens och smak. En perfekt förrätt om man är lite extra hungrig.

Godis typiskt för Sydafrika
Torkad frukt pressad till platta ark är riktigt gott. Kallas ibland ’Flaki fruit’. MUMS!

Hajar?
De kanske finns men inget att oroa sig för. Tror att sälarna utgör ett större (men kanske inte dödligt) hot då de kan komma ganska nära och kan nog bitas om de skulle råka landa i din ski när de hoppar. Fråga Life Savers på stranden om du är osäker på rådande hajflagg.

Insekter, myggor mm.
Såg nästan inga alls – jätteskönt. Inga läskigheter alls förutom några baggar i huset men kan knappast räknas som läskiga.

Jultraditioner
Gillar du julen ska du nog stanna hemma i Sverige den här perioden. Julkänslan infann sig inte i Fish Hoek med omgivningar.

Kriminaliteten – är det illa?
Om jag säger så här: det finns inga hus utan höga staket/taggtråd. Fish Hoek kändes dock lugnt men man bör inte gå ensam när det är mörkt, speciellt inte som tjej. Man kan inte lämna något framme på klubben/stranden, lås in saker i bilen/omklädningsrum och ta värdesaker på dig. Lämna inte leashen i skin om skin förvaras utomhus. Vandra i bergen? Fråga någon local/läs på nätet vad som gäller för just den tur du tänk. Vi blev avrådda från att åka buss och tåg men jag vet inte hur illa det är egentligen. Läs svenska ambassadens rekommendationer här

Lokala fiskrestaurang jag rekommenderar
Kalkys i Kalk Bay. De stänger prick 20.00 och då menar jag prick. Beställ 19.30 och var med om när de stänger – en kul upplevelse! Besök också Fish Hoek Fishery på huvudgatan. Se ‘Fish & Chips’ ovan.

Mobilsurfa
De flesta Air B’n Bs har wifi inkluderat men det kostar inte så mycket att köpa ett sydafrikanskt simkort (7kr) och köpa till en surfmängd. 1GB ca 130kr. Behövs om du ska använda Safe TRX på vattnet när du paddlar, vilket du såklart vill göra eftersom du tänker på din egen säkerhet. ’RSA Safe TRX’ heter Appen, helt gratis och med panikknapp.

Neopren?
Packa ner allt från en tunn dunjacka till bikini. Kvällarna kan vara kalla men dagarna är som en svensk sommardag el ännu varmare. I vattnet gäller oftast shorts och t-shirt men beroende på hur långt du ska paddla och hur mycket det blåser och i vilken riktning kan något tunnare neopren vara skönt. Neoprenskor behövs ej.

Orka Paddles och hyra av Surfski
Vi hyrde genom Peter Cole/Orka Paddles och jag hyrde en Fenn Elite Carbon för ca 2700kr/15 dagar. Vi fick access till lifesavingklubben och dess faciliteter, mycket smidigt och bra.
orkapaddles@gmail.com och www.OrkaPaddles.com. Ska du hyra i december/Cape Point Challange var ute i mycket god tid, speciellt om du ska ha en rankare ski.
Orka Paddles affär ligger närmare Muizenberg och här finns allt i kläd- och prylväg du kan tänkas behöva för att paddla. Surfskis och paddlar och en massa Thule takräcken finns också. Nästan hela Mockes kolelktion finns samt många coola Funky Pants.
Kan hända att även Mocke/Surfskischool hyr ut surfskis. Enligt hans instagramkonto ser det ut så.

Pizza
Otroligt god Pizza har de på många menyer. Tunnbottnad och med en massa fräscha grönsaker/ingredienser på. Glöm den svenska sunkiga och feta kebabpizzan!

Restauranger
Finns flera stycken sjysst i Fish Hoek och flera sjyssta om man kör med bilen mot Nordhoek. Använd Trip Advisor. Vi åt en femrätters på The Foodbarn i Nordhoek, som varmt kan rekommenderas. Hör med de lokala för att få tips. Undvik gärna KFC och liknande, varför gå dit när du befinner dig i matlandet Sydafrika? Man får ta med eget vin/öl till de flesta restauranger och de tar en mindre avgift för att öppna upp flaskorna.

Snoek
Någon benig och billig fisk jag aldrig provade. Den ska tydligen ha en unik smak eftersom den enbart äter sardiner. Jag ska testa den nästa gång. Jag rekommenderar annars Hake – den är jättefin och fortfarande billig, ganska lik torsk. Linefish är i regel dyrare och aknske lite exklusivar eän Hake i smak/konsistens.

Taxi
Uber är stort här. Extra bra om man ska på vinprovning och ingen vill köra hyrbil.

Uttagsaoutomater
Finns överallt. Precis som hemma.

Vinnie och Miller’s run
Miller’s run är en klassisk dw sträcka på 11km. Vacker dw, ganska branta vågor och emellanåt småstökig men inget konstigt för oss. Du avslutar framför Lifesavingklubben på stranden i Fish Hoek. Gör det stylish eller ge badvakterna något att skratta åt när du broachar och tumlar runt i vågorna. Vågbrytet i Fish Hoek är snällt i jämförelse med andra stränder runt omkring.
Vinnie som har Miller’s Taxi skickar ut meddelanden till alla i en Whatsapp grupp för kommande körningar. En tur kostar 70kr och kan betalas kontant el med kort. Sök upp Miller’s Taxi på Facebook för att få tag på Vinnies telefonnummer. Han kan även hämta på flygplats/ köra på olika utflyktsturer etc.

Yttreligare tävlingar
Cape Point Challange är kanske inte en tävling för alla men i Fish Hoek under december finns det många andra mindre tävlingar du kan vara med på. Sea Dog serien körs varje fredag kl 18 och är något som måste upplevas. Alla kan vara med så länge man kan paddla 7km. De flesta tävlingar är rundbana (inte dw) och inte speciellt långa. Vinne, Mocke, Orka m fl kan upplysa dig om vilka tävlingar som går i trakten. Ett jättekul sätt att se olika omgivningar och träffa kul paddelfolk.

Zenit
Nej solen står inte i zenit här men den är stark. Sydafrika ligger lika nära ekvatorn som södra Grekland ungefär.

Å,Ä,Ö
dessa bokstäver finns inte i något av alla de olika språk som talas i Sydafrika. Förutom engelska och afrikaan pratas flera olika språk bland de svarta människorna.

20-23 mars 2019     

På Vågryttaren 2018 vann Eva och Jenny Å presentkort på hyra av skis hos Surfjak Aqwasport. Teresia och jag som var i Marbella förra året var sugna på en repris och teamade ihop oss med presentkortsvinnarna. Och på något vis slank Jenny E med också. Bokade redan i november och hittade riktigt bra och prisvärda flygbiljetter där vi skulle kunna paddla i fyra dagar med endast två dagar ledigt från jobbet. Mars är en bra tid, då är det oftast kallt och grinigt hemma och mitt surfskisug har börjat ta fart efter skidsäsongen.

Smidig resa ner, Jenny E som flugit från Stockholm hade hunnit fixa ut hyrbilen och det var bara för Tessan och mig att hoppa in efter en seg väntan på bagaget. Brum brum ner till Marbella, parka bilen, checka in på boendet och stoppa något i magen. Vinden blåste, jag började bli upphetsad, pratade snabbare med Jenny, och förmodligen alldeles för mycket. Jag pratade garanterat med mat i munnen… Bestämde träff med Lasse på Surfjak Aqwasport där vi skulle hyra skis för helgen. Jag tror många redan känner till Lasse och hans surfskiuthyrning men ni som vill få detaljerna kan läsa min blogg från förra året här.

Eva och Jenny Å skulle komma något senare från Kastrup och dem kunde vi helt enkelt inte vänta på. Byta om och iväg, vinden blåste på fint och vi skulle surfa en kortis väster ut till Puerto Banos där Lasse skulle möta upp oss. Vi fick skråa en hel del men suget i surfskitarmen var stort och det var härligt att sitta i skin igen efter tre månaders uppehåll.

Någon timma senare dundrade vi in på stranden i Puerto Banos och någon av oss gjorde roligare avstigning än de övriga. Bra att vi kan bjuda på oss själva! Vattentemperaturen var runt 14 C och luften runt 20. Men i snålblåsten blev det småkallt och det var skönt att få på oss torra kläder. Jag tyckte det var fantastiskt skönt att kunna paddla utan handskar och mössa, i bara ‘lagom’ mycket neopren. Som en kallare dag i juni liksom.

Eva och Jenny Å hade tagit sig med buss från flyget till Marbella (går hur bra som helst!) och njöt av minisemestern med något gott att dricka och äta i strandbaren. De var inte speciellt sugna på att paddla där på kvällskvisten så vi gick alla iväg till mataffären istället för att fixa kvällens middag. Slängde ihop en egen tapas och det var otroligt kul att sitta ner tillsammans och äta länge och prata om allt möjligt. Blev ändå lite förundrad över hur mycket surfskisnack det blev och på ganska nördig nivå.

Fredag inledde jag med att brutalt väcka tjejerna med Sylvia Vrethammar sjungandes Viva La Spania. Upp upp, jag har varit vaken sen 7 och ville ha sällskap. Hungrig! Vill paddla! Gröten åkte fram, jordgubbarna, frukten, nötterna, mangon, nektarinerna, avocadon – MUMS! Tillgång till  färsk frukt är aningen bättre och billigare än hemma och vi hade dragit på bra i mataffären på just frukt- och grönt kontot. Med frukostmagarna i fyra hörn gick vi ner till stranden och förberedde oss för ett morgonpass. Eva och Jenny som paddlar Vault och Boost hemma installerade sig i NK Storm och Squall, vilket var finfina och likvärdiga substitut. Teresia och jag bråkade lite om den enda Nitron som fanns kvar och jag drog längsta strået – he he he. Vinden hade börjat blåsa på och det blev några härliga repor ut och in med en hel del surf faktiskt. Och lika härlig blev lunchen efteråt, en spagetti frutti del mare på en restaurang på krypavstånd. Givetvis i solen! Livet var fint det

På eftermiddagen hade vi bokat in oss på en 14km downwind och Lasse kom och hämtade oss på Surfjak med gamla bettan den vita Jeepen. Susade österut mot Cobapino Beach, en riktigt fin strand men inte allt för tufft isätt. Fast när man ser vågsurfare, vindsurfare och kitesurfa trängas lite i vågorna vet man att man kommer bli åtminstone lite blöt när man ska ut.  Och så blev det! Det blev Jenny Å som fick det värsta setet och blev dränkt som en katt – MEN hon grejade det hela vägen ut och vi andra smög efter och hade mer tur med storleken på vågorna.

Jag körde mitt eget tempo medan de övriga teamade ihop sig. Jag ville blåsa på, bli riktigt trött. Tyvärr valde jag aningen för snäv vinkel mot Marbella och fick skråsurfa lite sista delen och fick ett kass avslut förbi hamnarna. Jag skulle ha legat 500 meter ut istället, jämnare vågor i bättre riktning. Men strunt samma, det var skönt att få veva på och känna att kroppen var med helt ok för att vara början på säsongen. Kände mig inte alls ringrostig förutom något vinglig och trycket satt inte riktigt där. Men vad kul det var…..ÄNTLIGEN är säsongen igång igen och gud vad jag ser fram emot allt roligt vi ska göra i år med tävlingar, events, kurser, äventyr…

Åter i lägenheten och vi var alla för trötta för att gå ut. Vi körde ett andra varv på vår tapasmaten från gårdagen och det räckte bra. Några av oss hade svårt att hålla sig till skamgränsen för läggdags medan några av oss öppnade en flaska vin. Jag hörde till vingänget och blev överlycklig när Riojan jag valt i mataffären var gudagod. Surfskiprat och riktigt gott vin, en lugn kropp och trevligt sällskap – fasiken vad livet var bra!

Lördag morgon och idag brutalväckte jag tjejerna med Kicki Danielssons ‘Gomorron’. Det funkade lika bra som gårdagens väckning och snart satt vi samlade vid frukostbordet igen. Men något var väldigt fel…vem FAN hade kokat gröten? Det var saltad, fel nummer ett. Och den var mycket saltad, fel nummer två. Ångrar mig ännu att jag inte kokade ny även om jag inte gillar att slänga mat. Tessan fnissade förmodligen inombords och tyckt hon varit strategisk. Imorgon skulle hon slippa koka gröt, det var så säkert.

Vi alla körde ett ganska kort pass in och ut på morgonen för att spara oss till eftermiddagens downwind och paddelpass. Lekte lite i vågorna vid stranden och Jenny E fick till det riktigt bra och hade nog morgonens bredaste leende – härligt att se :-). Eftermiddagspasset startade på samma strand som för gårdagen men på Lasses rekommendation skulle jag nu paddla förbi Marbella och fortsätta till Puerto Banos för att komma upp i 20km. Vågorna var något större än igår men absolut inte stora för den vind som blåste. Inte direkt adrenalinframkallade men ett fint träningspass blev det. Avlsutade med att  slå en volt i strandbrynet, som ett jäkla blåbär. Men det blev ju kul för Lasse, han fick något att skratta åt. Och jag hade glömt att stoppa torra kläder i Lasses bil och blev förpassad till baksätet likt en blöt och grusig hund.

Hade en jättefin kväll på stan med alla tjejerna och Lasse. Nördigt surfskisnack övergick till intressant relationssnack och sen blev det Lasses roliga kanotminnen som avslutade kvällen. Jo just det ja, vi försökte leta upp ett ställe som serverade Churros men hittade inget. Lasse visade oss dock till stans äldsta/bästa konditori där vi köpte med några sängfösare. Somnade gott med magen full av god fisk och godsaker, och ännu en Rioja. Mums och rap!

Trist när helgen vips är slut. Det hade gått så fort. Jenny E vaknade med förkylning, Teresia hade ont i armen. Men tack för Eva och Jenny Å som stod fast vid vår intervallplan så här i ottan och det mulna halvruggiga vädret. Vi körde en timmas intervallpass på ett hav med stora dyningar utan vind. Riktigt kul och och skönt att få utnyttjat den där sista träningsdagen. Sen återstod bara en hemresa åter till kalla Sverige. Men jag var nu fullproppad med träningslust och mitt surfskisug hade satt fart. Snälla snäll bli varmt snart, +4 C här hemma är ingen favorit alltså. Jag vill paddla utan handskar och mössa!

Summa summarium: Att defrosta och kickstarta säsongen i Spanien är inte dumt det. Det är smidigt och enkelt att ta sig till Marbella, enkelt att hyra boende och Surfjak har skis för de flesta. Det är enkelt att få in flera pass om dagen och matställena ligger aldrig långt bort. Även om maten blivit lite dyrare p.g.a vår svaga krona kan man komma hyfsat billigt undan om man vill.

VLOGG från resan

Fler bilder från resan

15-28 juli 2019

Boenden i Frankrike
Auberge: Inn/Värdshus. Enkelt hotell med restaurang där frukost och middag alltid finns att tillgå. Min favorit!

Chambre d’hôtes: bed and breakfast. Kul, trevligt, personligt!

Air BNB. Kul trevligt, kan bli ganska intimt.

VLOGG från resan

29-31 juli 2019

Foton: Elin Aulin, Maria Westberg

Hösten 2018 råkade jag hamna i surfskikommittén och snart var jag tillsammans med Camilla, Örjan och Jenny igång med att sätta upp en agenda för 2019. Vi var alla rörande överens om att största delen av vår energi, tid och pengar måste gå till ungdomarna, att få in yngre paddlare i sporten med förhoppning om att det ger ringar på vattnet och att på sikt få fler yngre att paddla surfski, gärna i kombination med K1. Det funkar i flera andra länder, kolla bara på Spanien, Frankrike, Sydafrika, Italien… Hank McGregor, Jasper Mocke med flera med flera. I Sverige har vi flera klubbar som ligger vid kusten och som borde kunna kombinera såsom Lödde, Malmö, Helsingborg, Eskimå, Ängelholm osv. Positivt är att några av klubbarna redan idag äger surfskis som flera av ungdomarna testat och utnyttjar på träningar etc.

En av punkterna på vår agenda var att arrangera ett surfskiläger för ungdomar den kommande sommaren. Det kom att bli Magnus Ljungberg från MKK och jag som skulle slå våra påsar ihop och förverkliga detta initiativ. Efter en del tänkande och diskuterande kom vi fram till att det får bli våra egna ungdomar i första hand som skulle få inbjudan, alltså Kanot Syd ungdomar samt ungdomar i de klubbar där vi själva verkar. Vi ville börja i liten skala, känna på det och sen eventuellt skaffa oss regionala ambitioner. 15-20 ungdomar kändes rimligt efter att ha räknat ihop alla tillgängliga klubbsurfskis samt Aterra-Leifs skis. Att vara på MKK kändes som ett enkelt val med tanke på närheten till fina sydkusten med dess stränder samt möjlighet till att husera i MKKs fina och praktiska lokaler.

När väl helgen närmade sig var antalet ungdomar spikade till 15 stycken från klubbarna Ängelholm, Örkelljunga, Lödde, Eskimå, Helsingborg, Västkust Surfski, MKK och Kalmar. Jag visste inte riktigt hur många ledare vi skulle behöva vara men bjöd in 8-10 stycken, det kändes rimligt. Mitt fokus för lägret var att paddla vågor och för att paddla vågor med ungdomar så krävs många övervakande ögon från erfarna paddlare. En annan viktig kugge i vårt lägerhjul kom att bli underbara Birgitta N som stod för matlagningen. Jag kände på mig att vi andra inte skulle hinna tänka så mycket på matfix, vi skulle få nog med planering, lastning av skis, checka vindprognoser, köra bilar och instruera ungdomar. Så rätt jag skulle få…

Måndag 29e juli körde jag och Anton W ner till MKK. Anton som börjat paddla ski i år och satsar på surfski VM i U23-klassen är ett kul tillskott för oss. Till MKK anslöt Viktoria V, Maria W och Elin Aulin med barn från Göteborg, Jan B med ungdomar från Eskimå, Magnus Ljungberg, Jenny L och Birgitta från MKK, Eva med en ungdom från Kalmar, en till drös med ungdomar och Leif Davidsson från Aterra/Helsingborg med ett släp fullt med surfskis. 15 något tysta ungdomar installerade sig i lokalerna och till middagen hann jag bekanta mig med några av ’kidsen’, riktigt kul! Prognosen för lördagen såg bra ut. Sol, varmt och vind, vind från ost närmare bestämt och vi planerade för en heldag på sydkusten. Det var riktigt varmt ute och ännu varmare inne i klubblokalen och just därför kändes det faktiskt lite skönt att smita ifrån vid 10-tiden för att gå hem till en kompis och sova istället för att bädda med madrass på gymnastiksalsgolvet.

Tisdag
Mange fixade grötfrukost till oss alla och jag som fortfarande hade stor aptit efter min två-veckor långa cykelsemester i Frankrike glufsade i mig en enorm grötportion. Vi hade avtalat 8.30 med ungdomarna samt alla ledare och 8.30 var ALLA ungdomar klara, stod så fint ute vid surfskisläpen med paddlar, väskor och flytvästar i händerna och väntade på oss. Rullade iväg vid nio (enligt plan) och landade på sydkusten vid Kämpinge/Skåre. Väl på plats delade vi ut surfskis till de ungdomar som inte hade någon, vilket var runt fem-sex stycken. Vi delade in oss i tre grupper och spenderade sedan ca två timmar på vattnet där vi övade på parpaddling, reentry, stöttning, paddling med halv paddel, paddling utan paddel etc, allt sådant där som är bra att kunna och känna till om det inte går som man tänkt sig där ute på havet. De flesta ungdomarna var duktiga på reentry varvid vi inte behövde lägga så mycket tid på det.

Vid 12-tiden bröt vi för lunch och fina Birgitta kom utkörandes med en finfin pastasallad till oss alla. Vilken service!

Käkade, snackade och började planera eftermiddagens downwind. Det var lite småpyssel med att få ihop jämna grupper och fyra av oss ledare skulle sitta i dubblar. Men till sist kände vi oss nöjda och det var då jag upptäckte att större delen av ungdomarna satt och sov. En otroligt kul syn! Men ungdomarna var imponerande snabba på att komma i ordning, byta om och ställa sig redo.

Vinden hade, precis som prognosen utlovat, börjat plocka upp och det blåste sköna 8m/s uppskattningsvis. Jag tillsammans med Viktoria och tre ungdomar satte av rakt utåt, övriga grupper liksaå. Framför oss hade vi en 8km lång downwind ner till Kämpinge strandbad. Sträckan kändes precis lagom lång. Efter ca 10-15 minuters sidvindspaddling svängde vi av västerut. Thyra satt bakom mig och gjorde precis vad jag gjorde – fantastiskt. Otto och Meije körde i SS1or och Viktoria V tog rollen som ankare. Vågorna visade sig snart vara mer eller mindre perfekta för oss. Branta, någon halvmeter höga och extremt lättfångade. Både Meije och Otto fångade våg på våg och det såg otroligt bra ut. Thyra och jag for iväg som en raket i dubbeln och fick göra små loopar och vänta in. Det erbjöds propagandaförhållanden för ungdomarna och så hörde jag Leif i sin SS2a tjoa av glädje. Detta är surfski! Ålderslöst, urkul, blött och fantastiskt.

Vinden tilltog och vågorna växte. Jag såg Otto gå för fullt, satsa, broacha, ramla i och göra världens finaste reentries. Jag blev nästan tårögd – så häftigt. Som om han aldrig gjort något annat. Samma sak när Meije druttade i. Thyra och jag hoppade i med flit för att kolla våra gemensamma reentryskills och det gick hur bra som helst. Med henne hade jag kunnat paddla i en kuling och känna mig trygg.

Det blev nog lite tufft för kidsen på slutet när havet stökade till sig i takt med att vi närmade oss stranden. Men de kämpade på och vi landade snart fint i brytvågorna tillsammans med alla andra. Eva från Kalmar hade fått ta hand om en av tjejerna som snart blivit sjösjuk, paddlat tillbaka in till land och ickegungande underlag. Sjösjuka är lömskt och regel nummer ett är att ta sig in till land ASAP. Sjösjuka går aldrig över utan åtgärd är mina erfarenhet och väntar man för länge blir den drabbande riktigt kass och kan inte ens sitta kvar i sin ski. 

Att döma av alla ungdomars leenden (och vuxnas) hade det varit en hellyckad downwind där alla fått surfa. Fantastiskt. Tack! Det var precis det här vi vill ha ju. Jag blev glad när jag fick höra om allas vurpor ute på havet. Att ramla i är bra, men kanske lite skrämmande för vissa, svalkande, roligt för andra men framförallt en nyttig erfarenhet. Man lär sig hantera reentry och blir mentalt förberedd och snart är det ingen big deal. Jag tjatar ofta om det och gör det igen; fem reentries per tur under första året man paddlar ski är doktor Emmas ordination. Att behärska sin reentry och känna sig trygg är nyckeln till framgång i surfski anser jag.

Byta om, lasta och köra tillbaka till Malmö var nästa steg och väl på klubben kom maten i ordning med hjälp av Birgitta och någon vänlig grillmästare. Fantastiskt igen! Magnus och jag summerade dagen, försökte lyssna av ungdomarnas reflektioner och ge fler tips till dem inför morgondagen. Avslutade med att förklara att det är helt ok att känna sig nervös och rädd på havet men att det är viktigt att man fortsätter pusha sig själv, för det blir bättre, enklare, roligare ju mer erfaren man blir. Kunde inte låta bli att bjuda på min och Marias film ’När fågelungen flög ur boet’ för att visa för ungdomarna hur det kan se ut när man gör sin första ordentliga downwind, när man verkligen pushar sina gränser och övervinner sig själv – givetvis under andras övervakning.

Det sista vi gjorde den kvällen var att arbeta fram en plan för morgondagen. Det utlovades ungefär samma vind fast något mer. Vi alla ledare var överens om att dagens förhållanden varit jättebra men utmanande för flera, speciellt på slutet och att vi inte skulle ta ut kidsen i större förhållanden än så. Vi knåpade ihop ett schema med tre vändor i SS2orna (3turer x 5dubblar = 15 ungdomar). Vi fem ledare som skulle sitta i fram skulle få oss ett riktigt bra träningspass :-D. Vi gjorde även en reservplan utifall det skulle blåsa något mindre. Det tog ett tag innan jag och Magnus var nöjda. Vips var klockan tio och det var tid för sängen hos kompisen.

Onsdag
Svalare och lite regnigt. Trädgrenarna rörde sig ordentligt i vinden. Lovade! Bamsegrötportion igen men denna morgon spräckte vi tidsschemat något. Åkte ner till ’målet’ men vi körde fel (vi måste ha varit trötta idag) och blev ännu mer försenade. MEN vi hade i alla fall kul i bilen :-D. Vid målet sprang jag snabbt ner till stranden för att kolla läget och konstaterade snabbt att det var plan ett som gällde. Fem av ungdomarna fick byta om, vi lastade på fem dubblar och drog iväg i min buss och Jannes bil till starten vid Skåre. Leif, Anton, Magnus, Eva och jag var nog alla lite ivriga, ville bara iväg. Vi skojade om att tävla mot varandra samtidigt som vi lovande att hålla koll på varandra och givetvis coacha våra ungdomar bakom oss. Vi drog iväg och jag kände så fort vi fick vinden i ryggen att alla ville rejsa. Jag paddlade med Rebecka och hon var som alla andra från Kanot Syd, en stabil och följsam paddlare som levererade varje gång jag ville gasa. Så otroligt kul att få paddla med dessa ungdomar. Vågorna var i dag svårare att fånga, längre och snabbare. Fick ta i rejält och fokusera på att sätta in stöten på rätt ställe. Försökte ge den viktigaste informationen bakåt till Rebecka men jag tycker det är svårt att veta vad som är lagom mycket. Hur mycket vill man som 13-15 åring veta när man sitter i ett badkar och gör sitt yttersta för att följa med i frampaddlarens ryckiga frekvens, vattnet sprutar, skin ligger på sniskan, man rusar fram i farter runt 20km/h? Kanske är det individuellt? Alla fungerar vi olika, vissa vill få teori, andra vill kanske bara titta och göra. Personligen tycker jag ski är ganska självinstruerande och man lär sig genom att testa. Men visst, lite shortcuts här och var kan man ta om man får ta del av andras erfarenheter och tips. Att paddla ski och framförallt dubbel handlar för mig mycket om att hitta ett jämnt tempo med så hög grundfart som möjligt, att vara snål och effektiv men att verkligen explodera på rätt ställe och fånga de vågor man väljer och att verkligen förvalta den farten man får och ge det lilla extra för att länka. När man väl får fart på en dubbel går den fram som ett godståg och det kräver inte så mycket för att hålla igång farten och ta nästa våg. Man måste dock vara mer förutseende och ligga än mer steget före eftersom det kräver mer tid att accelerera igång SS2an. Dessutom kan man inte slösa med bakpaddlarens energi på samma sätt som man vågar slösa med sin egen. Man känner sin egen gräns min inte andras.

Alla dubblarna gick ungefär lika fort och landade samtidigt vid målet. Rebecka och jag fick många fina surfar och jag ångrar så att jag inte hade någon gps klocka med mig. Elin, Maria och Viktoria vid mål hade följt oss på webtrackingen och såg oss köra i över 20 flera gånger. Kul!

Nästa fem ungdomar stod redo och vi ledare bytte om snabbt medan fantastiska Janne och Christina F, Maria och Viktoria lastade dubblar och höll ordning på schema etc. Otroligt! Nästa tur fick jag Ella med mig, en tjej från MKK. Den här gången var vi inte lika ivriga iväg men visst, jag såg ivern i Leifs och Antons ögon. De var sugna

Den här gången upplevde jag vågorna något mindre men brantare och framförallt fler vindvågor man kunde plocka och på så vis få ett bättre flyt. Inte samma stora surfar men längre sträckor som vi hade högre fart. Jag fick ett bättre flyt och fick mer vila. Ella var såklart jätteduktig i bak och stark. De skulle bara veta vilka oslipade diamanter de är.

Sista kilometern kom att bli den roligaste då vågorna brantade på sig bra när det började grunda upp. Det spolade, skvätte, vi surfade och susade fram, hoppade och studsade i stöket. KUL!

Tredje och sista vändan. Fina Britgitta hade återigen kommit ut med en stor trave bredda mackor till oss alla. Hon stack en näve i händerna på mig, jag tog tacksamt emot. Vad skulle vi göra utan henne? På med tredje torra neoprenombytet och så susa iväg. Jag blev impad över Jannes snits att lasta surfskis. Den här gången skulle Olle från Örkelljunga sitta bakom mig. Leif hade redan skvallrat lite om att han var en stark och lätt kanon och det stämde verkligen. Så fort vi alla vänt ner i vinden (inte alls med samma iver som tidigare gånger – vi började bli trötta nu) testade jag att fånga en våg och Olle var på och tryckte på allt. Vi flög fram med oanad fart och jag kunde enkelt länka tre vågor till. WOW! Fick stanna och vänta in de andra efter den tokstarten. Och så fortsatte det. Vågorna hade blivit lite större och aningen brantare och var nu mer lättfångade. Olle gasade och tryckte på mitt kommando och jag märkte också att han tog egna initiativ oftast på helt rätt ställe. Jag behövde inte paddla så hårt och emellanåt fick jag hålla honom tillbaka för att inte slösa bort kraften och paddla av vågen. Jag fick ännu en jättekul downwind och jag undrar om inte jag var lyckligare än kidsen när vi landade gång nummer tre på stranden. Viktoria började gapskratta när hon fick syn på mig. Hon sa att jag hade den där ’surfblicken’. Antagligen en blick som stirrar och flackar om vartannat och en blick som är fylld av adrenalin.

Givetvis hade tiden dragit iväg enormt och pass nummer två vara bara att glömma. Hem, äta och packa stod nu på schemat. Det var lite synd att jag aldrig fick chansen att lära ut strandstarter, lifesavingaktiviteter och avsluta med en riktigt kul stafett. Det hade jag sett fram emot samtidigt som jag undrade om det var värt allt körande och lastande för att ungarna skulle få paddla 35 minuter downwind i SS2. Men jo jag tycker det, jag vill tro det. Syftet med lägret var att visa dem vad surfski handlar om och att sitta bak i en SS2a när det blåser på tillsammans med någon erfaren är en otroligt bra erfarenhet och riktigt häftigt.

Runt 16-tiden avslutade vi lägret och Anton och jag satte oss i bilen och åkte tillbaka till Göteborg. Jag kände mig mycket nöjd och fylld av många nya upplevelser. Det här var ett nytt sätt att umgås med mina surfskivänner Leif, Eva, Maria, Elin, Magnus, Viktoria med flera. Att göra något tillsammans för ungdomarna, att tillsammans ge ungdomarna något och samtidigt ha väldigt roligt ihop. Det gav helt klart mersmak och jag tänker redan på sommaren 2020.

Jag tror faktiskt det lägret kommer se ungefär likadant ut i antal deltagare och nivån på deltagarna. Det blir för svårt att vara flera. De flesta som kommer behöver ha med sig egen/klubbsurfski. Det kändes som om vi vände oss till en målgrupp som uppskattade och kunde ta till sig det vi ville ge och vi fick mycket tillbaka. Jag insåg att på 15 ungdomar behöver det vara en person som tar ansvar för maten, minst två chaufförer och gärna sex ledare på vattnet. SS2or är guld värda och nästa sommar hade det varit kul att ha ytterligare några SS2or med. Materialet finns men vi behöver ha fler som kan vara med och sitta i framsätet. För mig skulle det vara en besvikelse att avstå ett pass i vågorna för att det blåser för mycket. Alternativt åka till en läig strand och göra någon aktivitet där. Nej, blåser det ska man ta tillvara på varenda sekundmeter och njuta av det – och det gör vi med hjälp av SS2orna för att få ut ungdomarna på ett säkert sätt på havet.

Tack alla som var med och bidrog, ni är alla lika betydelsefulla och viktiga. Maria Westberg, Elin Aulin, Jenny Larsson, Magnus Ljungberg, Marianne Ljungberg, Eva Egnell, Leif Davidsson, Christina Foley, Jan Berglund, Viktoria Villén, Birgitta Nilsson, Anton Wöhrer. Nästa sommar hoppas jag vi kan vara på västkusten, det blir spännande för ungdomarna att känna på västkusten med lite saltare hav, större vågor, krabbor, brännmaneter och havstulpaner! (skämt åsido :-D). Jag tänker att det är bra att förändra, byta plats även om MKK känns optimalt för ett sådant här event. Vi får se! Huvudsaken är att det blir ett läger.

Fler bilder från helgen

Tack från oss som står bakom Surfski Open, vilket är ‘arrangörsgruppen’ med Aterra/Leif Davidsson, Eva Egnell och jag. Surfski Open är efterföljaren av Svenska Surfskicupen, vilken surfskikommittén startade 2013 (har jag för mig). Då bestod kommittén av Jens B, Peter Svensson och, ja jag har faktiskt glömt. Kan hända att Tommy Karls var med där en sväng också. Cupen startades för att surfski Sverige skulle ha ett antal tävlingar som skulle hålla en viss standard och gälla som kvaltävlingar för de som ville åka med på mästerskap. Det första VM i Surfski hölls 2013 i Portugal och jag minns än idag det gulliga samtalet från Jens som ringde och meddelade att jag hade blivit uttagen. Åren gick och det rullade på. Efter ett tag började drivande männsikor att tröttna och det behövdes ny energi och intressenter. Kommittén släppte cupen varvid Surfski Open initierades av Aterra tillsammans med Eva och jag. Egentligen inga big news förutom att en hemsida skapades där regler, kalender, resultat etc skulle samlas, sponsorer runt om i Sverige bidrog med pengar så att flaggor, nummerlappar etc skulle kunna tryckas upp. Vi önskade kunna underlätta för nya arrangörer genom att erbjuda någon slags standardisering på surfskitävlingar där vi bland annat satt en lägsta nivå för säkerheten. Deltävlingarna fortsatte att vara kvaltävlingar för de internationella tävlingarna. Tyvärr är vi inte så många som tävlar på internationell nivå och det känns ganska brådskande att få en återväxt.

Men så hände något 2019. Surfskikommittén valde att satsa VM budgeten på ungdomarna och bjöd in till VM och VM kval. Plötsligt fanns där ett gäng fina ungdomar från sprint-maratonvärlden som började komma till våra tävlingar. Jessica Lööf, Joel Brånäs, Nils Thoresson, Anton Wöhrer, Elsa Ohrås och Axel. Några av er kommer åka till VM och det ska bli så otroligt kul att följa er. Ni är den nya energi jag har väntat på, precis vad som behövdes för att jag skulle få lite nytändning vad beträffar arrangemang och åtaganden.  Jag ser det ske i flera länder, paddlare kör både surfski och maraton. Varför skulle det inte kunna vara så även i Sverige?

Surfski Open tror jag är ganska anonym för många varför jag skriver om just detta. Jag hoppas vi orkar köra vidare och jag hoppas verkligen att fler gamla och nya tävlingsarrangörer vill vara med. I år blev det skralt med tävlingar (även om de var väldigt trevliga och bra) och jag hoppas se några fler tävlingar nästa år och gärna med större geografisk spridning. Jag tror och hoppas Gotland gör comback. Hade det inte varit kul om Oxelösund också gör comeback? Att korsa Bråviken är helt klart en värdig downwindsträcka om det blåser på lite, klarar man den klarar man mycket. Så ni arrangörer där ute, fundera på 2020 och hör av er.

Jag önskar få tacka alla som hjälpt till på våra tävlingar samt våra sponsorer. Utan er inga tävlingar. Det är ni som gör att jag orkar fortsätta. Keep up the good work! Men också ett stort tack till alla som kommer på våra tävlingar. Fortsätt med det och fortsätt vara snälla och anmäl er i tid.
Jag vill också riktat ett litet särskilt tack till alla våra utländska deltagare. Vi har flera paddlare från Danmark som kommer till oss men även gästspel från Norge, Tyskland och ibland Sydafrika, USA, Spanien m fl.

Sammanfattning av deltävlingarna i Surfski Open 2019

Vågryttaren
Liksom 2018 valde Vågryttaren att slå på stort med både SS1 och SS2 tävling. Ur arrangörssynpunkt är det extremt krävande men det blir också otroligt kul. Att paddla SS2 är ett perfekt sätt att få med sig mer oerfarna ut, vilket några av ungdomarna fick erfara under söndagens tävling då det blev en ganska stökig överfart från Orreviken till Rågelund. Stålmannen valde dock att köra SS1 i damklassen och gillade förhållandena med 1m vågor snett i sidan. Under lördagens mer platta race från Ringhals till Röda Holme gjorde gudfadern Tommy Karls upp mot sydafrikanen Ivan Kreuger till svenskens fördel.

SM/South Skåne Ocean Race
De här arrangörerna hade verkligen fått snäppa upp i och med att de skulle ingå i SM veckan. Det var tufft för dem att få till tävling på helgen och inte krocka med för många andra paddelgrenar. Att vara med i SM veckan har flera fördelar men också några nackdelar såsom att vi måste anpassa oss till en bestämd tid. Dock hade vi vädergudarna med oss och fick åtminstone en första halva av racet med vågor runt halvmetern. Jag som deltagare tyckte det var kul att gå i mål inne i folkvimlet med speaker, flaggor, tält mm. Det är något extra helt klart. Och en stor eloge till alla arrangörer/crew som skötte webtrackingen, tidsschema, mat mm exemplariskt. Camillas PM-film tror jag vi är flera som aldrig kommer glömma. Kanske något för oss andra arrangörer att ta efter. I dagens späckade informationssammhälle är det så svårt att få folk att läsa ett PM. Att göra en film utav det är nog grejen.

Aterra Wave Challange
Äldst i klassen är numera Aterra Wave Challange, som arrats så många år som jag har varit med och lite till. När hölls den första tävlingen? 2011? I år valde Aterra att köra två tävlingar, en vanlig SS1 downwinder och en shorttrack. Själv var jag bara med på shorttracken eftersom jag blev sjuk efter den. Vi paddlade två gånger från Kattvik till Båstad, ca 7km downwind. Jag tycker det är ett kul inslag med två kortare race och på just den här banan passar det perfekt.

 2019-08-12

Äntligen hade vi kommit in i en blåsperiod med vindar från syd. Under lördagen körde vi på Fjorden, med hyfsat höga förväntningar. Dock blev det en bomkörnig då vinden låg mer eller mindre på sydost och vågora var små i Fjorden. Dock skulle jag ändå träna och körde sedvanliga Orreviken till Jonttis och var gång jag kör den turen och har vinden någorlunda med mig (såsom snett i sidan) är det bonus  för mig, såsom idag. Men visst, det var inga monstersurfar direkt. Kris, som gjorde sin premiär DW på vår nya SUP (SIC Bullet 12.4) var ganska missnöjd.

Söndagen hade vi knapt brytt oss om att planera eftersom vinden då skulle komma från sydväst och det brukar sällan fungera på Fjorden. Men vi var väl hungriga…och det skulle blåsa en hel del så varför inte chansa? Jag kollade om någon var sugen att sitta bakom mig i dubbeln och ta oss ut till udden och leka i vågorna där. Är man två blir utresan så mycket roligare och lättare än att sitta och kämpa och trycka själv. Förvisso är inte 4-5 km motvind i 14 m/s längre något märkvärdigt efter mitt gästspel i Cape Point Challange 2018 men kan man slippa göra det ensam blir det som sagt mycket roligare. Tänk själv, hur kul är det att helt ensam åka Lisebergs senaste attraktion? Vem ska du diskutera åkupplevelsen med efteråt? Vem ska du skrika ikapp med i utförsbackarna?

Det blev Eric Gilland som nappade på mitt erbjudande. Medan Kris paddlade tillsammans med Pontus Ny in i Fjorden från Draget styrde Eric och jag kosan rakt ut. Så fort vi kom runt första udden blev det motigt och efter lilla Jägaren blev det otroligt stampigt och blött. Efter ännu några kilometer blev vågorna större. Sista kilometern gick vi i lä bakom udden tills vi var tvugna att gå ut och sikta förbi udden en bra bit. Det var då äventyret började på riktigt. Jäklars vilka uppförsbackar och dalar. Sittandes i ski ter sig snart vågorna ganska stora och snart satt vi och skrek av förtjusning. Fantastiskt! Bättre än Flumeride, bättre än alla attraktioner på nöjesparken!

Väl förbi udden och lite till, när vågorna inte längre blev större, vände vi och började surfa. Eller försökte surfa…Vågorna utanför Fjorden är raka motsatsen till vågorna inne på Fjorden. De kommer från två till tre olika riktningar, de är branta och snabba. Vi gjorde verkligen vårt yttersta för att fånga dem men fick egentligen aldrig en av de största utan snarare någon halva här och där innan framförvarande ’puckel’ snabbt blev för stor. Skin slingrade sig hit och dit och vi slet med balansen. Satt på högra höften och försökte paddla i 20 km/h. Sen vänstra höften, vattenfyllde Erics sittbrun, satt fast. Och så höll det på. Men det var otroligt kul ändå att sitta där i stöken, få havet i ansiktet och blicka ner i otroligt fina vågdalar.

Ju längre in vi kom ju mer surf fick vi givetvis. Någonstans efter Fjordskär hängde jag över kanten på en våg, fick den tillslut och tippade ner i vågdalen – med alldeles för brant vinkel. Jag slog personligt rekord i djupdyk med ski, hela fören inklusive mig själv pressades ner i vågen och jag fick en enorm vattenpelare i bröstet, pressade mig mot ryggstödet och skrek av förtjusning.

Efter Gottskär blev det mer traditionellt fjordsurf med fina, jämna och rullande vågor där vi kunde surfa mer än paddla. Det här har man ju gjort många många gånger och vi tog alla vågor vi ville surfa. Vid ett tillfälle när vi surfade en lång våg försökte jag göra den där 360n som Eric och jag pratat om. Kopplade loss mig och kollade om Eric var med där bak. Jodå – det var han. Men när det väl kom till kritan vågade jag tusan inte. Susade fram i bra fart och det var någon spärr i mig som höll mig tillbaka. Men när vi började tappa surfen och farten gått ner endel vågade jag. Kom dock bara 180 grader och där välte vi. Måste nog öva mer i min SS1a. Visste inte riktigt hur jag skulle komma vidare från baklänges position. Måste medge att det inte är så ofta jag sitter baklänges i en surfski, med fart dessutom.

En fantastisk dag på Fjorden helt enkelt. Jättekul med Eric i bak, som var en bra baksätespaddlare genom att titt som tätt lägga sig i min navigering. Eric är DUKTIG på att surfa och det var riktigt kul att leta vågor ihop, att tillsammans hitta sweetspot och glida så länge som möjligt. Vi var överrens om att ju fler gånger vi kör ute vid udden ju fler av de där monstervågorna kommer vi att fånga. Det man tränar på blir man bra på! Och då är det jag som ska fixa bättre vidvinkel på kameran. Misslyckades tyvärr med detta idag och filmerna blev tyvärr ganska dåliga.

Har klippt ihop lite från vår upwind paddling och från mitt 360 försök. Det är kul att minnas!

Ps Fjorden funkade fint idag på SV just för att vinden faktiskt låg några grader åt S än rak SV. Så helt rak SV var det inte.

En sak jag lärde mig när jag var i Sydafrika i december 2018 var att paddla motvind. och jag lärde mig att trots allt uppskatta det lite mer än vad jag tidigare gjort. Dessutom ställde jag upp i flera tävlingar där vi paddlade ut och in eller i triangelbana. Alltså INTE downwind. Jag tror vi på västkusten/Skåne kör ganska mycket downwind och det vi nog behöver öva mer på är just allt annat. Plattvatten, motvind, maraton etc. Och att tävla utan downwind har sina fördelar rent tidsmässigt och logistisk. Men visst, lika kul är det ju inte

Evy och jag fick en fin tur runt Nidingen i sommars och som vanligt när vi två umgås blir vi kreative, idéer ploppar upp, vi diskuterar dem, modifierar dem och filtrerar dem. Det här med att tävla runt Nidingen föll igenom filtrer, det kunde nog vara en bra och kul idé.

Vi spikade dagen och tiden och tänkte att blir det för busigt får vi helt enkelt köra en lite snällare bana. Nidingen ligger nämligen 9 km rakt ut i havet utanför mitt paradis Orreviken. Det blir snabbt stort och stökigt där ute och hade vindarna blåst mer än 9 m/s hade vi fått paddla någon annan stans. Nu kom det att bli en stekig dag istället med yttepytte vind. Men hey, det är ju precis det jag behöver öva på, att paddla så fort jag kan ihållande länge utan någon vila. Jag var positiv!

Vi var 13 deltagare som kom till start varav Donald Kiesling – mr DK – som vunnit i Skåne på Wave Challange tävlingen. Han tog täten när starten gått jagad av Trent, jag, Eric Gilland och Filip Nilsson. Vi fyra sist nämnda paddlare är otroligt jämna och jag visste att det skulle komma bli tight oss emellan. Donald var långt fram och jag drog klungan ganska länge. När vi närmade oss LiIlleland gick Eric förbi och började dra. Vid rundningen valde jag att gå längre ut för att slippa gå över grunt vatten. När vi rundade Nidingens västra sida la jag ner paddeln för att dricka. Jag hade inte orkat mecka med vätskesystem innan utan körde hederlig flaska. Då gick både Trent och Filip om. Tråcklade oss igenom den grunda delen med alla grund innan man vågade gå för fullt igen. Sen var det dags att göra något åt situationen. Jag visste exakt vart jag skulle, det verkade inte Trent och Filip Veta som höll en aningen för ostlig kurs enligt mitt tycke. Jag försökte hålla höjd och leta surf i de små vågorna. Jobbade på där ute och plockade både Filip och Trent samt närmade mig Eric. Såg sen att Donald höll en mycket långsammare fart, som om han gett upp. Så snart var det bara Eric kvar men jag kom aldrig ända fram även om jag närmade mig.

Efteråt skönt häng i en av våra sista sommardagar. Fixade Falafel till gänget, åt och pratade om taktik, banval, den vackra utsikten (som Filip aldrig sett) mm. Sen var det dags för prisutdelning. Evy hade fixat ett rejält utlottningspris, en korg full av en massa gott att äta och dricka med västkusttema. Vinstlotten drog Lilian Larsson – hurra!

Vi var några kvar som tog oss en bastu när det mörknat. Åh så glad jag är att vi byggde den där bastun. Ljuvligt!
Arrangemanget var enkelt och trevligt och lyckat. Jag tror det är jättebra att ordna sådana här lokala race med och mot vinden och jag lovar att den här tävlingen återkommer nästa år någon gång i slutet av augusti.

Resultat
1a Eric Gilland
2a Emma
3a Filip
4a Trent
5a Richard Brankell
6a Donald Kiesling
7a Pedro Pontes
8a Evy Lantz
9a Göran Larsson
10a Patrik Mossberg
11a Anki Hill, Lilian Larsson
13a Peter Zachrisson

7-15 september 2019

Dags för mitt tredje VM i surfski, den här gången äldre än någonsin. Hade Ågren flera månader över vilken klass jag skulle anmäla mig till. VM skulle även hållas för Masters för första gången och det lät kul tyckte jag. Till Open ville jag inte anmäla mig om jag inte var i form. Att komma längre ner i resultatlistan än tidigare, bli ompaddlad av tjejer jag tidigare slagit var jag inte alls intresserad utav. Jag är en tävlingsmänniska. Formen var inte bäst, hade ingen uthållighetsträning i bagaget men vågtekniskt kändes det väldigt bra. Det blev tillslut att jag valde den gyllene medelvägen, jag anmälde mig till båda klasserna.

Evy, Einar, Joel, Anton och jag packade in oss i min nya minibuss med tre skis på taket och susade ner mot Frankrike. Trent och Michelle körde iväg ungefär samtidigt med ett släp lastat med 20 surfskis (varav sex dubblar!). Elsa Ohrås, Nils Toresson, Markus Grip och Leif flög ner och ytterligare några masterspaddlare från Sverige tog sig ner på olika sätt. Var vi 14 som skulle paddla under svensk flagg i detta VM? Så många att jag knappt kunde hålla ordning på alla, jäkligt kul i alla fall. Men det hade varit ett drygt arbete med att planera släp, skis, bilar, resa, boende och jag är tacksam att jag haft Camilla P vid min sida som gjorde stora delar. Det var ett logistikhelvete för att vara ärlig. Att min nya bil gått upp drygt 100 kilo i vikt jämfört med gamla modellen, vilket innebar att BE körkort plötsligt krävs för att få dra släp, ställde också till det. Jag är tacksam att Trent ställde upp på att dra ner släpet, tack Trent!

Resan ner gick hur bra som helst, alla ville köra bilen så jag kunde oftast sträcka ut mig i baksoffan, vila nacken som bråkade lite och kolla på Game of Thrones. Stämningen var skön, medpassagerarna helt suveräna!
Sent på söndag kväll anlände vi till Quiberonhalvön i regionen Bretagne, 200 mil hade vi då tillryggalagt och det kändes skönt att slå upp våra tält. Camilla, som glömt bort att hennes tält bara var för två istället för fyra, flyttade in till Evys- och mitt fyrmanstält. Jenny och Elsa var tydligen inte sugna på att trängas. Men varför lade du dig skavfötters med mig Camilla? Dumt! Det tyckte även Camilla efter att ha blivit sparkad i huvudet av mig.

Några timmar senare mötte jag Trent med släpet, fick det parkerat (äntligen!) och så till sängs igen. Skönt att resan var över även om det gått bra. Dock höll det på att sluta illa på en parkering i Holland då Trent skulle köra ut genom en bom. Bommen åkte ner alldeles för tidigt och var bara någon decimeter från att klyva fyra surfskis på mitten. Michelle och jag, som faktiskt hade anat att risken fanns, kastade oss på bommen och med all vår gemensam kraft pressade den tillbaka – phiew!

Måndag
Anton W, ung och pigg, tog min medhavda cykel (aka baguettecykeln) till närmsta bageri och tömde det på baguetter och croissanger. Speciellt Evy blev lycklig. Fler och fler trailers och bilar rullade in på race venue och det började fyllas på. Fredrik kom med NK släpet fullt med skinande fina och nya skis. Jag var rätt förväntansfull eftersom jag skulle byta ut min gamla trotjänare den svarta Nitro 60 mot en ny Nitro 600. Nitro 60 har blivit något smalare, fått något högre kanter, något moddad i bucket, kortare sittbrunn och med rosa nos, i alla fall min. Tror ni jag längtat eller?

Alla var paddelsugna trots det kalla och trista vädret. Satte iväg med ungdomarna och övade strandstarter på en närbelägen strand. Cowboy och damsadel testade vi och ungdomarna övade tills det satt. Försökte förmedla att det viktigaste med strandstart är att välja en teknik som alltid funkar och som man känner sig trygg med. Att befinna sig inför en strandstart trängandes med 100-200 andra är jävligt nervöst. Då är det skönt om man kan sina grejer. Det har egentligen inte så stor betydelse om man gör en start på två eller fyra sekunder så länge som man inte välter eller tabbar sig på annat vis. En taskig start är det sista man vill öppna med i ett mästerskap, onödigt och surt som tusan.

Min rosa ski var just så bra som jag hoppats på, om inte bättre. Materialet är CarbonLite, drygt 9 kilo, vilket är carbon med gelcoat. En lättare variant CarbonX finns också men kommer senare, den kommer väga ca 8 kilo. Dock var jag nog mest impad av den snygga finishen på skrovet och den sömmlösa konstruktionen. Riktigt snygg och hård!

Vi alla åkte ner på stan för att äta lunch men givetvis hade alla lunchställen stängt, som de gör i Frankrike efter kl 14. Ja du hade rätt Leif! Fick nöja oss med skräpmat på kebaberia. Checkade sedan in på campingen och förberedde oss på ett eftermiddagspass. Dock blev passet sent då vi väntade på att regnet skulle upphöra ch vinden börja blåsa. Åkte bort med stora släpet och norrmännen Anders W och Truls anslöt, också sugna på vågor, Höll oss på stora beachen på Quiberons västsida och paddlade någon timma tills solen gick ner. Fina stökiga vågor på dryga halvmetern fick vi njuta utav och alla blev precis sådär lyckliga som surfskifolk blir när de får paddla vågor. Bytte om i mörkret, packade släpet, tillbaka till race venue, lämna av släpet, åka till campingen. Klockan var 10 och alla restauranger hade stängt. Sicken jäkla tur (bra planering från team Skåne!) att några hade handlat under dagen och vi fick i oss pasta mm. Jag funderade på om det var galet att ställa till det så för en timmas paddling i vågor men svaret var rätt enkelt – Ja. Vågor har prio ett, speciellt inför ett mästerskap när det gäller att bekanta sig med de lokala förhållandena.

Tisdag och nu lite goare väder. Jag åkte iväg till race venue kl 9 för att gå på lagledarträff och få all nödvändig info om racet medan övriga åtta i våra tre stugor njöt av en gemensam frukost, en massa hemligheter avslöjades och Anton åt fyra portioner gröt. Det var bestämt att Open skulle gå på onsdag och Mastersloppet på torsdag. Tävlingsbanan skulle bli 22km lång med målgång där vi varit och tränat kvällen innan. Separat damstart – bra! Det blev ju kaos på EM i höstas när de plötsligt beslutade att köra damklass tillsammans med herrklass, något som Angie LeRoux (vansinnig) styrde upp efter lagledarträffen. Varför vill vi damer ha separat start? Det är samma diskussion som på Vasaloppet faktiskt. Trist om damerna kan hänga på herrarna om det blir ett platt race. Dessutom skulle det vara trist om man blir hindrad i den som vanligt trånga och stökiga strandstarten av någon i herrklassen.

Resten av folket anslöt snart och det var dags för officiell träning. Detta blev ett genrep för både paddlare och funktionärer då proceduren med lastning, transport, följebåtar mm testades av oss alla. Riktigt smart faktiskt även om et tog hela dagen. Vi som var med skulle dessutom få paddla halva banan och se målgången. Jag tror att vi alla som var med tyckte det var värt besväret för att slippa överraskningar under tävlingsdagen.

Det var lätt att se målet från ön vi rundade, ca 7km från mål. Vi hade en dyning i sidan och vindvågor från andra sidan. Lurigt som tusan att utnyttja det. Jag tog det mest lugnt och försökte vänja mig än mer vid min något rankare Nitro.

Efter träningen var det dags för invigning uppe i byn Quiberon. Ännu en dag där vi knappt hann duscha och inte hann gå på restaurang. Idag var det Leif som räddade oss då han köpte med sig vad han kunde hitta på något bageri. Solen gassade och kvällen var underbar. Det blev parad i sedvanlig ordning och det var läckert att se så många surfskipaddlare från hela 30 nationer. På scenen på torget hölls flera tal enbart på franska. Vart var tolken? Efter invigningen var det meningen att alla skulle få mat i tältet på torget. Dock hade ingen av oss räknat med att funktionärerna skulle stå och grädda crepes och galetter till drygt 400 deltagare och det blev en lång väntan givetvis. Många gav upp och gick och köpte pizza istället. Jag samlade på mig flera kuponger från dessa och efter 90 minuter hade jag hunnit få till mig två galetter och fem crepes och sätta i mig dem. Mums! Nu var jag mätt i alla fall. Tanken var fin med hemmalagade crepes men kanske inte så effektiv? Själv hade jag aldrig gett mig på något sådant, tänk er 400 hungriga atleter som inom 15 h ska tävla i VM. De är sällan tålmodiga i sin väntan på mat.

Åkte hem senare och det var dags att preppa inför morgondagens ‘examen’. Folk började bli nervösa, en seriös stämning infann sig på campingen.

Fortsättning följer.