Onsdag 11 september

Det är alltid något visst med ett mästerskap. Nervositet. Allvar. Högtidligt. Evy och Kristina lagade frukost i vår stuga och alla tuggade i sig. Anton Wöhrer är en jäkel på att äta gröt, har aldrig sett någon äta så mycket gröt som han. Färska baguetter från campingbageriet omvandlades till lunchmackor. Ägg kokades. Bananklasar packades. Vi skulle inte tävla förrän kl 15 så det gällde att förse sig, speciellt med tanke på hur svårt det varit hittills att få tag på mat.

Resa till race venue, packa skis, byta om, hänga, äta, tjata och sen kl 11.30 rullade hela konvojen med ca 20 minibussar och släp iväg samt ett större gäng med privata bilar och släp. Bilresan till Gavrês tog ca timman och vi anlände till en beach i duggregn.

GPS på västen, packa vätskesystem i skin, fundera över taktiken, spana in konkurrenterna, försöka lista ut exakt riktning på bansträckningen (ön vi skulle hålla utanför syntes ju knappt), justera klädseln det sista, snacka med vänner från fjärran…och vips hade jag fördrivit tiden. Värma upp, båtinspektion och ställa upp. NU började det bli puls. Joel, Elsa, Anton och Nils var allt lite nervösa de också. Och glada. Stämningen var häftig, det var ju VM för tusan! 75 damer var vi som ställde upp längst fram på beachen. Bakom oss stod ca 180 frustande män som skulle ge oss sex minuters försprång. Jag var åter igen lycklig över de separerade starterna. Det sista jag ville idag var att få en frustande alfahane vid min sida som skulle sätta paddeln i mitt ansikte eller punktera min ski.

Prognosen var väl sådär, ca 0,5m swell rakt i sidan och vindvågor även de i sidan. Idag skulle det bli tekniskt men att det även kom att bli val av linje som skulle spela in så pass mycket hade jag ingen aning om. 

15.00 blev vi ombedda att bära ut våra skis i vattnet. Det var trångt i vattnet så jag valde att backa och lägga mig bakom en rätt vass tjej. Alternativet var att tränga in mig mellan henne och Chloe och då inte kunna röra min paddel. Leash kopplad, vatten upp till knäna, jag var redo för startskott. Min positionering visade sig bli ett bra val, tjejen framför kom iväg snabbt som tusan och jag kunde snika med rakt bakom. Låg på någon slags våg och formligen sögs med under några minuter innan jag började tappa. Emma B var om mig. Haley Nixon kom snart om. Fan vad segt, jag är ju inte paddelstark relativt många av damerna i startfältet och det är så mentalt jobbigt att tappa undan för undan. Efter ett tag, kanske 10 minuter, började vågorna göra sig till känna och genast ville min hjärna börja surfa dem. Resonerade som så att istället för att behålla värdefull höjd men tappa positioner i fältet så vek jag ner och började surfa. Jag ville hellre ha ett kul rejs där jag försökte hitta på något annorlunda. Vad hade jag att förlora?Någon sunkig 20-placering kanske men hellre då att åtminstone ha försökt göra något annorlunda. Hittade mer och mer surf men tappade också höjd. Försökte fånga vågorna och sedan svänga av utåt, få med mig farten. Jobbade på på det viset och stirrade blint på ön vilken jag viste att jag måste hålla mig utanför. Efter över halva loppet såg jag Emma Broberg och insåg att jag nog ändå gjort ett bra val. Hon är definitivt paddelstarkare än mig och jag hade genom mitt banval lyckats surfa en hel del och hålla jämna steg med henne. Segade mig om henne långsamt och kände där och då att jag hade tagit henne plus ytterligare en tjej i en Fenn. Känslan var i alla fall bättre än i starten men jag hade egentligen ingen aning om min placering. Såg många paddlare nu men herrarna hade kommit ikapp och det var svårt att se vem som var vem.

Närmade mig mål och jag kunde urskönja målportalen och en massa folk. Plötsligt dök Emma Broberg upp från ingenstans och tuffade om mig rätt bestämt. Whatta? Hon måste ha legat bakom mig och lurat, tillslut hittat vågorna och rytmen och tagit igen på mig. Vi spurtade mot varandra i några minuter men jag såg rätt snart att loppet skulle vara kört om hon inte fick en urkass avslutning i strandbrynet, som tyvärr var lite för litet för att bjuda på överraskningar. En del av mig blev besviken över en tappad placering men en anan del av mig (inte tävlingshjärnan) blev glad för henne. Om någons ska surfa om mig så är det kul om det är Danmarks surfskiambassadör!

Väl i mål såg jag flera av de snabba brudarna stå och flämta. De kan inte ha varit i mål så långt innan mig. Tvåan från EM snubblade snart in i mål med en bister min i ansiktet. Fick reda på att vi Emmor kom på 12e och 13e plats och det var väl okej. Såg senare att jag varit ca 10 min från toppen och då kändes det ännu mer okej. Jag tror faktiskt inte jag varit så nära tidigare. Visst, det är fortfarande oceaner av tid men jag har aldrig spelat i deras liga och kommer aldrig göra det heller. Men det perfekta loppet då, när ska jag få till det? Förmodligen aldrig och det är väl just det som gång på gång driver mig att satsa mot nya mästerskap, nya tävlingar.

En trött Nils Toresson/U23 kom snart in i mål och det första han ropade var -‘Vart är Anton, har Anton gått i mål ännu’? Snart kom Anton (också U23) insprutades och föll över mållinjen precis framför den andra spurtandes killen. Nils andades ut, kul intern kamp mellan grabbarna. Nils är paddlestarkare och några år äldre men Anton har paddlat en massa ski i sommar. Även Elsa, Joel, Camilla och Jenny droppade in efter en stund och jag tror alla var glada och upprymda över sitt första Surfski VM.

Ännu en dag, ännu ett race. Wake up, eat, paddle repeat. Idag var det Masters och Anton, Joel, Elsa och Nils fixade frukost till oss. Koka ägg, bre mackor, packa bananer, blanda sportdryck. Starten gick idag 14.45 och jag tror klockslagen hade med tidvattnet att göra. Förmodligen ville man inte släppa ut folk från stranden när vattnet var lågt, det fanns många stenar och klippor där såg jag under gårdagen. Vädret lite goare idag, sol från början, minsta möjliga kläder på.

Vid starten var det aningen lugnare än under gårdagen. Idag fanns där fler breda skis uppradade, fler folk med rynkor och paddelhandskar men framförallt fler folk med glada och avslappnade miner. Australien ställde upp med ett imponerande antal masters och i min klass 40-45 var där fyra-fem stycken har jag för mig. Jag hade inte koll på någon utav dem, men det kanske var lika skönt det? Jag kollar sällan startlistan, jag bara går in och kör. Jag tävlar ändå mot alla, gammal som ung, kille som tjej. Allt som rör sig liksom, alla vill jag paddla om

Jag hade listat ut så pass mycket att jag och ev några få till damer skulle ligga först av alla och leda fältet. Det betydde att jag inte skulle kunna ta rygg på någon. På stranden fick jag därför lite smått panik då jag inte såg ön i fjärran, vårt första riktmärke. Även om det var en fin dag fanns där lite dis över havet och ön kom och gick i synfältet. Min GPS klocka hade jag inte orkat programmera, så pass taggad var jag inte. Torbjörn Karldén kom till min räddning och satte på en riktig analog kompass ovanpå däcket på min ski och sa att jag skulle hålla ca 135 grader.

Så var det dags för start och damstarten blev en rätt lugn historia utan incidenter, inga stressade damer som tjuvstartade. Jag tryckte på och hade några vid min sida ett tag. Men så efter en stund blev det tomt. Jag sneglade snett bakåt åt båda håll men såg ingen. Nästan lite besviken, skulle jag behöva köra hela loppet själv? Det var platt idag, solen gassade och läget var rätt ospännande. Jag vevade på, försökte hålla trycket uppe, fokusera på tekniken, speciellt vid de tillfällen kamerabåten kom upp och körde jämsides

Ja och så höll det på. När jag kom till ön var jag trött, nästan lite yr. Gårdagen gav sig tillkänna rejält nu. Jag var inte tränad för detta, nu tog det ut sin rätt. Fick kämpa en hel del med att bara trycka på, tänka bort det jobbiga, bara vara som en maskin. Det var otroligt skönt att gå i mål, slippa paddla mer, få prata med folk och förtränga den sista timman på vattnet. Fy! Ja jag var första dam över mållinjen och glädjande nog kom Jenny Larsson in som andra dam. Blev riktigt glad när jag träffade Anton, Elsa, Joel och Nils som hade champagne till mig. Wohoooooo!

Inte så mycket mer att säga om den dagen. Stackars vännerna/laget fick gå på ännu en prisutdelning och sitta och vänta och vänta, äta en massa pizza. Skillnaden idag var att jag kunde unna mig en öl istället för Enervit recovery. Och så fick vi sjunga svenska nationalsången, det är ju alltid kul och det händer inte speciellt ofta.

Torsdag kom att bli en fantastisk dag. Vilodag, sol, lugnt och skönt, en cykeltur och två olika restaurangbesök. Jag tog baguettecykeln medan Camilla, Markus Grip och Jenny hyrde cyklar av en gubbe som hade rökt på tok för mycket i sina dagar. Cyklade iväg runt halvön och började med västra sidan för att spana in resta stenar och vackra surfstränder. Hade vi inte haft den vanliga restaurangstressen (de stänger kl 14) hade vi nog suttit kvar flera timmar vid en av stränderna. Det var magiskt… Men vårt restaurangbesök i den lilla fiskebyn Portivy var näst intill magisk också. Åt en traditionell Moule Frittes och en flaska cider till det. Så otroligt gott att slippa lunchbaguetterna för en dag och bli serverad vid bordet

Vid 19-tiden på kvällen samlades nästan alla svenskarna, norrmän och danskar på en av restaurangerna i Saint Pierre de Quiberon. De flesta av oss åt en trerätters och jag var mycket nöjd med åtminstone två av rätterna liksom det vita vinet. Såsen till torsken var en tiopoängare liksom tillredningen av torsken. Hann även snacka en hel del Leif, en man jag kan snacka hur länge som helst med. Tyckte riktigt synd om servitrisen som slet som ett djur för att serva oss ca 35 skandinavier. Som tur var kunde hon lite engelska och det var väl därför just hon fick ta våra bord. När vi betalade tackade jag så mycket för den fina servicen och bad om ursäkt om vi varit veliga. Men servitrisen tittade uppriktigt på mig och svarade – no, you people were actually fine, don’t worry!

Så var resans enda ‘semesterdag’ över, dags att lägga sig inför morgondagens ‘Wake up, eat, paddle repeat’. Det var sista dagen imorgon och vi skulle avsluta med ett SS2/dubbelrejs, även det på plattvatten sa prognosen. SS2 loppet var egentligen det jag sett fram emot mest men nu när det skulle bli tokplatt och min paddelpartner Ander Winter Andersen från Norge blivit risig kändes det inte lika motiverande. Förvisso var ingen mindre än Gleb Grebin stand in, och det är ju inte fy skam, men att paddla med Anders var något jag laddat för sedan han frågat mig i april.

Lördag 14e september
Bilfärden till start tog en timma. Låg utsträckt i en av sofforna i en minibuss och tänkte på vågor medan vi skumpade fram genom byar på långsamma vägar. Jag var sur. Sur för att det blåst fint hela morgonen men att det nu på eftermiddagen skulle bli 2 m/s. Eller rättare sagt, jag var sur för att organisationen, the organization, l’organisation inte hade den flexibiliteten att ändra tid för start. Kändes fånigt att åka en timma i bilarna till start, vi kunde lika gärna ha startat vid race venue, paddlat 7km rakt ut i havet, rundat en boj och sedan paddlat till målet vid Le Porigo beach. Det vi höll på med nu kändes helt idiotiskt. Dessutom blåste det storm hemma i Sverige, folka postade bilder på skummande vågor.

Snackade ihop mig med Gleb, värmde upp och så var det dags för start. Vi var runt 40-50 SS2or och jag konstaterade att vi måste ha skrivit surfskihistoria. Så många SS2or har förmodligen aldrig ställt upp i samma tävling tidigare. Det blev rätt messy men Gleb var smart och la upp oss längst ut på vänster kant mot den båt som låg som startboj. Vi trängdes in mot den men det var ändå inget jämfört med vad andra fick trängas och hindras. Kom iväg bra och slet på. För mig var det riktigt jobbigt och jag vill mest förtränga det. Låg ett bra tag på våg tills Gleb gick ut och försökte göra något med de små skvalp som fanns. Jag tyckte han gjorde rätt. Vad hade vi att förlora liksom? Roligare att försöka surfa än att ligga på våg och slita för en plus-tio placering. Jag låg precis på gränsen till illamående hela tiden, hög puls, slet på bra, var superfokuserad hela loppet. Det borde egentligen vara detta loppet jag skulle få min medalj för om man nu ska få medalj för hur mycket man sliter. Eller kanske för hur mycket man svettas? 28C, vindstilla….ja ni kan tänka er själva.

Vi gick i mål som 16e ekipage tror jag, orkar inte fundera så mycket på om det var bra el dåligt, jag gjorde mitt bästa. Kanske vi kunnat vara snabbare om vi tränat ihop oss. Kan hända att vi paddlade med något för hög frekvens, jag fick nog inte ut all min kraft. Men det hade inte gett oss några framstående placeringar för det men kanske en bättre känsla.

Emma Broberg hade lyckats få till en paddeldate med självaste Gordan Hartbrecht och de knep andraplatsen, så jäkla kul :-D. Judit och Walter från Spanien knep guldet och Kenny Rice/Bridget Hartley tog bronset i SS2 tävlingen. Och lika kul var att Trent och Evy fick ett kanonrace och att de var sprudlande glada.

Efter loppet åkte vi och packade stora släpet inför hemfärd. Michelle och Trent hade bråttom att komma iväg och runt 17-tiden rullade de med 21 kajaker påpackade efter konstens alla regler. Kanotsläpschefen Camilla lämnade inget åt slumpen och alla skis surrades preussiskt. Stack sedan hemåt men stannade på Lidel för att köpa tapas till kvällens avslutningsmiddag vi skulle ha i våra stugor. Vad har de för ätbart i tapasväg på Lidel? Ost och skinka fanns det i överflöd liksom vin och bubbel. Jag gjorde en räd i frysdisken och hittade till min glädje frysta canapéer, degknyten och sniglar.

Kom hem och satte igång att fixa till tapasen. Insåg då att ingen av oss hade ugn. Vi hade ju alla kök, hur kunde vi inte ha ugn? Inte ens en liten bänkugn? Vi fick utforska mikrovågsugnarna istället och Camilla tog sig an de frysta sniglarna och lyckades piffa till dem riktigt bra på defrostprogrammet. Degknytena blev tyvärr inte alls lika bra då de helt tappade sin krispighet och blev just….väldigt degiga. Blä!

Det blev en trevlig kväll såklart och fram på sentimmarna kom Stewart Knuggles över med bland annat Stien från Belgien, en tjej som var mycket intressant att stifta bekantskap med. Jag hoppas få träffa henne mer i framtiden! Stewart från Sint Marten (Karibien) gav Camilla tips på hennes surfskibygge och vi svenskar lyssnade med stora ögon och öron om hur surfskilivet är i Karibien. Det finns en surfskitävling dels på Sint Marten och även på Guadalope, jag skulle gärna köra dem båda.

Så var VM-veckan över och det var dags att fara hemåt på söndag morgon. Ett stort tack till alla ni som var med och gjorde veckan lyckad. Den började aningen kaotiskt med mat- och tidsbrist men vi alla hjälptes åt på olika sätt och det artade sig. Speciellt tack till:
* Liffe som fixade mat till oss alla flera gånger samt hämtade Nils och Markus i Auray tidig morgon,
*Camilla, Jenny, Evy m fl som åkte och handlade mat i tid och otid,
*Fredrik för support med min NK ski (den är bäst!)
*Trent och Michelle som körde ner monstersläpet
*Släpvagnschefen som avlastade mig och gjorde ett och noggrant arbete med att fylla släpet och sköta det mesta kring ekonomin för VM. FETT!

Och till ungdomarna som var med vill jag bara säga: träna på, kom igen! Det var jättekul att ha er med och se er palla för trycket på er första start i ett surfski VM. Jag kan tänka att ni tycker surfski är lite meckigt, tidskrävande och smått kaotiskt i jämförelse med maraton- och sprinttävlingar men jag hoppas att ni även ser tjusningen med det, alla härliga människor som kommer med sporten och passionen som alla delar. Sen kan väl jag tillägga att surfskimästerskap alltid går på rätt trevliga ställen…Frankrike, Tahiti, Lanzarote (2021), Portugal, Sardinien osv. Jag undrar just när det kommer gå i Sydafrika och Australien – som faktiskt är de största surfskinationerna och har fantastiska förhållanden för surfski?

Tack!

Lördag 12 oktober 2019

Efter VM bytte tävlingen namn från King and Queen till Queen and King. Det var på Leifs inrådan och jag minns faktiskt inte hans argument men jag har för mig det var ett bra argument. Är dock lite sugen på att döpa om tävlingen till ‘Leif of the Fjord’ efter den härliga utvecklingen på fjorden i år.

När det var fyra dagar kvar var där 30 anmälda på listan. På torsdagen var där bara 25, avhopp pga förkylningar och logistikproblem. Det som förvånade mig lite var att inga sena anmälningar kom in, det borde det ha gjort med tanke på den stabila kalasprognosen som lockade med vågor runt 1,5m. Vart tog ni vägen surferdudes??? 

Jag fick ett gäng skåningar, några norrmän, en stockholmare och så Anton i stugan i Onsala – kul! Och Kris hade signat upp sig på att vara fotograf och ett fantastiskt funktionärsteam stod nu redo, rutinerade så in i bänken. Nu återstod bara ett litet orosmoment för mig; prognosen påvisade vindriktningsändringar, från VSV till SSV kl 23 fredag kväll. Enligt den källa jag alltid går på (fcoo.dk) skulle det blåsa 10-12 m/s. Det var gränsfall att jag skulle flytta in banan in i fjorden. På rak SV med dragning åt S kan vågorna bli betydligt större och komma från en jobbigare vinkel utanför Hållsundsudde. Men oh så jobbigt att byta bana så här sent, av olika anledningar. Jag hade behövt lite mer varsel för att det skulle vara behagligt. Jag bestämde mig ändå för att avvakta. De flesta av oss ville ju paddla stora vågor och prognosen stod fast vid sina 1,5m vågor. Och helt ärligt, jag var inte alls sugen på att paddla totalt oteknisk och med avtagande surf inne på fjorden där allt bara handlar om muskler, att orka pressa sig igenom vågorna från Kalvö in till Forsbäck.

Lördagen kom och jag stod fast vid min bana. Rullade iväg till start men hade räknat lite fel på tiden. Att åka via Röde Holme och slänga av ett lass med skis från släpet tog tid. Sladdade in på Gårda Brygga 10.58 och de flesta deltagare hade redan kommit. Registrera, hitta Acornnummerlappar, ta betalt. Michelle kollade webtracking, Leif satte upp målflaggan. 11.40 rullade vi alla iväg till starten och mitt adrenalin pumpade, dels för att jag var stressad, dels för att jag snart skulle få surfa och dels för att jag var aningen nervös över deltagarna, skulle de få en härlig tur över fjorden eller skulle det bli en skräckupplevelse och aldrig-mer-ski tankar? Det är det sista man vill som arrangör.

Höll ett rätt kort skepparmöte där jag beskrev banan. Säkerhetsbåten hade anlänt och meddelade att det var rätt busigt där ute med vågor över 2m. De hade dock kört längre ut på havet och jag misstänkte att vi inte skulle få se riktigt samma våghöjd. Följebåten var förberedd. De hade kittat med all möjlig räddnings- och säkerhetsutrustning, gått igenom räddningsplaner och med sig skulle de (Janne och Marita) ha min kompis Aders F, som skulle sköta webtrackingen och ev räddningsinsatser. Janne, otroligt erfaren båtförare, skulle köra båten och Marita sköta telefonen. Det kändes otroligt bra i min mage att en dag som denna ha just dessa personer i följebåten. och det kändes otroligt bra att ha Michelle som QK Chef (chef över Webtrackingen alltså). Hon har gjort det här några gånger nu, hon var kittad med dubbla datorer, powerbanks mm. Anki och Lilian skulle vara standby med bilarna vid start och ta med sig eventuella återvändare. Jag hade dock missat att förbereda med extra filtar till dessa eventuella och mindes Daniel Kramberger för ett antal år sedan. han vände tillbaka just här utanför Röda Holme och fick hoppa i en kanotstrumpa som han hittade på släpet, för att få något torrt på sig. Jag fiskade fram min poncho och gav till Anki och sa till alla på skepparmötet: först till kvarn slipper åka naken i bilen.

Förutom att vi funktionärer förberett oss hade även deltagarna tänkt till. Det var flera som tagit stabilare surfskis och det gladde mig avsevärt. U18-grabbarna från MKK som vanligtvis sitter i K1or smala som sugrör hade idag valt Boost LV och Vault, hade rejält med neopren på sig och pluggat på banan ordentligt (viskade en fågel i mitt öra). Ni får 10 poäng av mig i kursen ‘förberedelser’ (och i matlagning skulle det visa sig senare).

5 minuter kvar till start och plötsligt flyger superwoman ut ur skogen och ner i sin rosa NK 600. Åh, kul att hon ville vara med idag! Tror hon var rätt sugen att testa nya skin i stora vågor. Tydligen tyckte hon vågorna på VM var för små och lös med sin frånvaro.

Starten gick och 25 paddlare satte av söder ut mot Malö. Rätt segt i motvinden men för egen del gick det ändå helt ok, kunde hålla jämna steg med Gilland, Abrahamsson m fl. Tydligen hade mina försök att bibehålla formen lyckats. Så fort vi rundat första farledsmärket vid Malö fick vi vinden mer från sidan och äntligen gick det lite fortare. Det gick även att hitta lite surfbara vågor och jag knappade in på gubbarna. Vid rundningen av märket öster om Malö började vågorna få fin höjd och kom rakt i sidan. Det kändes bekant det här med vågorna rakt i sidan. Som på VM fast en meter till. Ute vid Hållsunds udde kommer det dock alltid vågor från fler håll och jag började söka vågorna som gick åt Åsahållet. Emellanåt föll jag av och gick med vågorna in mot fjorden men bara för att få med mig farten innan jag svängde utåt igen. Det gick fint och rätt snart var jag om alla gubbarna i den där klunga inklusive Anton. Det var bara Kungen Winther SHM101 som låg en bra bit framför mig. 

Solen sken, det var skön temperatur och vågorna skummade. Dock var havet bitvis helt prickigt av maneter, gula och röda. Jag har i ärlighetens namn aldrig sett så många brännmaneter på samma yta tidigare. Blä!

När jag närmade mig Åsa tyckte jag mig se någon en bit ut hålla mitt tempo. Var det Gilland? Grrrr, vägrade bli slagen av honom idag. Nu var det min tur, han tog mig på Nidingen Lighthouse Challenge. Efter en stund var paddlaren uppe vid min sida och då såg jag att det var Alexander från Smögen. Okej skärpning nu! Fokuserade mitt yttersta, slutade att tänka på andra saker och kollade vågorna framför mig, tryckte max när något såg surfbart ut. Fick en sjysst våg som jag kunde länka ihop med tre andra, kom upp i över 20 km/h och flöt förbi Alexander. Nu jäklars var det bara att hålla  ihop det. Paddlade för mitt liv, lungorna skrek men jag lyckades behålla det lilla försprånget in i mål. Phew.

Winter is coming
Jag hade försökt bjuda in till Game of Thrones tema på tävlingen men eftersom de flesta paddlare verkar vara fullt upptagna med kanske just paddling är det inget som har hunnit kolla på de åtta säsongerna och ingen nappade, ingen kom med svärd eller brynja. Men….Winter kom i alla fall Och med buller och bång. Han fick en bra start men paddlade aningen långt ut efter sista rundningen och luckan ner till oss andra var inte så stor. Men när han äntligen kom in på raka spåret och vågorna kom rakt bakifrån satte han en jäkla fart, det syns tydligt på webtrackingen och Winter vann med över tre minuter.

Några minuter senare kom Anton Wöhrer in och sedan Eric Gilland. Gick upp och blev mött av Kris som behövde lite datasupport. Hon hade fått gå ifrån uppdraget som fotograf för att hjälpa Michelle med webtrackingen. Det var tydligen en del action på havet med flera som badade och någon/några som var på villovägar. Bytte om och vinden friskade i ännu mer. Det kom korta rejäla regnskurar, det blåste över 15 m/s i byarna och så kom solen fram igen och det lugnade sig. Så höll det på. Fler och fler kom in i mål och det var häftigt att stå uppe på parkeringen och kolla ner på folk som surfade in i hamnen. 

Efter ett bra tag verkade som om alla badare kommit upp och tagit sig i mål för egen maskin. Paddlaren som var på villovägar verkade vilja se mer av fjorden än det jag hade som förlag och tog sig turen runt alla öarna innan han vände ut mot Gårda Brygga igen. De flesta av oss satt och åt mammas värmade soppa när han kom inpaddlandes. Tja varför inte? Banan var ju bara 12 kilometer idag, lite väl kort egentligen tyckte kanske han?

Mingel, mammas mat, prisutdelning, champagnesprut, många skratt och glada miner, några lite frusnare än andras. Det var precis som vanligt alltså, så som det varit de flesta gånger på Queen and King. En helt vanlig Q & K med alla parametrarna där (förutom att några av vännerna/surfdudes saknades). Givetvis finns där oändligt många historier mer att berätta, händelser att skratta åt, ögonblick som fick mig att dra ordentligt efter andan. Och jag har fått med mig fler erfarenheter i min arrangörsryggsäck efter dagen. När där är vågor händer det ALLTID saker och jag är glad att vi var förberedda idag.

Stort tack till alla deltagare och funktionärer. Bra kämpat! Väl mött 2020!

Resultat, se här
Fler bilder, se här
Se loppet replay webtracking här

10 november 2019

Jag får så här års ofta frågan: Vad har du på dig när du paddlar? I helgen när vi var sex paddlare på vattnet fick jag idén att fota och skriva om vad dessa sex paddlare har på sig. Syftet är att ge nyfikna och kanske oerfarna surfskipaddlare idéer på kläder och hur vi tänker när vi väljer just våra plagg för sen höst/vinterpaddling.

När jag klär mig inför en paddeltur tar jag förutom de vanliga parametrarna som temperatur i vattnet och luften hänsyn till våghöjd, längd på turen, hur exponerad sträckan är, vilka som är med mig på turen, min dagsform, planerad intensitet och hur mycket medvind kontra motvind vi ska paddla. Men det är jag det. Andra har kanske större marginaler och klär sig varmare oavsett ovanstående.

Förutsättningarna för dagen var frånlandsvind ca 4 m/s och 4 grader varmt i luften. Rätt trist väder med andra ord men vi slapp regn och snö i alla fall. Vattentemperaturen var 7C. Havet var platt, inga vågor som stänkte in i skin. Alla surfskipaddlarna är hyfsat rutinerade, har kommit förbi ‘badstadiet’.

Jenny
Har på sig: Peak UK Long john 3 mm, 1,5 mm långärmad neoprentröja, 3 mm neoprenskor, paddeljacka, gul mössa och buff, surfsshorts från Erikshjälpen
Kommentarer om klädvalet: – Det går inte surfa utan surfsshorts det hör man ju på namnet! Long john är suveränt, varmt och bra rörelsefrihet, älskar min neoprentröja! Frös om fötterna, skulle haft tjockare skor, får gräva fram det plus yllestrumpor till skorna. Jag glömde vantar, det hade varit kris om jag inte fått låna av Camilla.

Leif
Har på sig: 0,5mm handskar (tror det är den tjockleken). Närmast kroppen funktionströja tunn, utanpå Palm one piece och en Kokatat Super Nova Gore Tex torrdräkt.

Kommentarer om klädvalet: -Frös inte när vi kom i land heller.

Emma
Har på sig: Palm Long John för höst/vinterbruk, tunn underställströja, tät paddeljacka, neoprenpoogies, neoprenhuva med hakrem, orange tunna mössa ovanpå, neoprenskor 7 mm på fötterna.
Kommentarer om klädvalet: -Jag blev något kall om benen, jag skulle ha haft ett par tunna regnbyxor på mig för att minska kyleffekten från det blöta neoprenet. Neoprenhuvan är ALLTID med på höst/vinter. Går ju att ta av om man blir varm. Ett riktigt bra förstärkningsplagg! På gränsen för mig att paddla enkom i neopoogisar. Hade det varit vågor och surf idag hade jag nog behövt ha ett par open palm handskar också samt ett par neoprenshorts att förstärka runt lår/rumpa.

Mats
Har på sig: Ursut MPS torrdräkt, merino-underställ och långa merinostrumpor (för slalompjäxor). Tunna padddelshorts och tröja över torrdräkten samt 2mm neoprenskor. Hook gloves 3mm och tunna poogies. Luva på huvudet.

Kommentarer om klädvalet: -Jag kunde vara utan mössa eller kanske haft ett ”tunnare” merino-ställ. Långa strumpor är ett sätt för mig att hålla fötterna varma. Jag skulle vilja ha tjockare skor men då blir det för trångt vid pedalerna (boots jag provat hittills). Mitt första val är Reeds-ställ med fleecefoder och tunna paddelshorts, samma boots, poggies och handskar&mössa, när jag vet var jag ska paddla.

Camilla

Har på sig: 3 mm Long john NRS, 5 mm boots, 0,5 mm neotröja, paddeljacka ja å då surfshorts.

Kommentarer om klädvalet: -Tumvantar är bäst då de är både varmare och ger bäst grepp. Fingervantar kräver att man håller hårdare i paddeln. Poogies är bra så länge man sitter i skin men mekigt vid re-entry och fingrarna kyls ned toksnabbt i vattnet. Jo, jag hade ullstrumpor i skorna. Lite kallt med bara händer i motvinden. Fick låna poggisar av Leif då.

Alla lånar tydligen vantar av varandra…

Marianne (ej på bild men klädd som Mats)

Har på sig: Ursuit MPS torrdräkt, och under den: merinoull på underkroppen: trosor, tunna långkalsonger, strumpor. På överkroppen: sportbehå, långärmad paddeltröja från vaikobi. Kommentarer om klädvalet: tröjan var perfekt, till skillnad från underställströja som ofta blir för varmt. Ovanpå dräkt: Neoprenskor 2mm (Frös jag lite i) Paddelshorts och t-shirt för att skydda torrdräkten mot slitage. Palm vantar med öppen hand och syntetbuff – Lagom varma.

Övrigt att tillägga: Jag har hört att neopren fungerar allra bäst om man har det direkt mot kroppen/huden. Minns inte källan och jag har inte forskat i ämnet eller gjort vetenskapliga tester. Men personligen bygger jag hellre lager utanpå mitt neopren än innanför. Klädval är personligt så ut och testa och hitta din egen uttestade setup!

Söndag 16 februari 2020

Jag vågar nog säga att idag har jag paddlat min första downwind i februari månad någonsin. Rätt säker alltså. Är oftast upptagen med att åka skidor på helgerna under vintern, och skulle jag vara hemma så har det varit antingen för kallt (för mig) eller ingen vind att tala om. Men vädret den här vintern har ju varit allt annat än vintrigt. Nu får vi de där stormarna från syd som uteblev under hösten.

Förra söndagen när stormen Ciara drog in över västkusten satt jag i bilen på väg hem från Sjusjön/Norge. Söndag efter var det dags igen, nytt busväder på väg in och jag var redo. Fick med mig tre badasspaddlare varav en som aldrig tidigare paddlat downwind (men paddlat en hel del ski). Kristin Utbult från ‘öarna’ skulle åka baksätet och jag tror inte hon riktigt fattade vilka kalasförhållanden som dukades upp framför oss.

9.00 samlades vi vid fjorden, Eric G, Trent, Kristin och jag. Det pissregnade ute och blåste rätt bra. Kvalificerat skitväder med andra ord. Surfskiväder! Vågorna skummade ordentligt ända in i fjorden, fantastiskt. Lastade dubbeln och två singlar, på med torrdräkt och så åka iväg till Draget. Fick stanna en gång och surra om en av skisen. Ett tecken på att det blåser bra

Kom iväg efter lite pysslande och justerande. Det kändes på direkten bra med Kristin i baksätet. Efter första viken vid Draget blev vågorna förhållandevis stora. Siktade mot den där piren innan Lilla Jägaren men redan där inne i vik två rullade stora vågor in, sköljde över hela ansiktet och jag fick stötta när de bröt över skin och vattenfyllde oss. Wow!

Eric hade sagt att han ville paddla ut mot vinden en bit men jag såg att han vände en bra bit innan Lilla Jägaren. Det var tungt att streta mot vind och regn som piskade i ögonen. Rätt skönt att sitta i en dubbel då, tillsammans blir man stark.

Mitt för piren vände vi ner och började plocka vågor. Den icke downwinderfarna människan där bak brast ut i glädjetjut så fort vi fångade vår första våg. Kul! Peppande! Det var Kristins första surfar efter så många års paddlande. Var det förlösande glädjetjut?

Det blev en fin tur med väldigt mycket surf. Ska jag vara petig så var inte vågorna så stora som jag föreställt mig. Kanske blåste det något mindre än utlovat. Men herregud, det var givetvis bra nog. Något som dock förvånade mig var att vi dök nästan hela tiden med dubbeln. Dubbelns nos låg under vattenytan i var och varannan surf. Kan inte alls minnas att jag varit med om det tidigare och jag har ju paddlat dubbel i fjorden rätt många gånger tidigare i hyfsat stora förhållanden. Märkte också att vattnet (som ideligen sprayade mig i ansiktet under alla dyken) smakade färskvatten. Alltså inte salt, som det borde här på västkusten. Ännu en grej jag aldrig tidigare upplevt på fjorden.

Var uppe i hastigheter runt 20km/h titt som tätt. Mellan det broachade vi någon gång eller två, vattenfyllde och fick starta om. Dubbeln levde emellanåt sitt egna liv, slingrade sig och gick dit den ville.

Hur som helst, vi hade skitkul och jag funderade över om Kristin skulle bli hes efter detta. Jag började komma in i rätt glad stämning efter att ha fått ett gäng riktigt fina och långa surfar. Vi var överens om att absolut åka en gång till, även om inte Trent och Eric skulle hänga på. Paddlingen gick ju jättebra tillsammans, lagom vingligt, hyfsat snabba och hysteriskt kul.

Rampen vid upptaget låg helt under vatten. Snacka om höga nivåer… Byta underställströja, trycka i sig några bananer, lasta ski och så iväg igen. Den här gången körde jag till Lilla Jägaren för isätt. Var inte så sugen på att paddla motvind från Draget igen. Gled ner i vattnet vid den lilla hamnen och krånglade oss i skin. Krûgers strand ville jag inte sätta i vid idag. Det rullade in rätt häftiga vågor där. Inte optimalt för oss i SS2an idag.

Kom ut ur hamnen och började surfa direkt – häftigt. Fina vågor gång på gång. De var aningen mer vind nu och vågorna var aningen längre och kunde länkas om man tryckte på i rätt stund. Hela dubbeln fick vackert plats i nerförsbackarna och det gick riktigt fint att hitta sweetspot och ligga kvar långa stunder innan dubbeln dök ner i vågdalen. Dök något mindre den här vändan, jobbade en del med att flytta vikten bakåt och bromsa. Det blev rätt flåsigt och det började kännas lite i de relativt paddelovana axlarna. Kristin verkade rätt nöjd även den här åkturen men skriken hade bytts ut mot någon slags ihållande valsång med dovare ton då vi sökte surf och i falsett när vi surfade. ‘Ooooooooooooommmmmmmmmmmm iiiiiiiiiiiiiiii IIIIIIIIIIII’. Ha ha!
Satt där i någon av alla surfarna och klurade för mig själv, tänkte att Kristin nog var lite trött i kroppen för motorn där bak svarade inte riktigt lika kraftfullt när jag ropade bakåt om tempohöjning. Så såg jag något konstigt en bit fram. Vattnet såg annorlunda ut, som om det låg något under ytan och flöt. Plötsligt stiger något upp ur havet och min första tanke är – går vi fritt eller kommer vi köra på det. Det steg upp mer och mer och jag ser att det är en jäkla val. När den var precis intill oss, max två meter från min sida, såg jag knölar på en grå och smårepig rygg. Hann tänka att den var rätt liten för att vara en knölval. Det vi hann se var kanske 3-4 meter valrygg. Sen dök den ner och vi hade förflyttat oss i motsatt riktning där i vår surf.

Jag vände mig om till Kristin med uppspärrade ögon. Hon väste: – Nu paddlar vi hem, fort som fan! Jag började skratta hysteriskt. Vem fasen möter en val bara så där i fjorden. Mitt under en surf dessutom, och så otroligt nära att vi nästan körde på den. Det händer ju inte!

Vårt möte med valen skedde i höjd med Kalvös södra spets och resten av sträckan hem hade jag svårt att fokusera och ladda om. Vågorna närmare Forsbäck var relativt stora och långa och även här kunde vi jobba med att länka. Var uppe farter runt drygt 20km/h även här inne. Vid något tillfälle fick vi en broach och fick en brytande våg rakt i sidan som slog omkull oss. Vi åkte i, om än långsamt och kontrollerat. Kul igen, fick skratta tillsammans ännu en gång.

Lite synd att jag inte hade kameran med idag men jag kommer leva länge på minnet av mötet med valen. Och jag kommer kunna skratta åt hur enormt förvånade vi blev när det där djuret plötsligt dök upp ur havet, så otroligt nära oss.

Kul för Kristin med en sådan downwinddebut. Den blir nog svårlagen ett tag framöver för hennes del. Jag har nog tjänat in ännu ett extra år att leva efter att ha skrattat så mycket. Tack för en otroligt kul paddeltur på fjorden Kristin. Du är välkommen ner i baksätet igen. Kanske kan du med din valsång locka fram fler valar?

Ända sedan jag flyttade till Göteborg 2008 har jag blivit mer och mer förtjust i längdskidåkning. Och nästan varje år åker jag något av loppen under Vasaloppets vintervecka. Sex Vasalopp/Öppet spår har det hunnit bli och en hel del Tjejvasor och Stafettvasor med jobbet Acorn Technology AB. Det är socialt, det är trevligt, det är trash talk, vallasnack, ångest, en morot, ett kul mål, svett och dregel, nya erfarenheter och nya vänner. Nytt för i år var att macken i min favorithåla Lesjöfors har stängt sin butik. Vart ska man köpa kaffe nu? Skämt åsido, tänkte sammanfatta all ångest och glädje från mina tre lopp i detta blogginlägg, för min blogg är ju trots allt en dagbok och mina upplevelser är väl värda att komma in i dagboken för att aldrig kunna glömmas bort. Ser framför mig hur Camilla, Jenny och jag sitter där på hemmet på ålderns höst och läser det här inlägget, minns och skrattar. Kanske så att löständerna trillar ut?!

Vintern minns vi alla som en dålig vinter. Obefintlig. Men för mig har det inte varit någon större skillnad faktiskt. Fick fem fina pass i Skidome med Acorn innan jul och ännu ett i februari. Dessa pass är viktiga. Skidome kanske inte är så kul med trög snö, många människor och korta varv men det blir lite vad man gör det till och jag har haft rätt roliga timmar där med kollegorna och dessutom fått igång viktiga balansmuskler runt fötter och knän, skidkänslan har vässats till. Mina resor till Sjusjön började redan i december, där var det inget fel på vintern. Hemmavid hölls cykelbanorna ogrusade och det i kombination med varm temperatur har gjort att jag fått många fina rullskidpass. För mig har det helt enkelt blivit en bra skidvinter och jag var laddad när Vasaloppets vintervecka närmade sig. Först ut var Tjejvasan.

Tjejvasan 2020

Förra året åkte jag in på en 165e placering, stakade loppet för första gången (på mina skateskidor) och var nu rätt sugen att slå det, närma mig lägre hundra. Tyckte jag stakat mycket mer i vinter och fått bättre teknik. Men prognosen för loppet såg rätt sorglig ut med regn och plusgrader.
Satte mig ensam i bilen och susade upp till Mora. Laddade med Ahlgrens bilar och Ahlgrens däck plus många avsnitt av podden ‘Bättre Kondition’. Kan varmt rekommendera podden till er som är intresserade av längdåkning och Vasaloppet. 

Mötte upp med surfskitjejorna från Skåne, Jenny och Camilla. Vi hyste in oss på Mora Folkhögskola tillsammans med Ski Team Skåne i bildsalen och där stiftade jag bekantskap med en Sara och en Freja som båda är duktiga på skidor och hade samma eller högre ambitioner än mig. Kul! Bambamat i magen och sen ett pass i den transformerade verkstaden i källaren där vi la på klister på Camilla och Jennys skidor. Grön grund och röd topp. Själv hade jag tidigare vallat med Swix Marathon svart och lagt 1mm rill över hela skidan plus 2mm bakom foten.

Lördag morgon och vi åkte med Skånes buss till starten. Kom fram klockan 8 och sprang bort till vårt startled 1B. Doh! Redan fullt med skidor i spåren. Jag som hoppats en timma skulle räcka för att få stå långt fram men tji fick jag. Det började regna och jag valde att ta på mig min tunna GoreTex jacka istället för skidjackan. Det blåste kraftigt och det kändes som en dag på havet kan man väl säga. 

kl 09.00 gick starten och då snöbädden var smalare än någonsin blev det snabbt trångt och det gick långsamt. Spåren var blöta redan från start och snön var så där smutsig och ful. Vid första backen trycktes massan ihop och som vanligt blev det kaos bland alla som saxade. Jag blev tokig (som vanligt) och sökte flyktväg. Hittade diket på höger sida, stakade ner i det, förbi och upp igen. Kändes som om jag plockade hundra placeringar på mitt ‘move’ trots grästuvor och taskig snö. Flåsade rätt bra men det var det värt.

Fortsatte att trängas och avancera tills det blev fritt och sen var det bara att försöka hitta ett bra tempo. Spåren sög rejält, fick inget gratis. Efter ett tag kom första vattenpölen och jag åkte vattenskidor en bit och blev blöt upp till midjan. Det regnade, blåste motvind och humöret gick ner. Glömde hålla folks ryggar och tappade. Efter halva loppet kom Skåne-Sara förbi och jag la mig bakom henne och lovade mig själv att skärpa mig. Tänkte på en berättelse i den där podden om en kvinna som varit så trött efter 70 kilometer att hon stod och grät vid stationen i Hökberg. Blåbärssoppatanten gick fram till henne och sa: Du det ska göra ont när man har åkt 70 kilometer. Tack vare detta vände hon sin inställning, fick energi och körde sina två snabbaste mil den dagen. Med den historien som inspiration vände jag min upplevelse till något positivt och fick fart. Stakade förbi Sara och flera andra, skrattade åt alla vattenpölar, jord, smuts och isbanor som spåren slingrade sig igenom. Det var verkligen katastrofföre och belagen skulle inte se bra ut efter målgång. Allra värst var det nog genom Hemus.      

Det var otroligt skönt att gå i mål och avsluta det trista skidkapitlet. Var nöjd över att jag ryckte upp mig och pulsklockan gav mig fem poäng i konditionsträning baserat på 39 minuter i zon 5 och 79 minuter i zon 4. 1.57h tog loppet för mig och gav mig en 165e placering – igen! Jag är inte bättre än så här – tyvärr. I alla fall inte från den startpositionen. Kan jag komma fram till nätet kan jag säkert plocka trettio placeringar. Kanske nästa år…
Det var inte ultimat att staka idag. Det var rekordbottentid helt enkelt. 15 minuter långsammare än förra året. Tungt och trögt! Å andra sidan verkade fästet inte ha suttit kvar så bra för de som vat att köra med fäste, så det kanske ändå var rätt val? Men jag hade bestämt mig för att #stakaärgrejen 2020 och då är det så. Mina stackars Madshus Propulsion fick en helt ny struktur under loppet men som Örjan sa, dessa repor bromsar inte. Frågan är nu om jag ska lämna in på stenslip eller våga stålsickla skidorna? #villkunnasjälv

På vägen hem från Tjejvasan fick jag sällskap med Camilla och Jenny och resan hem kändes ungefär 174389483 procent roligare. Sista timmarna fick vi hålla hårt i ratten då stormen slet i bilen. Var det tredje helgen i rad som det stormade? Vi pratade om att eventuellt haka på downwindturen till Älgöfjorden/Marstrand närstkommande dag och funderade ut vilka paddelkläder jag hade att låna ut. Dock avstannade planerna då servicelampan tändes i bilen i kombination med något kryptiskt felmeddelande. Bilen ville ha en lugn söndag på sin pakeringsplats helt enkelt, inte hålla på och skjutsa runt oss tre till Marstrand.

Tre och en halv arbetsdagar förflöt, jag körde två bra träningspass och kände mig sedan redo att åka upp igen. På torsdag lunch åkte jag tillsammans med tre andra kollegor upp till Mora (totalt var vi 15 stycken från Acorn). Bilresan gick fort eftersom jag hade ypperligt trevligt sällskap och vi laddade återigen med godis likställt med 9 portioner ris.

Prognosen för kommande lopp var lika ypperlig som sällskapet i bilen. Isiga, hårda och ursnabba spår, kallt och soligt. WOW! Jag skulle åka första sträckan på Stafettvasan och hade bestämt mig sedan några veckor att staka. Jag behövde en ny utmaning och tyckte att det skulle bli spännande att se hur bra min stakform var och hur lång och brant den där beryktade backen egentligen var.

Som vanligt åt vi en trevlig middag på O’Learys i Mora, köpte rätt fästvalla i tältet och vallade skidor till sent. Det var klister som gällde och jag gjorde så gott jag kunde för att hjälpa kollegorna att få på lagom mängd. Själv hade jag bara slängt på någon gammal hård glidvalla på mina Propulsion och skippat rillen. Hade ju redan en permanent rep-rill från förra helgen, vad kunde gå fel i de stenhårda spåren

Fredag
Inhysta på Siljans Trafikskola bodde vi bekvämt mitt i stan och hade en kort promenad till bussarna som tog oss till start. Det var bra det för de avgick redan klockan 04.30 och vi var på plats långt innan med förhoppning om att komma först till start och lägga skidorna långt fram. Var aningen nervös för kylan på -14 grader, icke uppåtgående. Tänkte andningsskydd, pjäxöverdrag, tre lager på överkroppen, mössa, buff och tumvantar med fingervantar i. Kylan bet i kinderna och lungorna då vi klev av den varma bussen. Gick med bestämda steg till starten och den här gången hade jag mer tur och kunde lägga mina skidor längst fram vid startgrinden. Skön känsla! Skidorna gled nästan iväg av sig själva när jag lade ner dem i kalasspåren. WOW! En timma kvar till start nu och vi flydde kylan in i tältet.

När det närmade sig drog jag av mig alla överdragskläder, på med mina kalla pjäxor, tog några puffar astmamedicin, skippade andingsskyddet och pjäxöverdragen. Höll igång kroppen hela tiden och kylan kändes inte längre så farlig. Jag till och med öppnade upp min skidjacka ner till nummerlappen för att släppa in kyla. Snart skulle jag bli varm, backen väntade…

kl 07.00 gick starten och det var fortfarande dunkelt ute. Efter två staktag hade redan väldigt många killar stakat förbi mig på sidorna, några nästan flög fram. Hängde på så gott jag kunde och njöt av att alla där framme skötte sig och gjorde spårbyten utan att störa mig. Jag blev inte hindrad för en sekund. Backen kom snart och jag visste att den brantaste delen skulle komma direkt. Tryckte på och fick fritt framför och lyckades klara av den delen utan att bli allt för trött. Kunde sedan fortsätta med något lägre frekvens uppåt och blev sällan hindrad även om många runt omkring mig saxade. Åkte ömsom i skatebädden och ömsom i vänster spår. Tyckte efter ett tag att backen kunde vara slut men den var envis även om den inte var brant. Flåsade duktigt och dreglade därefter. Orkade inte spotta, det fick helt enkelt vara. Det var säkert ingen som såg mig. Jobbade på, tuffade på, det kändes ändå helt okej. Tillslut kom den efterlängtade 87-kilometer-kvar skylten och det planade ut. Jag kunde äntligen spotta, torka munnen, samla mig och ta långa sköna staktag. Det susade på, det gick fort i de perfekta spåren. Det var nu min tid började tänkte jag, stakskidornas tid. Kom snart ut på myrarna och soluppgången var bedårande vacker. Svårt att återge hur vackert det var. Jag njöt och försökte memorera känslan. Nu fick jag betalt för den tidiga uppstigningen och det var SÅ värt det.

Efter ett tags frenetiskt stakande upplevde jag att jag inte åkte om så många som jag trott. Det var fortfarande killar som åkte om mig här och där. Gubbar som stakade med lägre frekvens men kom så mycket längre på varje staktag. Jag tror jag måste gå en kurs i stakning…
Innan Smågan började jag bli lite kall och jag försökte dra upp blixtlåset på min jacka – men det gick inte! Kollade ner och såg att allt mitt dregel hade fryst till is. Jag kunde bara glömma att dra igen blixtlåset.

Drack två muggar sportdryck i Smågan och fortsatte sedan. Försökte hålla frekvensen uppe och hittade snart en rygg att hålla. Blev pigg, försökte gå om men det gick inte. Provade ännu en gång till men fick sansa mig. När det var 4 kilometer kvar till Mångsbodarna hade jag ackumulerat en massa energi och kunde i princip flyga om killen med den trygga ryggen och röda fartdräkten. Nu kunde ingen hänga på. Någon som legat i min rygg fick släppa. Susade in i Mångsbodarna efter 1.25h och växlade till kollegan Fredrik.

Var nöjd med mitt race. Backen gick över förväntan och jag blev förvånad över att så många saxat upp där och att jag kunnat hålla hyfsad fart. Jag kom in till Smågan på 266e plats. Blev lika förvånad över att inte kunnat plocka fler än 22 placeringar från Smågan till Mångsbodarna på mina stakskidor. Förmodligen för att första sträckan gått bättre än väntat.
Pulsklockan gav mig fem i betyg igen med 20 mnuter i zon 5, 1.01 i zon 4.

Bussades tillbaka till Mora, duschade, åt och tog sedan en tupplur. Ladda om till kvällens lopp; Nattvasan 45 med kollegan Mattias – på skateskidor. Kroppen kändes bra och prognosen för kvällen var fortsatt kalas med hårda spår/skatebädd, vindstilla, uppehåll och några få minusgrader.

Det var kul att sitta och tjata skidor med kollegorna, som droppade in en efter en. Laget jag åkte i lyckades vinna över de andra två men största vinsten var att alla var så glada, hade åkt bra och vi alla slog våra tidigare placeringar med mycket. Vårt lag landade på höga 200 har jag för mig. Det värmde i mitt skidåkarhjärta att se de lite nyare skidåkarna på företaget njuta så mycket av loppet, lyriskt berätta om sina upplevelser och ofta nämna ‘nästa gång’.

Stafettvasan är verkligen ett kul lopp och köra ihop med kompisar, kollegor, familj. Det finns sträckor i olika längder och logistiken med vasaloppsbussarna fungerar finfint.

Efter ytterligare några måltider var kollegan Mattias och jag redo att kliva på bussen till Evertsberg. på grund av den snöfattiga vintern hade Vasaloppet tvingats flytta starten på Nattvasan 45 till Evertsberg istället för Oxberg. Det skulle visa sig blir rätt trångt…

På Nattvasan 90 och 45 gäller egen energi och vätska, obligatoriskt med ryggsäck samt en lagkompis. Mattias är en kille med högt VO2 max men mindre erfarenhet av skate än jag. Men under Acornresan till Sjusjön tidigare i år visade Mattias upp en oförskämt bra teknik på skate trots att det var hans första säsong.

kl 20.00 gick starten efter sedvanlig stämningsfull och spekatakulär ljusshow. Det blev en del tråcklande i trånga spår men nerförsbackarna från Eveertsberg gick ända bättre än väntat, folk stod upp och visade hyfsad hänsyn. Jag blev bara fälld en gång och var snabbt uppe igen.

Efter ca 8 kilometer kunde vi åka obehindrat och pulsen började gå upp. Efter Oxberg la jag mig bakom Mattias, som hade ett bra tempo och jag fick kämpa lite. Skidföret var fantastiskt och jag körde bitvis på femmans växel och många av backarna kunde tas med treans växel. Från Oxberg och 15 kilometer mot Mora gick det tungt för mig, kunde inte riktigt svara upp till Mattias tempo och han fick vänta aningens på mig. Med 15 kilometer kvar planade banprofilen ut och det gick nu lättare för mig. Med 12 kilometer kvar märkte jag att Mattias började sacka. Gjorde energicheck och vi båda fstannade och fyllde på. Körde en stund till men fick stanna igen. Mattias hade kramp i båda låren – aj aj. Jag masserade lite men det verkade inte hjälpa. Mattias fick ställa sig i spåren och staka sig mot Mora. Tempot gick ner men tur i oturen gled det ju på fint ändå. Mattias led mer och mer och jag försökte peppa. Stackarn! Värst var det när han skulle upp för sista bron innan målrakan. Jag fick vänta i svängen och ett gäng åskådarkillar (som nog druckit några öl) undrade om jag väntade på någon. De slutade med att de alla hejade fram Mattias där han kom staplandes. Någon ropade – Kom igen nu Mattias, hon väntar ju på dig! Ha ha ha!

Gled i mål på 2.32 och blev väl mottagna av Acornkollegorna, som väntade med kall öl. Mycket gott!

Nattvasan 45 (och säkert 90 också) är ännu ett event i Vasaloppsveckan jag varmt kan rekommendera. Hetsen är nästan obefintlig, inte mycket trängsel och så kul att åka tillsammans med någon. Skidstil är valfritt och skate med inslag av stakning passar mig perfekt.

Jag längtar redan till nästa års Vasaloppvintervecka.

Torsdag 2 april 2020

Råkade se en tråd i Facebookgruppen Västkust Surfski i vilken Trent, Grip, Siven och Örjan diskuterade en eventuell downwind på Älgöfjorden/Marstrand. När jag såg att de faktiskt skulle köra efter kontorstid blev jag intresserad. I rådande konstiga tider är flera permitterade från sina jobb och tränar glatt och äter bullar i solen under dagen. Jag är inte där ännu (men snart) och alldeles för jobbupptagen för att dra iväg mitt på dagen. Men här fanns ett tillfälle och både ski och transport dit skulle lösa sig tack vare Trent och Örjan – TACK!. 

Hade för en gång skull inte kollat på prognosen. Om Siven skulle ut så skulle det vara tillräckligt för mig tänkte jag. 3h innan avresa skickade Trent ett meddelande till mig med texten ‘Idag blir det rocknroll’. Jag svarade: ‘Har inte kollat, vad säger den?’ Trent skickade en skärmdump och jag formligen for upp ur soffan. Pulsen steg direkt och jag for runt i lägenheten för att rafsa fram min actionkamera för laddning. Hallelujah!

Åkte med Örjan kl 16 och jag hade räknat ut att trots rusningtrafik borde det gå fint att rulla genom stan med tanke på coronatiderna. Dock var där ändå en del trafik och det var nog första gången jag blev glad av att inte kunna rulla obehindrat genom Tingstadtunneln. Göteborg stod inte helt still! När vi kom till Marstrand rullade vågorna hela vägen in i viken vid Lökeberg och vågtopparna var vita och skummiga. Vinterns grus yrde mot mig tillsammans med havsvatten. WOW! Surrade båtarna extra noggrant på takräckena, passagen över Instöbron ger mig alltid magont.

Solen sken och det var riktigt Älgöfjordväder. Har reflekterat över att det ofta är sol när jag paddlar i blåsiga västliga vindar på Älgöfjorden medan de sydliga vindarna på Kungsbackafjorden ofta ger gråare och regnigare väder. De höga och branta gyllenbruna klipporna är så vackra vid Älgöfjorden, speciellt i kombination med solen och det vildsinta havet. Det var verkligen rocknroll där ute!

Byta om. Jag kör fortfarande med torrdräkt (Ursuit) och neoprenpoogisar men neoprenhuvan stoppade jag faktiskt i flytvästen och lät Golveks neongula mössa sitta ensam på mitt huvud. Ilägg vid campingen i vanlig ordning och vattennivån vid stranden skvallrade om rejält bus där ute. Det var Siven, Örjan, Trent och jag som skulle ge oss ut och det kändes tryggt och rutinmässigt. Så fort vi kom utanför viken märkte jag att vinden slet mer i mig än jag var van vid och vågorna var rätt pushiga i sidan. Fick faktiskt anstränga mig en del och rätt ofta stötta när vågorna i sidan blev för branta och bröt. Det här var nog den tuffaste sid/motvindspaddlingen jag upplevt på Älgöfjorden.

Vände ner med vinden på samma ställe som vanligt och vi behövde inte säga så mycket till varandra. Siven försvann snabbt medan Örjan och Trent låg framför mig ett tag innan jag kom in i tempot och fick fin fart. Vågorna var…stora, snabba men också branta och det var inte allt för ansträngande att komma med dem. Och helt görbart att länka dem också. Wow, sjyssta farter!

Vart snart om Trent och Örjan och bromsade då in lite för att titta till dem. Plötsligt såg jag bara Trent i sina gula och oranga kläder. Örjan hade liknande färger på sig, han borde vara synlig. Så hör jag ett rop och jag undrade om det var ett tjihoo-i-surfen rop eller ett rop på hjälp. Trent försvann inåt med vinden och jag väntade kvar. Måste lägga ut benen och stötta en del för all hålla mig på rätt köl. Bestämmer mig snart för att vända ut och leta rätt på Örjan. Det var lättare sagt än gjort men med ett ben i vattnet som stöd och ett frenetiskt paddlande på vänster sida lyckades jag tillslut trycka min Nitro 600 upp mot vinden och få fart utåt. Inte gick det fort men det gick. Det var svårt att spana utåt eftersom vattnet blåste i mina ögon. Men tillslut såg jag en vit ski där ute – upp och ner. Och så ser jag en person som försöker ta sig upp i den. Lägger mig avvaktande en bit ifrån och tänker att bara min närvaro kanske kan mentalt peppa Örjan lite – om han nu behövde det? Men efter ett tag paddlade jag närmare och fick signaler om att jag skulle komma intill. Tvekade i en sekund om jag verkligen borde. Risken finns alltid att bonka skin. Men magkänslan sa att det borde gå bra och det gjorde det. Mitt ena ben fungerade som en fender och snart kunde vi trycka ihop oss som en plattform. Örjan fick sedan den lilla extra hjälp han behövde för att komma upp och vila lite. Nästa utmaning blev att vända ner våra skis. Vi parpaddlade ett tag, fullt roderutslag och paddling på ena sidan. Ännu en gång var jag lycklig över kunskapen att kunna använda Sanfran Rescue. Maria Westberg m fl har också varit med om den :-), den mest användbara räddningstekniken jag vet.

Örjan kunde sen paddla iväg på egen hand och jag återupptog surfandet. Det fantastiska surfandet!!! Det var galet bra men man fick passa sig lite för att inte dyka för mycket i de branta vågorna. Vid ett tillfälle dök min ski makalöst mycket och jag trodde jag skulle flyga ur. Skin framför tårna var så långt under vattenytan att jag inte såg den. Jag fick vatten upp till armhålorna. Lyckades mirakulöst nog hålla mig kvar – det var nog bara tur. En annan kul reflektion jag gjorde var att vissa vågor kastade skugga framåt. Plötsligt blev det mörkt och jag förstod att det var en våg som tornade upp sig bakom mig. GALET!

Ibland kändes det som om vågen under mig aldrig upphörde att sträcka ut sig. Vitt skum blandat med blågrönt vatten, det var så otroligt vackert. Surfskin som lutade mer och mer neråt, accelererade, men utan att surfa av vågen. Det är nog den bästa känslan i surfski, en känsla av ändlöst surfande. Sweetspot infinity!

Örjan och jag höll ihop hela vägen in och jag fick några fina filmsekvenser på honom när han surfade. Det var så mäktigt att vända sig om och se honom komma nerför vågorna, som en lite prick mitt i det vita skummet. Bilder som etsar sig fast på näthinnan.

Vinden ökade faktiskt undan för undan och emellanåt ryckte det enormt i paddeln och vinden hjälpte till ordentligt att få mig ner i surfen. När vi gled in vid Lökeberg tog Siven och Trent emot. Trent var glansig på ögonen, han log stort och brett och bara tittade på mig en lång stund innan han sa något. -Wholy Shit Emma! Det där måste ha varit det största och bästa vi varit med om. Ja, jag kunde bara bekräfta. Sedan skojade vi lite om hur det skulle ha varit ute på riktiga havet idag, alltså utanför fjorden, en bit utanför hamnen vid Marstrand till exempel. Där skulle jag inte vilja vara. Inte för en sekund. Vågorna måste ha varit 4-5 meter där ute. Rysligt, ohanterbart, vildsint, galet.

När vi väl lugnat ner oss något och bytt om så diskuterade vi igenom Örjans vurpa. Vad vi hade gjort rätt och vad hade vi ska ändra på till nästa tur i tjotablängareförhållanden. Några av oss insåg att de inte hade kunnat vända om i den hårda vinden. Någon kanske tar en stabilare ski nästa gång. En annan var helt enkelt nöjd över sitt val av en stabilare ski för dagen. Om jag hade gått runt och tappat min ski vem hade fångat upp den? Innan den seglat in i Lökeberg 60 minuter senare? Detta är såklart ett worst case scenario men nyttigt att tänka på när man klär sig, utrustar sig inför en liknande paddling. Personligen kommer jag att ta en extra tröja, neoprenhandskar och ha med mig mer teknisk kommunikationsutrustning (läs telefon + webtracking + gps klocka med panikknapp). Jag brukar ha det men just idag glömde jag. Tycker killarna hade klätt sig jättebra och de syntes bra i sina gälla färger. Att hitta ett lagom avstånd till varandra i sådana här förhållanden är svårt. Man vill både ha koll och surfa långa surfar. För egen del har jag oftast bra koll på min parkamrat. Jag känner i magen när avståndet blir för långt emellan oss. Vallhundsbeteende, jobbigt men säkrare såklart.

Anledningen att jag skriver så mycket om våra reflektioner från dagens tur är för att inspirera eventuella läsare till att tänka till ordentligt inför liknande turer. Mina allmänna råd är att INTE testa sina gränser på vintern. Marginalerna blir så mycket mindre då. Och när du testar dina gränser, gör det med paddelkompisar omkring dig. Klä dig ordentligt, se över din leash, ha telefon, tracking mm med dig (utan att bli en julgran). TRÄNA reentry om du har som ambition att gå ut i hög sjö och surfa. Det kan bli så tråkigt och jobbigt om den inte sitter. När det är större vågor och starkare vind än du är van vid är det lätt att bli lite stressad och du börjar göra misstag. För vissa kan vattentemperaturen också spela in. Är det kallt i vattnet kommer stressen snabbt. Tyvärr blir vissa skipaddlare skrämda av incidenter på havet där de tappar kontrollen och de kommer aldrig riktigt tillbaka.

Nog om det nu. Våren är här, skipaddlingen drar igång på allvar och kom ihåg att vi kör på som vanligt med vår fina utomhussport trots coronatider. Tisdagsträningarna i fjorden är igång, snart även onsdagsserien. Vi planerar att köra våra surfskitävlingar ungefär enligt plan så glöm inte att träna inför dem – det är jättekul att tävla! Mer info kommer.

Men – så till rörliga bilder från dagen, som jag utlovat. Tyvärr pekade min actionkamera något upp i himlen där på huvudet och ingen av dykscenerna kom med eller några surfar att tala om. Men Örjan är med och surfar Tack Örjan (och ni andra givetvis) för en oförglömlig tur på Älgöfjorden.

Fler filmer från Älgöfjorden, någon med vissa räddningsinslag:

Siven och jag kör SS2 utanför Älgöfjorden ut mot Pater Noster. Stökigt!

Inspiration till hur du kan träna din reentry och rusta dig för säker paddling i hög sjö:

14 april 2020

Så otroligt kul att paddla downwind på en helt ny sträcka och i respektabla förhållanden! Jag kände att jag verkligen fick skärpa mig när jag planerade turen. Downwind på fjordarna är numera rutin, det går av bara farten. Idag var det dags att börja tänka till, kliva utanför komfortzonen!

14-17 m/s NV utlovades och efter att ha kollat flera olika prognoser kom jag fram till att det nog snarare skulle blåsa 14 än 17 sekundmeter, och för mig är det en rätt stor skillnad mellan 14 och 17. 14 är fortfarande lekfullt, lätt att vända upp mot vinden och vinden sliter inte eller drar i kropp, ski och paddel. Vid 17 m/s är det allvar, allt blir en ordentlig storlek större då.

Det blev Leif, Trent och jag som skulle paddla tillsammans. Anledningen att vi valde sträckan Glommen till Ugglarp var att vi skulle mötas på mitten, drygt en timmas körning från båda hemstäder. Väl i Glommen blåste vinden som tusan och det var isande kallt. Jag blev både nervös och riktigt frusen. Bilarna var vi tvungna att parkera i vindriktningen för att kunna lasta av, och avlastning av ski skedde med två personer hållandes och en person som skötte remmarna. 

Det var fortfarande endast 7C i vattnet och lika kallt i luften. Dock sken solen och det värmde både kropp och själ. För mig var torrdräkt självklara valet liksom för Leif medan Trent körde neopren plus Hiko Lars byxorna. Jag hade tunna mössa och en tunn hjälm (Kris windsurfinghjälm med kamerafäste, vilket jag hade glömt hemma). På händerna körde jag som vanligt enkom neoprenpoogis (Palm) men med ett par rejäla neoprenhandskar i flytvästen utfall jag skulle bli tvingad att simma. Vi alla hade Webtracking på våra telefoner och min satt högt upp på ryggen för att  vara synlig även om jag skulle hamna en längre stund i plurret. Michelle och Kris skulle följa oss på Webtracking vilket kändes skönt. Dessutom skulle de kunna hämta oss vart som helst även om vi bestämt träff på hundbadet vid Ugglarp. Trent och jag hade dessutom varsin kommunikationsradio för att enkelt kunna ropa på varandra. Och till sist så hade jag min gps klocka med panikknapp. Den kan skicka sms till Kris, som i sin tur kan larma sjöräddningen. 

Jag hade först lagt in rutten på min gps klocka men tack och lov även kollat på sjökortet på eniro och sett att vi måste håla ut ca 2km från land hela vägen för att få bra vågor (djupare vatten). Fick därefter uppdatera min rutt på klockan. Att hitta en liten sandstrand 23 kilometer bort och 2 kilometer ut på havet är inte helt enkelt och klockan kändes som ett skönt stöd. Dock är jag glad att jag studerat kartan ordentligt innan och visste vad vi skulle passera och hur strandlinjen skulle se ut där vi skulle landa. 

Paddlade genom den lilla hamnen och det såg lite kusligt ut utanför hamninloppet. Vågorna piskade och rullade. Men så fort vi gav oss ut i det var det inga som helst problem. Det kändes som en vanlig dag på havet, ännu en fin dag. Vi paddlade ca 2 kilometer nästan rakt söder ut och kunde snesurfa en hel del. Efter det siktade vi ner mot Laholmsbuktens nordliga udde, den syntes tydligt. Solen sken, vattnet var grönt och det var otroligt vackert.Vågorna var runt 1,5-2 meter och relativt lättplockade. Dock fick man paddla endel i surfet för att inte tappa vågen och där fanns vågor lite kors och tvärs. Med andra ord, mycket att jobba med och jag älskade dessa förhållanden. Var ofta uppe i farter runt 17-20 km/h och då och då 21-25 km/h. Det var lätt att hitta sweetspot liksom surfa i olika riktningar. Trent och Leif njöt för fulla drag och surfade vilt omkring mig. Vi var riktigt duktiga på att hålla ihop, dels kanske för att de följde mig då jag var utpekad riktningsvisare. Det är svårare när tre paddlare tror sig veta vart de ska

För var gång jag får i min hyfsat nya ski (Nitro 600) i större vågor där det krävs mycket fart för att komma med vågorna märker jag mer och mer fördelarna med den. Den är något smalare än den förra Nitro 60 och det krävs mindre kraft för att komma med. Dessutom går den lite torrare och jag sitter aningen tightare. Det är som att släppa upp handbromsen. ME LIKE!
Fick ihop en minut från våra surfar. På de flesta av mina klipp visas bara mitt knä, det var bara att slänga. Så blir det när man vinklar kameran fel. Men en minuts surf räcker gott och väl för att förmedla känslan.

Efter ca 18 kilometer började vi svänga av inåt land och nu var det skönt att ha klockan att gå efter. När vi var någon kilometer ut från land blev vattnet brunt och vågorna kortare och brantare. Jag blev osäker på klockan som sa att det var 3,8 kilometer kvar men började få ihop bilden av kusten där vi skulle in. Det stämde nog rätt bra.  Och snart såg vi vita bussen och gråa Volvon på en strandparkering och vi kunde surfa in. Kris stod strategiskt med stora kameran och plåtade – kul!

När vi väl landat på stranden (odramatisk landning) fick vi hjälpas åt att bära skis då vinden kändes som stormvind. Det slet otroligt i skisen och mina bara händer blev kalla direkt. Burr! Surra fast och sen byta om. Skönt att slippa ta av sig naken. Just här älskar jag torrdräkten som allra mest, efter surfet. Byxor och strumpor kan vara kvar på, bara att ta på extra byxor, tröja, skor och man är klar.

Kunglig fika med medhavda äggmackor och bulle som Michelle köpt. Någon slags wienerbulle med chokladkaffefyllning, mums! Kris rattade bilen tillbaka till Glommen där Leif hade sin bil parkerad. Hon valde turistvägen som ringlade sig mellan fält och åkrar, förbi gårdar och skogsdungar. Det kändes som en riktig söndagstur och temperaturen steg gradvis inom mig och adrenalinet började ersättas av en trötthetskänsla. Lycklig och trött!

Jag vill fortsätta surfa nya sträckor längs Sveriges kust. Det är ett så fint sätt att få se mer av vårt vackra land. När Coronatiderna börjar dra bort vill jag även stanna och äta lunch på olika mysiga matställen man passerar längs vägen. Just nu känns det inte så kul att stanna fast man kanske borde för att stötta ägarna till restaurangerna? Det är kul att planera en sträcka, måla upp en bild av vad man tror man kan förvänta sig för att sedan utföra sträckan och se om ens antaganden var rätt. Dessutom bygger man på sin erfarenhetsbank vid varje sådant tillfälle.

Viktigt att tänka på när man kör en helt ny sträcka, framförallt i lite större förhållanden, är att ta till extra marginaler. Studera kartan, kolla sjökort efter djup och stenar, kanske kolla strömkartan. Lägg uddar, öar och landmärken på minnet, de kan vara jättebra att ha till hands om du blir osäker på vart du är eller ska. Använd dig av flygfoton på Eniro/Googlemaps för att kolla landningsstället. Fin sandstrand är att föredra. I vilken vinkel ligger stranden? Om det blåser på ordentligt kan det vara tufft att komma iland med skin orepad om stranden ligger i rät vinkel mot vinden. Att gå i land i skydd bakom en pir funkar alltid. Finns det några landstigningsmöjligheter under turen eller måste du räcka ända fram för att komma i land? Det finns som sagt mycket att tänka på när du planerar en tur. Och gör inte som jag gjort tidigare i mitt liv, måtta inte med fingrarna på kartan. Då kan 25 kilometer lätt se ut som bara 13km. Använd Eniro eller en gps klocka när du planerar turen så ser du exakt sträcka.    

15 april 2020

Paddelteknik, paddelteknik och åter paddelteknik. I can’t live with it, I can’t live without it. Jag har ingen paddelbakgrund utan började från ingenstans runt 2011. Jag har bra mycket mer muskel-och pannbenstalang i min kropp än talang för teknik. Den där jäkla paddelrörelsen är så otroligt komplex, jag blir tokig! Och inte blir det lättare när folk säger olika. -Du har för lång paddel. -Du har för kort paddel. Jag kollar på bilder och film av mig själv när jag paddlar. Det ser inte så bra ut. Ser vad jag gör för fel men vet inte hur jag ska rätta till det. Blir tokig!

Ping, jag fick ett meddelande på min messenger av en viss Joakim Lindberg. Han den där maraton- och sprintkanotisten som senaste åren kört riktigt bra och varit nära pallen i internationella mästerskap. Jag känner honom något sedan tidigare då vi bott i team NK lägenheten i Vila Jojosa under Surfski EM 2018 ( ja, killen har gjort några få gästspel i surfski). I alla fall, Jocke hörde av sig och frågade lite om jag kunde tipsa om hur han kan marknadsföra sin nya coachingverksamhet som han vill satsa på i kombination med sin elitsatsning. Jag blev direkt nyfiken och frågade om priset och upplägget. Jag var ju i sådant behov av att få ett rejält uppsving med min teknik. Läget kunde inte bli bättre.

Vi sågs på NPK vid Delsjön för en drygt två timmar lång tekniklektion. Jocke började med att gå igenom basic setup med sits, paddelisätt, paddellängd, min paddelmodell, storlek etc. Sen paddlade vi tillsammans på sjön och Jocke kunde snart rätta till mig genom att få mig göra ett brantare isätt plus att korta min paddel två centimeter. Han fick på ett bra sätt igång min rotation bättre och genom att få en bättre rotation till isätt fick jag paddeldraget att hamna längre framför mig och mindre bakom mig. Vips var mitt lite för långa paddeldrag borta. Vi gjorde bara några få olika övningar men repeterade dem, växlade mellan dem, gjorde dem med olika fokuspunkter och jag hade kontinuerlig progress. Otroligt kul! Och jag förstod bättre vad jag höll på med. Det var otroligt lyxigt att ha någon som såg varenda rörelse jag gjorde under två timmar, som rättade med anpassade tips och övningar. Jag fick sällan höra vad jag gjorde för fel utan snarare vad jag skulle jobba på och förbättra.
Avslutade med filmning och analys där vi mest kunde bekräfta det mesta Jocke sett och som jag ska jobba vidare med. Otroligt nyttigt att se sig själv och lära sig se vad som är bra och vad som kan bli bättre.

Det mesta av det Jocke sa var känt för mig. Jag har ju jobbat med min rotation under alla aktiva år. Men flera av sakerna fick jag till mig på ett annat vis än tidigare och jag förstod mer varför saker ska göras på ett visst sätt. Jag har har tidigare varit med på flera teknikclinics och fått många tips och råd men aldrig en sådan privat och intensiv mangling av min teknik som den här gången. För mig var det toppen! Och så skönt att äntligen få koll på paddellängden (vilken kan vara en kombination av längd samt storlek på blad). Nu gäller det att fortsätta jobba på det och hoppas att ta en till lektion för Jocke senare och då i min surfski. Att jobba med sin teknik är ett kontinuerligt arbete som aldrig tar slut. När jag pratade med Jocke förstod jag hur mycket han faktiskt jobbar med sin teknik. Inget nytt under solen egentligen men ibland behöver man höra det direkt från en sådan person (läs proffs!).

Ni som är sugna på att boosta er teknik inför 2020, passa på! Jocke kan säkert komma ut till fjorden och hålla lektioner för er som bor där / inte har tillgång till kanot på NPK.
Här finns info om Jockes coachingverksamhet

Lördag 16e maj 2020

Årets första surfskirace och ni må tro vi hade fört många diskussioner om dess vara eller inte vara med tanke på tiderna som råder nu. Men efter diskussion med förbundet så beslutade arrangörerna att köra men att köra det som ett lokalt race. Vi i Göteborg stretchade lite på de allmänna reglerna om max två timmars bilåkande till tre. Lovade oss själva att bara åka över dagen, inte göra onödiga stopp längs vägen och inte krama våra paddelkompisar i Skåne. Vi skulle ju endast vistas utomhus.

Kl 7 på lördag morgon mötte jag upp med Kristin Utbult och Maria Westberg. Lastade och åkte till Korsvägen där vi hämtade upp Örjan, som kommit med buss. Sedan rullade vi mer eller mindre rakt ner till Sydkusten och den bilresan gick otroligt fort även om vi körde under hastighetsbegränsningen. Förutom en massa tugg så körde vi musiktävling, drack kaffe och åt hembakta bullar, pratade om surfski, kontrollerade webtrackingappen och snackade taktik med Kristin. Det skulle komma att bli hennes första surfskitävling tillika downwind på egen hand. Ja hon var nervös. 20 kilometer i ordentlig vind förstod även hon att det inte var att leka med. MEN, vi kom fram till att Sydkusten är full av fina sandstränder där man enkelt kan glida iland om man inte vill paddla hela sträckan.

Väl framme i Mossbystrand träffade vi Skåningarna tillika arrangörerna. Det var Camilla, Jenny L, Viktoria, Johan S, Jenny K, Jenny Å och Terese. Ett härligt gäng som börjar bli varma i kläderna när det gäller surfskitävlingsarrangemang. Och Camilla och Jenny är erfarna Sydkustpaddlare och har stenkoll på hur man ska dra den bästa banan utefter rådande förhållanden.

På plats var också de vassa skånegrabbarna Ola S, Johan S, Laszlo och Paul – och dansken Peter R som besöker de flesta av våra tävlingar. Kul Kul!

Vinden för dagen ca 13 m/s från väst. Slutgiltig bana Mossbystrand till Kabusa/Nybrostrand 20 km. Mer eller mindre 100% downwind vankades och vågor över någon meter. Drömläge med andra ord. Vatten- och lufttemeperaturen låg på 10C ca och jag valde för dessa förhållanden min varmaste long john (Palm Blaze) och min neoprentröja (Camaro). Det blev perfekt!

Som vanligt blev det lite småkörigt innan start med alla prylar som skulle fixas iordning, väskor som skulle packas, teknisk utrustning som skulle sättas igång. Men 7 minuter efter 13 så kom vi iväg i en relativt lugn strandstart. Varför skynda? 20 km downwind väntade, det var inte starten som skulle avgöra idag.

Skråade lite söderut för att plocka höjd. Vinden var i ryggen men dyningen gick än så länge in mot kusten. Såg Trent och Peter R på min insida och Paul och några till dra utåt rejält. Jag valde min linje just för att jag fick surfa en del på vindvågorna istället för att bara paddla. Vindvågorna blev större och större och ju längre jag kom ju mer interfererade de med dyningen och farten ökade.

Efter ett tag såg jag Johan Skärskog en bit framför mig. Jag var redan trött och orkade inte tänka på att plocka placeringar. Försökte bara stanna kvar i min bubbla, fokusera och hitta så många vågor som möjligt att åka snålskjust på. Plötsligt var jag om Johan men var rätt säker på att han skulle komma förbi mig snart igen. Efter det såg jag ingen under hela loppet. Ingen! Tittar man på webtrackenrns replay från racet kan man se hur nära folk var bakom mig. Tur att jag inte visste det där och då, hade säkert blivit stressad. Nu kändes det som om jag var ensam där ute. Skönt!

När vi närmade oss Ystad blev vågorna som allra störst. De var lätt två meter och vågdalarna var mäktiga. Det var rätt stökigt med flera vågsystem. Skin hoppade och for och trycktes emellanåt hit och dit. Dock var det som att sitta i ett långt spjut. Mitt rosa spjut skar ändå igenom det mesta så länge jag tryckte på. Där fanns vågor i princip överallt, det var bara att bestämma sig för vad man skulle plocka. Jag älskade det! Det fanns ingen risk att bli uttråkad här inte. Full fokus på vågorna men också ett öga på avståndet till land. Jag ville inte komma för nära och riskera att hamna i långsamtgående vågor.
Hann tänka på Kristin, som gjorde sin första dw. Hur skulle det gå för henne? Fick dåligt samvete över att jag tagit med henne på detta spektakel. Men kände mig ändå lite lugn med tanke på reservplanen vi hade gjort upp innan start.

Efter Ystad blev det grundare, vattnet ljusare och vågorna ändrade karaktär. De krympte en aning men där fanns fortfarande mycket att surfa på. Det var lätt att hitta vägen mot kanten på Nybrostrand. Där skogen tar slut hade Camilla sagt, och det stämde så bra. Ett rött torn visade också vägen och jag behövde aldrig använda min GPS klocka även om det kändes skönt att ha rutten inprogrammerad.

De sista 3-4 kilometrarna var helt klart mina sämsta. Tappade fokus helt enkelt, det gick trögt. Landningen på stranden var häftig. Sällan jag landat i sådana vågor i Sverige. De var fortfarande så pass snälla att man bara kunde paddla på men shorebraket var lite tuffare och jag välte ur min ski av en brant våg tryckte min ski åt sidan. Men – helt ok, slapp längre simturer, något som några andra senare fick njuta utav

Då jag klev upp på stranden upptäckte jag till min förvåning att bara Paul hade gått i mål. Vart var de andra killarna? Lämnade skin vid bilen och då såg jag Ola komma i mål. Och efter det en mindre strid ström av grabbar. På med varma kläder, dricka. Så såg jag en välkänd svart/grön NK bäras upp och en man stapplandes vid sidan av skin. Kände igen honom men ändå inte. Han såg helt förstörd ut. Som en dränkt katt. Då såg jag att det var Trent, som kraschade på gräset vid mina fötter. -Vad har hänt? undrade jag oroligt. Mår du inte bra? Har något gått sönder? Fick du simma? Trent kunde inte svara, han var så trött. Till slut listade jag ut det, han hade spurtat. Mot Örjan och Leif visade det sig. Herregud, har aldrig sett Trent så trött (och blöt) förut. Ha ha ha!

Några av de som kom i mål simmade i mål. De välte i brytet längre ut och lät skin rulla in. Lite småkul att stå som åskådare och titta på (och fånga in skis). Tack för showen!

Krisitin och Maria hade slagit följe efter ett tag (det var ju så stort – bäst att ha en kompis!). När de kommit ca halvvägs tyckte de att det räckte. Kristin var trött och hade badat fem-sex gånger. Jag misstänker också att hon inte ville att vi andra skulle vänta på henne vid mål och de beslutade att paddla in till stranden vid Ystad. Jenny Å körde bil med släp – vi kallar det för bryt-släp – och hade koll på tjejerna på webtrackingkartan och kunde smidigt svänga ner och hämta dem.

Det var många leenden man fick se idag. Jag tror Axel Haglund var en av dem som log bredast. Han var inte så långt efter Leif & Co och det är inte illa för en plattvatten-till-surfski rookie en sådan här dag. Själv blev jag mer och mer nöjd över mitt lopp även om jag kände någon slags besvikelse över att jag inte orkat ta i mer, pressat på hårdare, plocka fler surfar. Men – man får det man puttar in på träningskontot. Kan inte påstå att jag kört speciellt hårt i vår. Det har varit mycket annat kul och motivationen har väl trytit något i det kalla vädret.

Jag var 2,5 minuter bakom Paul. Han tog ordentligt på mig sista kilometrarna. Jag tappade fokus där men får vara glad för att att övriga sträckor gick bra och att mitt vägval var bra. Jag tror verkligen det.

Stort tack till ni som arrangerade tävlingen. Så otroligt kul och nog viktigt att få köra tävlingspremiär. Jag fick verkligen upp suget för att träna på mer. Tävling är sannerligen en motivator för mig. Och jag vet några tjejer som definitivt är sugna på mer tävling
Det var första tävlingen utan följebåt och det var ju lite typiskt att det skulle bli sådant ruskväder just då. Men jag tror tack vare Sydkustens brytvänliga strandlinje så kändes det ändå ok. Arrangörerna var flera stycken som hade stenkoll på oss via webtracking. Jag vet hur det känns i magen när man inte har en aning om varför ‘Kalle’ eller ‘Olle’ inte kommit i mål som förväntat. En isande känsla….. Men kan man då se dem röra sig i kartbilden byts den isande känslan ut mot ett varmt lugn. Webtracking är verkligen ett bra hjälpmedel för oss arrangörer – så snälla ni som kommer och tävlar – skaffa appen och se till att ha testat den innan.

Ytterligare något arrangörerna lyckats med var skepparmötet som lades ut på youtube kvällen innan. Jag tycker detta är något vi bör fortsätta med även då Coronatiderna är förbi. De flesta är flitiga och kollar på filmen och förbereder sig bättre. Det blir färre frågor timman innan start, alla har ungefär samma bild av hur tävlingen ska gå till. Toppen!

Jag saknar dock hänget, afterski, kramarna. Men det kommer tillbaka!

Till sist vill jag lyfta fram dagens hjältar (i mina ögon). Kristin som vågade starta och sedan teamade ihop sig med Maria när de insåg hur stort det var. Hur de avbröt tävlingen i tid, när de fortfarande hade kontroll på situationen, på orken, på omdömet. Jag vill kalla det för att att de paddlade korta banan istället för att säga att de bröt tävlingen. Vi hade fört diskussioner med Jenny Å innan start, hon som skulle köra släpet. Hon var med på att Kristin ev skulle välja en tidigare strand. De hade lika gärna kunnat kalla det för korta banan. I alla fall, på det här viset fick tjejerna bara positiva upplevelser från racet och är sugna på mer. Dessutom hade de så pass mycket energi kvar efteråt att de orkade köra min bil hem

Puss och kram – over and out!

Resultatlistan